Jag vill läsa om människor, inte om saker (Ellen Mattson, Konsten att försvinna)

Ellen Mattson har nu gett ut tolv romaner och är medlem av Svenska akademien. Jag har inte läst henne förut.

När jag har öppnat "Konsten att försvinna" blir jag förvirrad. Vem talar? Vem tänker? Jag gillar inte sådana krävande böcker. Vad vinner en berättelse på att vara svår? Efter 70 sidor förstår jag att det är en Miriam som vi har följt från början.

En krets av vänner brukar träffas i ateljén hos en av dem, Felix, som är konstnär. Han visar färdiga eller ofärdiga verk. Till denna speciella dag har han målat en tavla av vännerna i soffan och på karmstolar som sitter och tittar på en sådan tavla. De ser sig själva i en spegel. Mellan Miriam och hennes man sitter en rödhårig flicka som inte hör till gruppen. En av vännerna är borta och en annan, Sonja, är omgiven av en mörk skugga. 

Felix tilltag provocerar, leder till oro och uppbrott. Miriam flyttar från sin man och bosätter sig i sin hantverksateljé. Sonja försvinner. Någon annan byter yrke. Förändringar är temat. 

Miriam är tillfreds i sin ateljé. Hon iakttar små skiftningar i ljuset som förändrar tingen, hur en ny möbel påverkar stämningen i hela rummet. Romanens sidor är fulla av sådana saker, beskrivningar, adjektiv. Jag kommer att tänka på 1950-talets så kallade Nya franska roman. Där dominerar föremålen. Det är genom dem man ska lära känna personerna. Jag vill läsa om människor, inte om saker. "Konsten att försvinna" är en roman på 200 sidor som kräver samma koncentration som en dikt. Boken är inte värd det arbetet.

En helg ute vid kusten samtalar vännerna om livets mening, om vem de innerst inne är och vad som utgör en avgörande händelse. Så tillkrånglat, teoretiskt och tomt. Inga barn förekommer i handlingen. Har ingen av de medelålders vännerna fått barn? Barn som är växandets och förändringens verkliga agenter. 

Det ska handa om förvandling, men texten utstrålar en passivitet. Var finns relationerna, dynamiken mellan människorna, deras handlande?

Botvid, ett helgon för folket (Maja Hagerman, "Botvid. Den förste svensken")

 

Den 28 juli är det Botvid i almanackan. Det är ett av våra första helgon från 1100-talet. Maja Hagerman har nu gett ut boken "Botvid. Den förste svensken" tillsammans med fotografen Claes Gabrielson. 

På Botviddagen i år bjöd Svenska kyrkan och Norstedts förlag in till bokrelease i Botkyrka kyrka. Det är den kyrka som väl alla lägger märke till vänster om infarten till Stockholm på E4. Botkyrka har Botvid i sitt kommunvapen med hans kännetecken fisken och yxan. Fisken hör ihop med det under som hände när Botvid kom i konflikt med en bonde om rätten till fiskevatten. Botvid sa att det Gud och naturen ger kan delas av alla. Han flyttade sig till ett nytt ställe för att fiska och blev rikligen belönad. Yxan har en tråkigare historia. Botvid hade frigivit en träl och var på väg österut för att föra tillbaka honom till hans fränder. Då, vid ett obevakat tillfälle, stal den frigivne Botvids yxa och dödade sin befriare. Det gjorde Botvid till martyr. Intresset för boken var mycket stort. Kyrkan blev mer än fullsatt. Den Botvidbakelse som bjöds på fick delas i två delar. 

Brodern Björn lät uppföra en träkyrka till Botvids minne. När den senares helgonprocess hade påbörjats uppfördes en stenkyrka på samma plats. Botvid hade blivit begravd i Salems kyrka, dit han hörde under sin livstid, men biskoparna i Strängnäs och Uppsala lät flytta hans kvarlevor till den nya kyrkan. Ur den öppnade graven steg då en behaglig doft. Det var vanligt att sådana mirakler skrevs in i helgonlegenderna. Av Botvids legend finns bevarad en uppteckning från 1400-talet. 

Hagerman poängterar Botvids kyrkas placering vid den gamla Göta landsväg som senare blev Riksettan innan motorvägen byggdes. Vattenvägar fanns också i närheten då som nu, Mälaren och andra sjöar, dessutom en tingsplats. Kyrkan låg väl till för pilgrimsvandringar och andra möten. Botvid var uppvuxen på Hammarby gård i närheten i knutpunkten mellan hedendom och kristendom. Själv reste han till England, kom i kontakt med en präst och tog till sig tron. Modern manifesterade sin kristendom efter makens död.

Undertiteln "Den förste svensken" kan man undra över. Sveriges enande brukar ses som en lång process som avslutades i och med Gustav Vasas maktövertagande 1523. Hagerman menar att Botvids minne kom att flätas in i de händelser som följde då Sverige kom att bli ett självständigt kristet rike senare under 1100-talet. Det var den kyrkliga organisationen som först kom till stånd med ärkebiskopen Stefan som också invigde Sankt Botvids kyrka 1176. Hagerman understryker att Botvid var ett folkligt helgon. Han var den första vanliga människan som fick sin skriftliga berättelse. 

I och med reformationen föll Botvids liv och betydelse i glömska. Då blev det förbjudet att be till helgon. Han återupptäcktes av en forskare först mot slutet av 1800-talet. I Botkyrka kyrka finns inte en enda Botvidbild kvar. Dessa står att finna på andra ställen. 

Gabrielson har fotograferat altarskåp och andra föremål relaterade till Botvid som finns i kyrkor eller på museer. Boken har på insidan av pärmen också en karta över Botvids trakter med sjöar, berg och orter som finns att besöka. Så delvis kan den fungera som en guidebok. 

Om barnbiblar, Sankt Botvid, moder Teresa, optimism och hopp m m (Ylva Eggehorn, Texter. Där en annan röst kan höras)

 

Ylva Eggehorn har fyllt 75 i år. I "Texter. Där en annan röst kan höras" finns artiklar samlade från hela hennes livsgärning så långt. Jag hade läst hennes "Kryddad olja. Kvinnor i Bibeln" som var konkret och lättilllgänglig. Men "Texter" är av en annan art. Inte visste jag att författaren var så lagd åt filosofi och mystik. Det borde jag ha förstått, eftersom hon också skriver dikter och psalmer. Av intellektuell lättja bläddrar jag mig igenom boken och stannar vid ställen som väcker mitt intresse.

Jag har inte funnit någon Bibel för barn som jag velat läsa för barnbarnen. Berättelserna är för gulliga eller för grymma. I "Texter" understryker Eggehorn att Bibeln inte är skriven för barn. De är helt enkelt inte adressaten. Av en så komplicerad bok, tillkommen under så lång tid, kan man inte göra en parafras för barn och kalla den Bibel. "En vän från himlen", där barnen är aktörer, blev hennes sätt att lösa problemet.

Artikeln om Sankt Botvid från 1100-talet stannar jag också vid. Varje gång vi åker söderut på E4, vilket jag och maken gör ganska ofta, lägger vi märke till Botkyrka kyrka. Där fanns till en början en träkyrka som byggdes av brodern Björn till Botvids minne. Det finns två legender om Botvid. I den första disputerar han med en bonde om vem fiskevattnet tillhör. Botvid säger att det räcker till alla om de delar. Botvid beger sig till en annan plats. Då följer hela fiskstimmet efter. Den andra legenden handlar om Botvid som far österut för att återbörda en träl till de sina. Men den frigivne mannen tar Botvids yxa och dödar både honom och vägvisaren Esbjörn. Därefter tar han båten och flyr. Botvid blir martyr. På Botkyrka kommuns vapen är han avbildad med yxan i den ena handen och en fisk i den andra. 

Längre fram i "Texter" hajar jag till när jag läser om moder Teresa. Den albanska nunnan var respekterad av den katolska kyrkan och drev en framgångsrik skola för unga kvinnor. Men hon fick en kallelse i sitt inre att gå till de fattigaste av de fattiga i Calcuttas slum. Efter flera års väntan får hon tillåtelse att lämna skolan och nunnegemenskapen. Redan den första dagen i den nya kallelsen blir allt mörkt och tomt i hennes inre. Glädjen har hon i mötet med de utblottade, men själv vet hon inte längre om Gud finns. Föreställningen att ett uppoffrande liv upplevs som meningsfullt får här sin törn. Moder Teresa törstar och blir själv Den behövande.

Ylva Eggehorns föreläsning när hon blir hedersdoktor vid Uppsala universitet avslutar "Texter". Där talar hon om språkets mirakel och bönen, där de andra också existerar. Att tala och skriva är nödvändigt för att förstå världen och för att förändra den. Därför är språket hennes arbete. Det gäller att få isflaken med människor att röra sig mot varandra.

Hon kommer också in på distinktionen mellan optimism och hopp. Den har jag stött på tidigare hos andra. Så här skriver Vaclav Havel: "Hope is definitely not the same thing as optimism. It is not the conviction that something will turn out well, but the certainty that something makes sense, regardless of how it turns out." Eggehorn pekar på efterkrigstidens stigande kurva med tillväxt, framsteg och optimism. När den bryts, som nu, behöver vi återupptäcka ett annat mönster, skriver hon. Det är en vågrörelse som går från liv genom död till nytt liv. Den ger rum för ett hopp som kan integrera det tragiska i tillvaron.

"Folket som överlevde" - om judarnas historia och det moderna Israel

Jag fick en obeställd recensionsbok från Libris förlag. "Folket som överlevde. Judiska folkets historia från år 70 till 7 oktober" är ett praktverk på 500 sidor, rikt illustrerat med foton, kartor och konstnären Sandra Holsts bilder. Initiativtagare till denna genomgång av judarnas historia är hennes bror, pastor Simon Holst. Författare är Eva Skog, debattredaktör på "Dagen", och faktaredaktör Israelkännaren Roar Sörensen. 

År 70 intog romarna Jerusalem och brände judarnas heliga tempel. I den hebreiska Bibeln, vårt Gamla testamente, hade Gud kallat Abraham. Till hans folk skulle Gud ge ett land. Ur denna tro skapades det judiska folket. Den 7 oktober 2023 har vi kvar i minnet, Hamas övergrepp på en festival, på kibbutzer och människor på flykt därifirån. Arbetet med "Folket som överlevde" hade börjat 2021. Till sista kapitlet fogas orden från en sabbatsgudstjänst i det befriade Bergen-Belsen: Israels folk lever.

Innan dess har vi fått kunskap om viktiga årtal längre bak i historien och bekantat oss med viktiga personer. Vi får läsa om år 1654, då den första juden fick bosätta sig i Amerika. I Sverige var det handelsmannen Aaron Isaac år 1774. Men inte förrän 1951 fick judar i Sverige inneha offentliga poster! Pogromer uppmärksammas förstås, när judarna drevs ut ur Spanien 1492, massakern i Kishinev (nuvarande Chisinau) 1905 och Kristallnatten. 

Varje nytt kapitel inleds med en kort skönlitterär berättelse. Sedan kommer några faktasidor. Jag skummar igen de uppdiktade mötena och dialogerna som jag inte tycker ger så mycket. Men de flyende ungdomarna från 7 oktober läser jag om.

I kristendomens barndom fanns en stark misstro mot judarna. Och i Luthers skrifter var judehatet uppenbart. I dag är förhållandet mellan kristna och judar bättre. Många kristna är även Israelvänner. Författarna till "Folket som överlevde" har valt sida i Mellanösternkonflikten. Deras syn på Israels ockupation av Västbanken, som de inte tycker är en ockupation, och på bosättarna stämmer inte överens med min eller det internationella samfundets. För att få ett annat perspektiv läs gärna Ingmar Karlssons "Folket som inte fick finnas. Palestiniernas historia" från 2023 och som jag skrivit om i LitteraturMagazinet!