Jag vill läsa om människor, inte om saker (Ellen Mattson, Konsten att försvinna)

Ellen Mattson har nu gett ut tolv romaner och är medlem av Svenska akademien. Jag har inte läst henne förut.

När jag har öppnat "Konsten att försvinna" blir jag förvirrad. Vem talar? Vem tänker? Jag gillar inte sådana krävande böcker. Vad vinner en berättelse på att vara svår? Efter 70 sidor förstår jag att det är en Miriam som vi har följt från början.

En krets av vänner brukar träffas i ateljén hos en av dem, Felix, som är konstnär. Han visar färdiga eller ofärdiga verk. Till denna speciella dag har han målat en tavla av vännerna i soffan och på karmstolar som sitter och tittar på en sådan tavla. De ser sig själva i en spegel. Mellan Miriam och hennes man sitter en rödhårig flicka som inte hör till gruppen. En av vännerna är borta och en annan, Sonja, är omgiven av en mörk skugga. 

Felix tilltag provocerar, leder till oro och uppbrott. Miriam flyttar från sin man och bosätter sig i sin hantverksateljé. Sonja försvinner. Någon annan byter yrke. Förändringar är temat. 

Miriam är tillfreds i sin ateljé. Hon iakttar små skiftningar i ljuset som förändrar tingen, hur en ny möbel påverkar stämningen i hela rummet. Romanens sidor är fulla av sådana saker, beskrivningar, adjektiv. Jag kommer att tänka på 1950-talets så kallade Nya franska roman. Där dominerar föremålen. Det är genom dem man ska lära känna personerna. Jag vill läsa om människor, inte om saker. "Konsten att försvinna" är en roman på 200 sidor som kräver samma koncentration som en dikt. Boken är inte värd det arbetet.

En helg ute vid kusten samtalar vännerna om livets mening, om vem de innerst inne är och vad som utgör en avgörande händelse. Så tillkrånglat, teoretiskt och tomt. Inga barn förekommer i handlingen. Har ingen av de medelålders vännerna fått barn? Barn som är växandets och förändringens verkliga agenter. 

Det ska handa om förvandling, men texten utstrålar en passivitet. Var finns relationerna, dynamiken mellan människorna, deras handlande?

Botvid, ett helgon för folket (Maja Hagerman, "Botvid. Den förste svensken")

 

Den 28 juli är det Botvid i almanackan. Det är ett av våra första helgon från 1100-talet. Maja Hagerman har nu gett ut boken "Botvid. Den förste svensken" tillsammans med fotografen Claes Gabrielson. 

På Botviddagen i år bjöd Svenska kyrkan och Norstedts förlag in till bokrelease i Botkyrka kyrka. Det är den kyrka som väl alla lägger märke till vänster om infarten till Stockholm på E4. Botkyrka har Botvid i sitt kommunvapen med hans kännetecken fisken och yxan. Fisken hör ihop med det under som hände när Botvid kom i konflikt med en bonde om rätten till fiskevatten. Botvid sa att det Gud och naturen ger kan delas av alla. Han flyttade sig till ett nytt ställe för att fiska och blev rikligen belönad. Yxan har en tråkigare historia. Botvid hade frigivit en träl och var på väg österut för att föra tillbaka honom till hans fränder. Då, vid ett obevakat tillfälle, stal den frigivne Botvids yxa och dödade sin befriare. Det gjorde Botvid till martyr. Intresset för boken var mycket stort. Kyrkan blev mer än fullsatt. Den Botvidbakelse som bjöds på fick delas i två delar. 

Brodern Björn lät uppföra en träkyrka till Botvids minne. När den senares helgonprocess hade påbörjats uppfördes en stenkyrka på samma plats. Botvid hade blivit begravd i Salems kyrka, dit han hörde under sin livstid, men biskoparna i Strängnäs och Uppsala lät flytta hans kvarlevor till den nya kyrkan. Ur den öppnade graven steg då en behaglig doft. Det var vanligt att sådana mirakler skrevs in i helgonlegenderna. Av Botvids legend finns bevarad en uppteckning från 1400-talet. 

Hagerman poängterar Botvids kyrkas placering vid den gamla Göta landsväg som senare blev Riksettan innan motorvägen byggdes. Vattenvägar fanns också i närheten då som nu, Mälaren och andra sjöar, dessutom en tingsplats. Kyrkan låg väl till för pilgrimsvandringar och andra möten. Botvid var uppvuxen på Hammarby gård i närheten i knutpunkten mellan hedendom och kristendom. Själv reste han till England, kom i kontakt med en präst och tog till sig tron. Modern manifesterade sin kristendom efter makens död.

Undertiteln "Den förste svensken" kan man undra över. Sveriges enande brukar ses som en lång process som avslutades i och med Gustav Vasas maktövertagande 1523. Hagerman menar att Botvids minne kom att flätas in i de händelser som följde då Sverige kom att bli ett självständigt kristet rike senare under 1100-talet. Det var den kyrkliga organisationen som först kom till stånd med ärkebiskopen Stefan som också invigde Sankt Botvids kyrka 1176. Hagerman understryker att Botvid var ett folkligt helgon. Han var den första vanliga människan som fick sin skriftliga berättelse. 

I och med reformationen föll Botvids liv och betydelse i glömska. Då blev det förbjudet att be till helgon. Han återupptäcktes av en forskare först mot slutet av 1800-talet. I Botkyrka kyrka finns inte en enda Botvidbild kvar. Dessa står att finna på andra ställen. 

Gabrielson har fotograferat altarskåp och andra föremål relaterade till Botvid som finns i kyrkor eller på museer. Boken har på insidan av pärmen också en karta över Botvids trakter med sjöar, berg och orter som finns att besöka. Så delvis kan den fungera som en guidebok.