26 februari 2026

Avsnittet om PKK fångar mitt intresse (Erik Magnusson, Palmemordet)

Sveriges statsminister Olof Palme mördades för 40 år sedan, den 28 februari 1986. Utredningen är nedlagd utan resultat. Vi påminns nu genom böcker och tv-serier om de olika turerna. I sin bok "Palmemordet" gör journalisten Erik Magnusson inte samma granskning av utredningen som Hans-Gunnar Axberger gjort i "Statsministermordet". Axberger var huvudsekreterare i den statliga kommission som undersökte polis och åklagares arbete. Magnusson kommenterar ändå kort de olika spåren i sina genomgångar.

Om Christer Pettersson skriver han att denne för alltid kommer att bli omnämnd som en tänkbar, möjlig eller till och med sannolik gärningsman. Om PKK skriver han att de aldrig har friats från mordmisstankar. Magnusson noterar också att det av många betraktats som ett unikt rättsövergrepp mot en avliden person att presentera Stig Engström som en sannolik gärningsman. Denna inställning har även Axberger i sin bok.

Det som speciellt fångar mitt intresse i Erik Magnussons "Palmemordet" är avsnittet om PKK. Jag har hela tiden sedan mordet haft en DN-artikel i mitt minne som handlat om PKK och kunnat ha ett samband, men jag har aldrig funnit någon referens till den. Så får jag se att Magnusson tar upp ett inlägg i Dagens Nyheter från den 17 januari 1986, där en PKK-avhoppare varnar för att PKK skickat en mordpatrull till Sverige. 

Det har raljerats över att spaningsledaren Hans Holmér drev hypotesen så långt. Men visst fanns det mycket att gå på. Den kurdiska frihetsrörelsen var terrorklassad av två länder, Turkiet och Sverige. Palme varnades att han måste ta bort terrorstämpeln. Annars skulle Sverige ses som det kurdiska folkets fiende. Palme hade också officiellt förnedrat PKK, skriver Magnusson, genom att nio män hade belagts med kommunarrest och deras ledare Abdullah Öcalan nekats asyl i Sverige. 

PKK var redan verksamma i Sverige, där man dödat avhoppare genom att skjuta dem bakifrån. På samma sätt mördades Palme. En månad efter DN-artikeln fångar Säpo upp de första så kallade bröllopssamtalen, där bröllop skulle vara kodnamn för mord. Det fanns fyra teorier inom Säpo och spaningsledningen om hur de sista förberedelserna skulle gått till. Men en razzia mot PKK-medlemmar gav inget. PKK hade en tradition att hålla tyst om vad de visste om olika våldsdåd. De som skvallrat har straffats med döden. Problemet med PKK-spåret och alla andra spår är emellertid att det inte finns någon konkret koppling till brottsplatse, bara indiciekedjor. Inget vapen har hittats. 

PKK är numera upplöst och har gått över till att arbeta politiskt för folkets sak. Men Öcalan, finns kvar i livet i turkisk fångenskap. Han är kanske den enda person som skulle kunna kasta nytt ljus över PKK-spåret, skriver Magnusson.

Hur kunde Säpo tillåta Palme att vara utan personskydd när man kände till ovanstående? Det undrar jag. Axberger menar att svenska myndigheter inte lär sig av sina misstag. Då tänker han nog främst på hur mordet på utrikesminister Anna Lindh kunde äga rum. Hon var också utan livvakt. 

Erik Magnusson skriver att Polismyndigheten har tagit lärdom av de brister som identifierats under granskningen av utredningen. I dag tar en färdig polisorganisation kring en länskriminalchef omedelbart över vid stora mordutredningar. Polisen har också rutiner för att snabbt stoppa all tunnelbanetrafik. Ny teknik, som mobiler och övervakningskameror, har också skapat helt andra förutsättningar att kunna lösa fall som Palmemordet.


21 februari 2026

"Statsministermordet". Hans-Gunnar Axberg om en kaotisk utredning och otydliga ansvarsområden

 

Statsminister Olof Palme mördades sent på kvällen den 28 februari 1986. Morgonen efter skulle min familj och min mor åka till Dalarna på skidsemester. Min far, som var kriminalinspektör, beredde oss på att det skulle vara avspärrningar vid utfarterna från Stockholm. Men nej. 

Hans-Gunnar Axberger, professor i juridik, författare och huvudsekreterare i den statliga kommissionen om Palmeutredningen, gav 2022 ut boken "Statsministermordet". Den har nu kommit i nyutgåva efter att 40 år har gått sedan det dödliga skottet i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan. I boken beskriver han det kaos som utbröt sedan polisen anlänt till platsen. Ansvarigt yttre befäl förstod inte först vem som dödats. Lisbeth Palme fick klargöra det för honom. Rutiner fanns, men de följdes inte. Eftersom gärningsmannen var okänd blev det ett spaningsmord. Men åtgärder som skulle vidtagits det första dygnet tog i vissa fall flera år att genomföra. 

President John F Kennedys baneman 1963 greps på ett tidigt stadium. Vapnet hittades kort efter skottet vid fönstret på sjätte våningen i huset där skytten befunnit sig. I det svenska fallet har inget vapen hittats. Den enda som ställts inför rätta är Christer Pettersson, men bevisstödet var inte tillräckligt. Många spår har funnits, men egentligen var de bara hypoteser om motiv som inte hade konkreta stöd på brottsplatsen. PKK-spåret var det mest framträdande. Ett annat gällde Sydafrika, ett tredje vapenhandeln.

Olof Palme var en i högsta grad aktiv internationell politiker. I hans fall skulle spaningen kunna utsträckas till hela världen. Men i USA skedde flera politikermord och attentat på 1960- och 80-talen, där gärningsmännen var ensamma män med personlighetsstörningar. En sådan gärningsmannaprofil skapades också av svenska polisen.

År 2020 lades Palmeutredningen ned med en hejdundrande presskonferens. Riksåklagaren presenterade Stig Engström, den s k "Skandiamannen", som mördaren. Men denne var avliden sedan ett decennium. Engström kunde inte ställas inför rätta och bevisningen inte prövas. Enligt Axberger var den mycket tunnare än den i Petterssons fall.

"Statsministermordet" är nära på en bladvändare, fast den är en detaljerad och kunskapsbemängd redogörelse. Trots den strängt allvarliga bakgrunden inbjuder belysningen av utredningsarbetet inte sällan författaren till humoristiska (in)vändningar.

Vid genomläsningen av de allmänhetens tips som undersöktes vidare skrattar jag så tårarna rinner. Två "finska flickor" på en Finlandsbåt hade sex år efter mordet berättat om en mystisk gestalt på Sveavägen som pratade i walkie-talkie under mordkvällen. (Det fanns inga mobiltelefoner, så det blev många walkie-talkie-tips.) En av flickorna kände igen honom, han brukade gå på ett gym och kom därför att kallas "den finske kroppsbyggaren". Han hade två korta finska namn, mindes hon. Ingen motsvarande person kunde identifieras av polisen. Men den pensionerade journalisten Olle Alsén kom att tänka på en estättad polisman som hade två korta namn, varav ett klingade finskt. Alsén begav sig till gymmet med en bild på denne. Ingen kände igen honom.

Nu tillbaka till allvaret. Hans-Gunnar Axberger återkommer till att det i den svenska statsapparaten inte alltid finns tydliga regler. Det var till exempel inte satt på pränt vem som ansvarade för personskydd i förhållande till objektets vilja. Olof Palme hade avsagt sig livvakter biokvällen. Man lär inte heller av sina misstag. Det uppdagas efter mordet på utrikesminister Anna Lindh. Varken Palme eller Lindh skulle ha mördats om de haft livvakter. Anna Lindh kampanjade för euron inför folkomröstningen 2003. Den 10 september blev hon utsatt för en knivattack på NK. Vid hennes publika möten hade det uppstått incidenter, men Säpo hade inte beviljat livvakter sedan midsommar - trots departementets begäran. Ingen har ställts till svars.