Statsminister Olof Palme mördades sent på kvällen den 28 februari 1986. Morgonen efter skulle min familj och min mor åka till Dalarna på skidsemester. Min far, som var kriminalinspektör, beredde oss på att det skulle vara avspärrningar vid utfarterna från Stockholm. Men nej.
Hans-Gunnar Axberger, professor i juridik, författare och huvudsekreterare i den statliga kommissionen om Palmeutredningen, gav 2022 ut boken "Statsministermordet". Den har nu kommit i nyutgåva efter att 50 år har gått sedan det dödliga skottet i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan. I boken beskriver han det kaos som utbröt sedan polisen anlänt till platsen. Ansvarigt yttre befäl förstod inte först vem som dödats. Lisbet Palme fick klargöra det för honom. Rutiner fanns, men de följdes inte. Eftersom gärningsmannen var okänd blev det ett spaningsmord. Men åtgärder som skulle vidtagits det första dygnet tog i vissa fall flera år att genomföra.
President John F Kennedys baneman 1963 greps på ett tidigt stadium. Vapnet hittades kort efter skottet vid fönstret på sjätte våningen i huset där skytten befunnit sig. I det svenska fallet har inget vapen hittats. Den enda som ställts inför rätta är Christer Pettersson, men bevisstödet var inte tillräckligt. Många spår har funnits, men egentligen var de bara hypoteser om motiv som inte hade konkreta stöd på brottsplatsen. PKK-spåret var det mest framträdande. Ett annat gällde Sydafrika, ett tredje vapenhandeln.
Olof Palme var en i högsta grad aktiv internationell politiker. I hans fall skulle spaningen kunna utsträckas till hela världen. Men i USA skedde flera politikermord och attentat på 1960- och 80-talen, där gärningsmännen var ensamma män med personlighetsstörningar. En sådan gärningsmannaprofil skapades också av svenska polisen.
År 2020 lades Palmeutredningen ned med en hejdundrande presskonferens. Riksåklagaren presenterade Stig Engström, den s k "Skandiamannen", som mördaren. Men denne var avliden sedan ett decennium. Engström kunde inte ställas inför rätta och bevisningen inte prövas. Enligt Axberger var den mycket tunnare än den i Petterssons fall.
"Statsministermordet" är nära på en bladvändare, fast den är en detaljerad och kunskapsbemängd redogörelse. Trots den strängt allvarliga bakgrunden inbjuder belysningen av utredningsarbetet inte sällan författaren till humoristiska (in)vändningar.
Vid genomläsningen av de allmänhetens tips som undersöktes vidare skrattar jag så tårarna rinner. Två "finska flickor" på en Finlandsbåt hade sex år efter mordet berättat om en mystisk gestalt på Sveavägen som pratade i walkie-talkie under mordkvällen. (Det fanns inga mobiltelefoner, så det blev många walkie-talkie-tips.) En av flickorna kände igen honom, han brukade gå på ett gym och kom därför att kallas "den finske kroppsbyggaren". Han hade två korta finska namn, mindes hon. Ingen motsvarande person kunde identifieras av polisen. Men den pensionerade journalisten Olle Alsén kom att tänka på en estättad polisman som hade två korta namn, varav ett klingade finskt. Alsén begav sig till gymmet med en bild på denne. Ingen kände igen honom.
Nu tillbaka till allvaret. Hans-Gunnar Axberger återkommer till att det i den svenska statsapparaten inte alltid finns tydliga regler. Det var till exempel inte satt på pränt vem som ansvarade för personskydd i förhållande till objektets vilja. Olof Palme hade avsagt sig livvakter biokvällen. Man lär inte heller av sina misstag. Det uppdagas efter mordet på utrikesminister Anna Lindh. Varken Palme eller Lindh skulle ha mördats om de haft livvakter. Anna Lindh kampanjade för euron inför folkomröstningen 2003. Den 10 september blev hon utsatt för en knivattack på NK. Vid hennes publika möten hade det uppstått incidenter, men Säpo hade inte beviljat livvakter sedan midsommar - trots departementets begäran. Ingen har ställts till svars.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar