7 juli 2012

Alnön, del 2 - mina minnen

Alnön, Spikarna fiskeläge
Vi fick sova i gammelmorfars rum när han hade gått bort. Det hade utsikt över Alnösundet, och jag minns ljudet från mistluren när dimman låg tät. Det skapade en ombonad stämning. På morgnarna kom farmor upp med en kaffebricka med hembakad sockerkaka. Ibland var det en slät längd och havrekakor eller bondkakor på fatet. Vi tjatade på farmor att hon skulle dröja sig kvar och berätta historier för oss. Det kunde hända att hon tog fram sin gitarr och spelade En lilja uti dalen jag liknar dig vid, jag kan väl icke säga huru högt jag älskar dig. Hon lärde mig ackorden.

På nedervåningen sov farmor och farfar i en liten kammare innanför köket. På en hylla stod en radio. Dagens eko med sjörapporten klockan ett var ett stående inslag. Det gällde att ha koll på kalltjockan. Farfar hade en utombordare som han åkte ut med ibland. Han la ut nät och fick ål. Det var som en orm – läskigt. På ett litet bord låg Vecko-Revyn och Året Runt som farmor prenumererade på. Jag tyckte det var roligt med hennes tidningar och löste gärna barnkorsordet.

Köket var stort med två fönster mot trädgården. Där växte päron- och äppelträd, krusbärs- och vinbärsbuskar. Längs ned mot vägen låg potatis- och grönsakslandet. Här och var fanns blomsterplanteringar och intill trädgårdsmöbeln på framsidan en prunkande rhododendronbuske. Ändå var det plats för badminton och krocketspel. När vinden låg på från det hållet luktade det Wifstavarv. Kanske fick det stå för alla pappersmassabruk. Jag hörde inte att man talade om något annat i alla fall.

Vid ena kortsidan inne i köket stod en byrå. Ovanpå den fanns en liten skål där min farmor la kammar och papiljotter. Det fanns hårstrån kvar på dem. Det ville jag inte tänka på. Farmors hår var grått och permanentat i små lockar. Jag tror inte att hon tvättade det så ofta. Det var lite ofräscht när jag fick hjälpa henne att rulla det.

Det bjöds enkel men god husmanskost. När vi åkte dit över helgerna från Ljusdal fick jag önska mig vad jag ville ha när vi kom fram på fredagkvällen. Falukorv och stekt potatis tyckte jag om och farmors redda grönsakssoppa. Men hennes inlagda strömming var jag extra förtjust i. Farmor hade förkläde på sig när hon lagade mat och under hela måltiden. Hon deltog gärna livligt i samtalet men satt inte med oss vid bordet. Hon passade upp. När vi andra började bli färdiga var det hennes tur att äta. Då satte hon sig på en pall vid köksbänken.

Mitt emot kammaren låg salen. Det var ett finrum som för det mesta hölls stängt. Där fanns soffgrupp, chiffonjé för finporslinet, blompiedestaler och en stor svart staty av en naken kvinna. Mellan köket och salen fanns en skjutdörr. Den slog farmor i när det var dags för gammelmorfar att komma ner och äta.

Först när farmor och farfar köpt tv till sommar-OS 1960 började vi använda rummet. Pengarna kom från försäljningen av en sommarstuga som farfars far hade byggt. Den fick de 7 000 kronor för. De tyckte inte att de behövde den med det hus och den tomt de ändå hade. Men tänk om den hade funnits kvar i dag! Jag har letat efter den i gyttret av stugor utåt Spikarna men har misslyckats. Jag har bara några foton och minnesbilder att gå efter: När jag är fem år står jag utanför husväggen och diskar. Mamma och jag vandrar till den närbelägna badplatsen. Stugan var liten och vit med inglasad veranda, kommer jag ihåg. Den hade en sovalkov, och i det enda rummet hängde ett gökur på väggen.

Inte förrän på slutet av 60-talet installerade farmor och farfar varmvattenberedare, dusch, badkar och tvättmaskin. Innan hade de värmt upp vatten och tvättat sig efter bästa förmåga i köket. Vid längre besök sommartid fick jag schamponera och skölja håret ute i olika baljor. Farmor sparade vittvätt under vintrarna. När våren var i antågande tände farfar elden under den stora grytan i trädgården. Där kokades lakan och handdukar. De hängdes på tork och var stela av is på morgonen.

På sommaren när vi hälsade på bodde vi i ett rum i uthuset vägg i vägg med boa, där veden låg prydligt i staplar. På hösten hade farmor flaskor med blåbär och svartvinbär på jäsning i fönstren. Sommarrummet var tapetserat med små tuppar. När min syster Christina var två år kunde hon räkna till tolv tuppar. Jag var sju år äldre. Hon hade gått i skola hos mig!

Ingången till boningshuset låg på baksidan. Först kom man in i en veranda. Där fanns ett runt bord och två stolar, men jag tror inte att vi var där så mycket. Jag tyckte om att sitta på bron, den lilla trappan utanför. Mellan uthuset och stora huset låg en grusgång med vassa stenar. Det var en prövning att gå där barfota, men den utsatte jag mig för. Det är ändå härligt med bara fötter på sommaren.

Nedanför tomten gick landsvägen. Om man gick till höger kom man till Myrströms, om man gick till vänster till Kopra. Det var nära mellan matvarubutikerna, men nu finns förstås inte någon av dem kvar. Farmor och farfar handlade i båda, så det fick jag också göra. Men grannarna som var riktigt stenhårda sossar gick bara till Kopra. På vintern tog vi till höger och åkte spark till posten i Myrnäs.

Längs upp med trädgården till verandan gick en mindre grusväg. Där körde strömmingsbilen och drickabilen upp. Farmor och farfar köpte svagdricka i stora treliterskrus och lemonad till oss barn. Vi fick gå ned i jordkällaren på framsidan av huset och välja själva. Där fanns Champis, hallondricka och vanlig sockerdricka.

På baksidan stod en trädgårdsmöbel lik den på framsidan som var gjord av breda träribbor och målad i vitt och falurött. Jag har sett en bild på Gorkij i en sådan möbel. Så den var väl populär ända bort i Ryssland. Gammelmorfar satt där med sin bror Gustav när han kom på besök. Gustavs hustru Justina hade också dött tidigt, och han bodde med sin hushållerska längre upp i Ankarsvik. De åldriga bröderna kom väl överens där de satt och filosoferade. De bar båda mustasch som Gorkij.

2 kommentarer:

  1. Tack Ann-Charlotte. Det var roligt att läsa. Hans har samma upplevelser som du. Jag känner också igen mycket. Hans älskade också Frans. Han levde bara för sina barn och barnbarn, som han sade själv.Frans och Britas porträtt hänger hemma hos oss. /Kram Boijan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är glad att ni läst. Det är många fina minnen från Alnön.

      Radera