Hur roligt är det? (Nathalie)

David Foenkinos

Audrey Tautou, i bakgrunden François Damiens

Tre franska filmer har premiär i sommar: Nathalie, Det är bara förnamnet och Jag minns en sommar. I går såg jag den första med Audrey Tautou i huvudrollen. Hon blev känd med gestaltningen av den egensinniga Amélie från Montmartre. Jag har sett henne i andra filmer också: Den spanska lägenheten, En långvarig förlovning, Tillsammans är man mindre ensam och Coco - livet före Chanel. I de första retade jag mig på henne och tyckte att hon visade upp samma förvånade stora ögon hela tiden. Men det gick över, och rollerna blev varierade. I Nathalie som i En långvarig förlovning är det sorg som ska uttryckas. Filmen är en debutfilm av brödraparet David och Stéphane Foenkinos efter den förres bästsäljarroman La délicatesse, som just kommit ut på svenska under titeln Nathalie - en delikat historia.

Jag hade sett en trailer, där det framgick att Nathalie blir kär i en svensk på sitt jobb som alla tycker är ful. Hur kunde jag gå och se den filmen?

Efter en kort inledning med hur hon träffade sin man och gifte sig - det är stiliserade bilder och snabba kameraväxlingar - dör mannen ute på en joggingtur. Han blev påkörd av en bil, får man förmoda.

Nathalie sörjer i tre år. Hon kan inte träffa någon annan. Den ende denne annan som dyker upp - före den fule svensken - är hennes chef som bjuder ut henne fast han har en fru. För hon är så speciell så hon slår alla andra! Det är inte konstigt att hon avfärdar honom.

Det är nästan lite sagoaktiga inslag i filmen, som det var i Amélie från Montmartre. Nathalie jobbar på ett svenskt företag i Paris vars kontor är urbilden för alla kontor. Hyllorna är fyllda med akter och pärmar. De fall de arbetar med anges bara med nummer. Fall 114 ska lösas av Nathalie och svenske Markus som spelas av belgaren François Damiens, men annat kommer emellan.

Tusentals koppar kaffe dricks, och skorpor står på chefens bord. Det är det enda vi äter här, säger han på anställningsintervjun. Hur roligt är det?

Markus har humor. Jag vet inte om det var oväntat. I alla fall uppskattas det av Nathalie. Denna töntiga film med denne töntige svensk i hängiga byxor, bylsiga tröjor och korta joggingshorts vill vara seriös. Det som är oskönt och löjligt vinner i längden. Det är måhända en vacker tanke. Men kunde den inte ha presenterats på ett annat sätt?