I Den kalla elden kör Erlendur sitt eget race. Författaren Arnaldur Indriðason har skalat bort poliskollegerna Sigurður Óli och Elínborg från handlingen. I sin senaste bok på svenska låter han Erlendur gå djupare än tidigare i sin egen personliga tragedi: den yngre brodern Bergur som kom bort på fjället i ett snöoväder. Plötsligt hade han inte kvar hans hand i sin. Det har skapat svåra skuldkänslor.
Två år efter broderns död flyttade han med sina föräldrar från hemmet på östra Island. De sökte glömskan i Reykjavik. Men Erlendur gör återkommande vändor till det nu öde huset. Det är där han har sin bas när han påminns om en ung kvinnas försvinnande under kriget. Han hade hört den historien redan som barn. Matthildur hade liksom Bergur aldrig återfunnits.
Det är inte första gången Indriðason noga analyserar händelsekedjor som går decennier tillbaka. Och försvinnanden har blivit Erlendurs besatthet. Han läser allt han kan komma över om människor som kommit bort. Landskapet är som gjort för sådant. Det är ogästvänligt, kallt, och det stormar.
Erlendur inleder en egen inofficiell undersökning om Matthildur. Han vill inte straffa. Han vill bara komma fram till sanningen.
Det muntliga berättandet för saken framåt. Han går från hus till hus, och det han får höra saknar inte inslag av isländsk folktro på drömmar, gengångare och spöken. Vad ligger det något i?
Det vilar mycket av ensamhet över sökandet. Erlendur är ensam, han besöker ensamma gamla, och ensamma bär de minnen och skuld.
Jag kan inte finna något om att Indriðasons kriminalromaner har filmatiserats. Den här boken skulle bli en riktig rysare på filmduken. Handlingen är egentligen inte dramatisk. Intrigen utvecklar sig långsamt och metodiskt. Men det ena leder till det andra, och till slut är vi framme vid verklig skräck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar