Vi hade fått fribiljetter till premiären av Markurells i Wadköping på Stadsteatern. Annars hade vi nog inte gått. Jag hade sett pjäsen två gånger tidigare: svartvit på tv med Edvin Adolphson och en uppsättning på Dramaten för ett antal år sen. Men gratis är bra, och premiär är roligt. I vimlet sågs Stockholms borgmästare samt kulturborgarråd, en före detta Dramatenchef och författaren och dramatikern P O Enquist. Hans Tribadernas natt finns på Stadsteaterns repertoar.
I programbladet placerar Katrine Kielos Wadköping 1913 i den stora världen. Stadens finanskris, skriver hon, är en effekt av den globala krisen 1899. Banker och finansbolag hade överoptimistiskt investerat i nya projekt, framför allt järnvägen. Och Markurell står för kapitalismens värderingar förstås.
Men det är inte det stora sammanhanget man tänker på när man ser skådespelet. Det centrala är hur skrupelfritt värdshusvärden och uppkomlingen Markurell utnyttjar krisen för egna syften. Pengar har han. Anseende är han utan. Han har inget förbarmande när häradshövding de Lorches fru vädjar om att inte försätta maken i konkurs. Inte heller väjer han för något när det gäller att bearbeta sonen Johans censorer inför studentexamen. För gossen gör han allt.
Kjell Bergqvist skulle ha spelat Hilding Markurell men fick diskbråck, så det blev regissören Philip Zandén i stället. Han tar ut svängarna i det farsartade och burleska. Perukmakaren, vars salong är navet för stadens skvaller, görs av Ingvar Hirdwall. Också denna roll har sina komiska krumbukter. Men så roligt som damen bredvid mig har jag inte. Hon skrattar högt och ofta. Lyckost hon!
Jag tycker att pjäsen känns lite daterad. Fast visst är det lovvärt att försöka hålla liv i de gamla klassikerna. Hjalmar Bergman dramatiserade själv sin roman.
Det är som bäddat för att den lata och bortskämda Johan ska misslyckas i examen. Men det är tragiken från Ibsens Vildanden som ligger och lurar: hans rätta börd. Skojaren Markurell får kräla i ångest några scener innan den unge sonens kärlek löser upp allt i intet. Det är fint och gripande. Det är som det ska, en komedi med lyckligt slut. Ibsens sanningssägardrama är något mycket större.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar