Ett viktigt stycke svensk 1900-talshistoria (Palme)

Sent på kvällen den 28 februari 1986 sköts Olof Palme. Vi har väl alla våra egna minnesbilder från när vi fick veta. Morgonen efter höll vi på att packa för en sportlovsvecka i Dalarna. Min mamma skulle följa med. Pappa ringer och säger att Palme är död. Och nu kommer man nog att spärra av utfarterna från Stockholm. Min pappa var kriminalinspektör. Han blev illa berörd av de glädjeyttringar han bevittnade på sin arbetsplats efter mordet.

Om vägspärrarna hade han fel. Det hade väl varit en åtgärd att förvänta. Att insatserna, utredningen och rättegångarna inte lett till fällande dom är högst otillfredsställande. Sedan är det en annan sak att familjen Palme är övertygad om att det var Christer Pettersson som var skyldig.

Till skillnad från andra i mitt biosällskap hade jag inte läst Henrik Berggrens tydligen utmärkta biografi över Olof Palme, Underbara dagar framför oss. Ändå trodde jag mig veta mycket. Fast jag hade hört att det fanns nytt kanske främst privat bildmaterial. Så jag blev nyfiken på filmen Palme.

Jag satt klistrad. Det var verkligen intressant och även lite lustigt emellanåt med sekvenser från gångna decennnier, hur man talade då, modet, prylar och sådant.

Att Palme hade en borgerlig bakgrund är bekant, men att han kom från en så förmögen och inflytelserik familj som det framställdes i början av filmen visste jag inte. Tidigt dog fadern. Då skickades Olof till Sigtuna läroverk för att inte bara vara omgiven av kvinnor. Där for han illa som så många andra på internat.

Senare blev det studier i USA och en man med starkt självförtroende intog scenen. Efter att Tage Erlander tagit honom till sitt hjärta och sitt kansli gick det bara uppför. Tills skandaler som IB och förvaltandets tid tog vid. Naturligtvis gick detta parallellt med socialdemokratins kurva. 1968 var man på topp med över 50 procent av rösterna. Praginvasionen låg bakom att Vänsterpartiet Kommunisterna gjorde ett av sina sämsta val.

För mig är den starkaste scenen i filmen när Palme försvarar demokratin på mötet med kårhusockupanterna. Att se och höra Anna Lindh tala på hans begravning lämnar en inte heller oberörd.

Mina barn var fyra respektive ett år när Palme mördades. Jag hoppas särskilt att deras generation och yngre går och ser filmen. För den är ett angeläget vittnesbörd om en period i svensk politik, då en begåvad och skarp retoriker angav tonen.

Det var fullsatt i salongen på lördageftermiddagen, men tyvärr var publiken lite åldersstigen. På väg ut ondgör sig en dam över att vi nu är så individualistiska och bara stirrar på våra mobiltelefoner. Inte reser man sig upp för någon heller.