Nu var det åter igen dags för omläsning, den här gången av en klassiker i den skräckromantiska genren, Mary Shelleys Frankenstein. Filmatiseringar har gjorts om vetenskapsmannen som skapade ett monster. Kanske den mest kända är Frankenstein från 1931 med Boris Karloff i rollen som monstret. En senare från 1994 får inte lika bra betyg av Moviezines läsare.
Men jag går till den riktiga grundhistorien från 1818. Den har sitt ursprung i att Mary Shelley tilllsammans med sin man poeten Percy Shelley och Lord Byron vistades vid Genèvesjöns strand, och de berättade spökhistorier för varandra. Hennes fantasifulla bidrag är högst imponerande med flera seriösa bottnar.
I romantisk anda har boken en intrikat berättarfiktion. Förutom den förmodat sanna yttre ramen har vi den inre berättarfiktionen där vetenskapsmannen Frankenstein har räddats ombord på en båt och berättar för kaptenen om de händelser som fått honom att ge sig ut på havet. Senare berättar monstret i ett möte med sin skapare om sina egna eskapader. Vi får ta del av brev, och dagböcker spelar en roll.
Romantiskt är också hur naturen spelar med. Det storslagna alplandskapet är sublimt och skänker tröst i svåra stunder. Andra gånger återspeglas melankolin i ett grått regnväder.
Hur var det då med monstret och dess tillblivelse? Frankenstein är besatt av tanken att skapa liv. Han gräver sig ned i tidens kunnande och stänger in sig i sitt laboratorium. Han tillverkar en varelse av likdelar. Till slut lyckas han med elektricitet att få liv i honom.
Är det en ond varelse? Nej, inte från början. Men det är någon som är främmande i denna världen. Varhelst han träffar på människor ryggar de skrämt tillbaka. Efter att ha tillägnat sig språket tror han att han ska kunna få människorna att känna medlidande med honom. Han prövar med en blind man, men när dennes familj kommer hem är slaget förlorat. Nu inleder han, som av människors fördomar blivit ett monster, sina hämndaktioner. Innan dess har han gjort goda handlingar och tänkt empatiska tankar. Han har släpat hem ved till den familj i vars uthus han tagit sin tillflykt. Senare kommer han att rädda en flicka från att drunkna, men blir beskjuten av hennes vän när denne får se vem som bär henne i sina armar.
Monstret blir ont av olycka och totalt utanförskap. Han är en Adam utan en skapare som älskar honom. Frankensteins familj drabbas också hårt av hämnden. Han kräver till slut att få sin Eva, sin like i fulhet och utsatthet.
Romanen ställer de alltid giltiga frågorna om gränserna för människans makt och vetande. Den är en variant av Prometheus-myten. Prometheus stal elden från gudarna och gav den till människorna. Som straff fjättrades hann vid en klippa, där en örn hackade ut hans lever. I grekisk mytologi räknades Prometheus förbrytelse som uppkomsten till all konst och vetenskap.
Det är en riktigt spännande berättelse. Ska monstret få en chans? Eller ska han förgöra sin skapare? Min medkänsla finns hos båda. Det är en bedrift av författaren. Det är nog inte lika lätt på vita duken - jag minns inte att jag själv har sett någon av filmerna. Det är ju i det bildmässiga yttre den olyckliga varelsen är avskyvärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar