Det blev en säregen upplevelse på Orionteatern: en scen förvandlad till manege. Två bröder har av pliktkänsla tagit över fädernegården. Mycket till brukare är de inte. De tar hand om sina djur, men husen förfaller. Mest ältar de gamla oförrätter och öser ur sig Beckett-liknande sentenser om existensens våndor. Dessa är signerade Kristina Lugn, men det är för lite henne för att jag ska bli nöjd. Jag tycker inte inledningen när Johan Ulveson och Magnus Roosman är ensamma är så rolig eller fyndig som jag hade väntat mig.
Så händer det något. En vaktmästare ber att få avbryta, för man måste få ut några "inkräktare". Det är ett antal personer i övre medelåldern som placerat sig i trappan utmed väggen. En vithårig dam mumlar något om att de kom från Mariefred och klockan var redan sju. Hade de gått in efter att biljettluckan stängt? Jag vet inte. Publiken blir förvirrad. Man vet inte om det ingår eller inte. Det är helt surrealistiskt. Nej, det ingår inte. Skådespelarna ber om ursäkt för avbrottet och fortsätter från där de slutat.
Den kontaktannons titeln syftar på får ett oväntat svar. En ung flicka kommer men inte ensam. Hon har sin stumma mamma med sig och denna har en get i släptåg. Nu tar pjäsen fart med det musikaliska inslaget. Sofia Pekkaris sång är skön, brödernas inte så oäven heller. Det är omisskänligt Benny Andersson - bra. Björn Ulveaus texter är kongeniala med musiken och pjäsen i övrigt.
Suzanne Berdino som spelar mamman är en förstklassig dressör. Hennes cirkuskonster med djuren är imponerande. Slutscenen är magnifik med hundar, grisar, gäss och två ofantliga kor som väger ett ton var.
Hon drar vidare med sin dotter. Till nästa behövande, kan man tänka. Som med ett trollspö har de skapat magi och skönhet hos människor det var synd om. Energin lämnar de kvar. Nu har livet vänt för Axel och Engelbrekt.
Det blir sammantaget en mycket sevärd föreställning med såväl vemod och ångest som härlig musik och uppsluppen dans. Djuren inte att förglömma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar