Nej, den var inget för oss gamlingar: Efter revolutionen av Francois Ozon. Det hjälpte inte att vi när det begav sig var i samma ålder som ungdomarna i filmen. De gick på gymnasiet 1971. Vissa nostalgikickar kunde man väl få. På nyårsnatten 1970/71 höll jag på att hamna i en eftersläntrarnas demonstration i Quartier Latin, och det där med att sola naket eller bara topless minns man ju. Men min man som var stalinist på den tiden kände inte alls igen sig. Det var alldeles för mycket kulturflum för det.
Så var det också unga med konstnärsdrömmar vi fick följa. Huvudpersonen målar och vill bli filmare. Ozons alter ego ska han visst vara. Frälsa världen och öppna medvetanden vill de förstås. De åker runt i Europa, visar dokumentär för italienare om hur Laos folk befriat sig, diskuterar om man ska vara för eller emot kulturrevolutionen och fraterniserar med arbetare i Sydfrankrike. Att de gett en vakt bestående men vid ett av sina attentat hemma besvärar dem inte annat än att de är rädda för att åka fast.
Ganska mycket handlar det om kärlek, om att bli förälskad och om att bli lämnad. Det är något vemodigt över filmen. Jag kommer att tänka på Tillsammans som rätt mycket handlade om ensamhet. Men den var mycket bättre.
Att den franska titeln Après mai är mer adekvat var vi överens om. För någon revolution hade ju inte skett. Mitt biosällskap lanserade När glöden falnat som förslag. Fast i början gick det ganska hett till.
Jag undrar vem som kan tycka om filmen, förutom recensenterna. Kanske en yngre publik som kan få en historielektion, om än lite förvirrad. Men det var inte den som hade tagit plats i salongen. Det var gravt medelålders som vi. Vi hade velat ha mer politik och mer analys. Det var helt enkelt gymnasialt på något vis. Man flöt med de unga. Fast duger det som kritik att man föredrar en helt annan produkt? En tidsatmosfär skapades i alla fall.
Efter att ha kommit ut från Victoria gick vi på A la crêpe och åt deras underbara galetter. Jag rekommenderar starkt den första med biff på menyn. Utsökt! I högtalarna spelades på behaglig volym Edith Piaf - som alltid - och Jacques Brel. Men jag hörde inte min Brel-favorit Mathilde. Den kommer här.
Åhå, det låter som en film som vi måste se. Och kanske tycka bättre om? Jag menar, vi som inte var stalinister utan mer kulturflummare i just den där röriga politiskt-kulturellt-erotiskt-flummiga blandningen. Tack också för galettes-påminnelse!
SvaraRadera