När jag börjar läsa Mari Jungstedts senaste kriminalroman Du går inte ensam noterar jag med intresse vilka förväntningar som titel, omslagsbild och baksidestext väcker hos mig. Titeln och omslagsbilden får mig att tro att det ska handla om ett försvinnande. Det bekräftar baksidestexten också. Bilden visar en liten flicka med ett gosedjur i handen. Hon ser nedåt med böjt huvud och verkar ledsen. Hon befinner sig i ett collage mellan en gotländsk kyrka på vänster sida och vad jag tror är en änglastaty till höger.
På baksidan står det att ytterligare ett barn kommer att försvinna. Då undrar jag över vad en författare egentligen ska avslöja innan man ens öppnat boken. Genren arbetar ju mycket med avslöjanden och ledtrådar. I anonyma kapitel träder en förbittrad kvinna fram. Hennes föräldrar har dött ifrån henne, och hon äger inga positiva minnen av gemenskap med dem eller andra. Där låter författaren läsaren ligga före poliserna. Men förövaren är ändå inte den man tror. Det låter väl mystiskt? Bra!
Karin vid Visbypolisen är undersökningsledare den här gången. Hennes kollega Knutas är sjukskriven för depression efter en skilsmässa och en del annat. Det handlar inte så mycket om de privata förhållandena mellan poliser eller inblandade journalister som det brukar. Karin och Knutas får i alla fall ihop det på riktigt.
Efter Mari Jungstedts förra bok Den sista akten var jag rädd att jag hade tröttnat eller ännu värre författaren. Men Du går inte ensam är en riktig bladvändare. Jag tycker att det är en av de bästa hon skrivit. Slutet är en cliffhanger. Flera gåtor löstes men en blev kvar. Det måste bli en tolfte bok åtminstone.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar