Vibeke Olsson är ett säkert kort. När Kastellet bjöds ut på Harsagårdens kafé för tio kronor tvekade jag inte. Desto mera rätt var det ser jag nu, för boken som kom 1992 finns inte längre till försäljning i handeln.
Jag känner igen den noggranna realismen och den levandegjorda historiska miljön. Här befinner vi oss i mitten av 100-talet i det romerska rikets utkanter. Jag känner också i Freiatto igen den huvudperson som har ett handikapp av något slag och som i arbetet blir en fullvärdig människa bland andra. Han är en av de soldater som vakar över imperiets yttre gräns. Det har varit fred länge tack vare romarnas överlägsenhet, deras disciplin och civilisation.
Jag har botaniserat kors och tvärs genom Vibeke Olssons författarskap. Det började med Hedningarnas förgård som vi läste i en bibelkurs. Den handlar om de första kristna i Rom. Många år efter den läsningen fick jag i Akademibokhandeln syn på Sågverksungen. Eftersom min egen farfar arbetade på sågverk i Sundsvallsdistriktet blev det extra intressant att följa Bricken genom de tre böckerna som kom efter: Bricken på Svartvik, Sågspån och eld och Amerikauret.
En väninna rekommenderade Molnfri bombnatt med minnen från andra världskriget. En av mina läsare undrade om jag hade läst Koltrasten i Tegnérlunden som låg närmare tidsmässigt. Huvudpersonerna ser tillbaka på 1970-talet. Så har det fortsatt. Serien om slavinnan Callistrate och hennes dotter Sabina har jag återvänt till. Den som började med Hedningarnas förgård fick tre efterföljare: Kvarnen och korset, Sabina och Sabina och Alexander.
Vibeke Olsson missionerar inte, men den kristna tron är ett ledmotiv. Hennes romangestalter har olika förhållningssätt. En del närmar sig nyfiket, och sedan blir det inte mycket mer. Andra blir kvar i en kristen gemenskap. Av dem som blir angivna är några ståndaktiga och blir avrättade när de vägrar offra till kejsaren. Andra blir avfällingar inför hotet om tortyr.
Ett annat motiv är makten och hierarkierna människor emellan. Där finner vi friborna, slavar och frigivna. Inte sällan skildras osäkerheten hos människor som lämnat en nivå för en annan. I Kastellet får individer ur olika sociala skikt och med olika bakgrunder komma till tals. Vi känner mer eller mindre sympati med dem. Det tar emot att läsa om hur kvinnorna är prisgivna männens nycker. Freiatto bestämmer att hans och Regulas förstfödda ska sättas ut i skogen. Nästa barn, en pojke, levde bara två dagar. Efter det lämnar Freiatto hemmet för att gifta sig med en rik krukmakardotter.
Igenkännandets glädje balanserar farligt nära rutinens brant. Nu tror jag att jag ska göra en längre paus och inte återvända till Vibeke Olsson förrän om något år. En femte bok om Bricken har annonserats. Den måste jag läsa!
Vad jag haft att säga om de böcker som nämnts ovan kan ni se här och här och här och här och här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar