En helg - två filmer (Blue Jasmine och Philomena)

Cate Blanchett

Vi hann inte gå på Blue Jasmine förrän den försvann från bio. Så då blev det till att offra På spåret och Skavlan och se på dvd i fredags. En Woody Allen med Cate Blanchett i huvudrollen borgade för kvalitet. En neurotisk pillerätande kvinna - det var som det skulle.

Det intressanta med filmen tycker jag var hur jag skiftade i inställningen till Jasmine. Hennes man hade avslöjats som svindlare - det bygger på en verklig historia kring en Bernie Madoff som hade en framgångsrik investmentbank. Hela hennes bekymmerslösa lyxliv hade fallit ihop. Då flyr hon New York och tar sin tillflykt till sin syster Ginger i San Francisco som lever under enkla omständigheter. Det är inte självklart att denna skulle ta emot henne med öppna armar. Jasmine hade alltid levt egoistiskt och struntat i andras olycka. Gingers f d man hade till och med blivit lurad på en stor summa av Jasmines make.

Jasmine är hysterisk och självisk. Hon sätter i gång att ljuga för att få ihop det med en ny man med pengar. Varför skulle vi tycka synd om henne? Jo, det tragiska är att hon är tom inuti. Hon har ingenting som är hennes eget. Hon är så vilsen intill totalt utslätad.

Det är en stor rollprestation, att vara så skärrad mest hela tiden, att gråta så många tårar framför kameran. Det är en del sensmoral i filmen. Men den får ni söka er fram till själva. Det är sevärt. Så hyr eller köp!

Judi Dench som Philomena

Eftersom vi inte såg Skavlan missade vi hans samtal med den verkliga huvudpersonen bakom filmens Philomena. Men vi kunde se i efterhand. Många andra hade förstås sett. Det var nog därför matinéföreställningen av Philomena på Filmstaden Söder var utsåld i går. Tur att vi köpt biljetter i förväg! 

Det var en stark historia. Efter 50 år valde en irländsk kvinna att gå ut med sin hemlighet: Hon hade som tonåring blivit med barn. Ingen hade talat om för henne hur sådant går till! Skammen var stor, så hennes far satte in henne på kloster för att föda. Där var man tvungen att stanna flera år för att arbeta av sin skuld. Och barnen adopterades bort till amerikanska föräldrar som kunde betala för dem och bidra till klostrets ekonomi. Hon levde med sin son tills han var fyra. Sedan visste hon inget om hans öde. Hennes vuxna dotter kontaktar en journalist som ska hjälpa till med efterforskningarna.

Det är rörande men inte sentimentalt. Judi Dench spelar med små medel. Ett intressant tema är vad den kristna - katolska - tron gör med en människa. Har Philomena blivit kuvad eller upprorisk? Ingetdera, något mycket mer nyanserat och upphöjt. Det får ni själva se det ultimata uttrycket för om ni går på bio. Filmen visas ännu en tid.