Conner Chapman spelar Arbor. |
De bor i norra England i ett dystert industrilandskap med nedgångna röda tegelradhus. Familjerna är på botten, Arbors storebror säljer dennes medicin som knark, elräkningen kan inte betalas, barnen äter undermålig mat ur konservburkar och i ett trängt läge går en soffa till försäljning.
Mycket kretsar kring den medelålders Kitten. Det är han som dikterar villkoren. De får hyra hans häst och vagn för att samla in det han sedan självsvåldigt sätter priset på. Det är så underligt gammaldags. Sker sådant verkligen i dag? Jag menar med hästar. Kopparstölder känner man till. Swifty har i alla fall god hand med hästar och blir överlycklig den dag Kitten vill ha honom att delta i det illegala race som ordnas på motorvägen på natten.
Att samla in koppartråd är en riskabel sysselsättning. Man kan bli tagen av polisen. Ännu värre saker kan hända om man suktar efter värdefulla kraftverksledningar.
Det är grått och regnigt - jag vet inte om solen lyser någon gång, och det är enahanda. Men slutet renar och öppnar upp. Det kastar ett nytt ljus över helheten. Människor är fast i fattigdom. En del tjänar på att utnyttja barn. Men vänskapen mellan pojkarna höjer sig över detta.
Jag hör någon snyta sig, och mitt biosällskap är också taget av slutscenerna. Som vanligt är jag hård som flinta. Jag gråter inte på bio. Jag blir snarare glad över de känslor som bryter igenom på filmduken hos dem som fötts till att bli de lägsta bland de lägsta.
Filmen ska vara inspirerad av en berättelse av Oscar Wilde, där en jätte stänger ute barn från sin vackra trädgård. De medverkande i filmen är utestängda från all skönhet - utom den som finns i deras hjärtan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar