En text handlar om samspelet mellan musiker och publik. Cellisten Elemér Lavotha uppskattar den andligen närvarande publiken som väntar in rätt timing för att applådera efter en känslig avslutning. Lavotha blir för övrigt min systerdotters lärare när hon börjar på musikhögskolan i Piteå i höst.
I dagarna är festivalen inne på sin trettioförsta omgång. Den avslutas i kväll och på lördag.
Understreckaren för mig i minnet tillbaka till vår familjs sommar i Bergslagen 1990. Den var ganska speciell. Min man var vikarie på Bergslagsposten i Hällefors, och vi bodde intill Loka station. Där gick det godståg förbi och Inlandsbanans sommarförlängning från Kristinehamn, till särskild lycka för sonen som älskade tåg.
Det är nog en sommar som mina barn aldrig kommer att glömma. På grund av min mans arbete hamnade vi på lite ovanliga saker. En var kammarmusikfestivalen i Saxå. Maken skulle fotografera, och jag hade tagit på mig att skriva min första och hittills enda musikrecension. Det skulle spelas Mozart, så jag läste in mig lite på honom på Hällefors bibliotek. Artikeln blev väl mest refererande. Så mycket annat var jag inte kapabel till. När konserten var slut hälsade vi på Carl Jan och han gav sonen, nio år och dottern, sex år komplimanger för att de suttit stilla och lyssnat. "Jag förstår att de är vana vid konserter" sa han. Men det var deras första. De var helt enkelt väluppfostrade.
En annan kväll fick vi vara med när maken skulle åka ut i skogen och fotografera ett torp som brann efter att blixten slagit ned. Det var spännande. Tillbaka på lokalredaktionen skulle bilderna skickas till Bergslagspostens centralredaktion i Lindesberg för att komma med i morgondagens tidning. Men tekniken som användes fallerade. Den var ju förstås mycket klumpigare än i dag. Lösningen fick bli att man använde sig av gamla bilder. Bildtexten morgonen därpå förklarade att de var från ett tidigare släckningsarbete!
Kanske vi skulle passa in festivalen nästa år och uppleva gamla minnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar