I går var det dags för ny termin i bibelgruppen. Jag hade åtagit mig att ta hand om fikat, för jag visste att det skulle finnas saffranslängder kvar i min frys.
En ny dam, Maria, kom till oss. Det var ju trevligt. Hon kände flera i gruppen redan, eftersom hon deltagit i de ökenmässor med koptiska inslag som vår samtalsledare Gunnar håller i. Jag har inte gått dit än. Det är en lång föreställning varannan torsdagkväll i S:t Ansgarskapellet.
Jag skrev sist att ramen för vårt samtal glömdes bort, inledningsbönen om Andens vägledning och den avslutande gemensamma Fader vår. Jag fick påminna nu, och det uppskattades. Det är egentligen inget som någon vill vara utan.
Jag har inga anteckningar som stöd för det här inlägget. Det var slut på blyertsstift i min penna. Men vi fortsatte att läsa Lukas kapitel 17 och började med kapitel 18. Vi turas om att läsa högt och talar sedan om det som vi fastnat för.
Positiva och hoppfulla är Jesu ord i 17:6 om hur långt en tro stor som ett senapskorn räcker. Och som Maria sade: det är en process. Senapskornet är det minsta av alla frön, står det i Markus. Och det växer och blir ett träd, skriver Lukas i 13 kap.
Tio spetälska botas är bibelverser om tacksamhet. Bara en av de tio vände tillbaka till Jesus och tackade. Gunnar menade att det kan vara svårt att tacka. Det tycker inte jag. Jag tackar ofta för det som är viktigt och som Jesus gett mig. Människor har varit redskap, men jag ger honom äran. Det är ödmjukt av mig, tycker min syster. Jag vet inte. Det rör ändå saker som jag inte kunnat reda ut själv.Nu låter det förstås som att jag skryter, men Gunnar tyckte det var fint att jag hade lätt för att tacka.
Man ska inte ge upp heller och sluta be. Liknelsen om änkan och domaren i Lukas 18 handlar om att man ska fortsätta tjata, fortsätta vara besvärlig. Det har jag också erfarenhet av, att länge ha bett samma bön, i många år, och sedan fått bönesvar. Men Gunnar hade i går mött någon som bad och bad och ändå blev det bara värre, som den personen sade. Han trodde ändå att något hände och byggdes upp i det dolda under tiden.
Gunnar hade med sig ett programblad om en ekumenisk bönegudstjänst i Katolska domkyrkan kl 15.30 på söndag. Den 18-25 januari är det bönevecka för kristen enhet. Kanske ska jag gå nu när jag fått kontakt med det katolska genom min sonsons dop i Luxemburg på julafton. Hans mamma är polska. Jag är en av faddrarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar