Vi hade precis kommit i gång med vår samtalsgrupp om klimatet och den kristna tron. Då blev smittläget sämre i Stockholm. Vi får ställa in tills vidare. Vi får läsa själva i "Ett biskopsbrev om klimatet" och spara våra anteckningar. Vår samtalsledare har sagt att vi kan utgå från frågorna "Vad stör?", "Vad berör?" och "Vad funderar jag över?"
De två kapitel vi skulle ha läst till i onsdags utgör en bakgrund om kunskapsläget och hur vi hamnade där vi är nu. Men innan dess kan vi läsa en bön för klimatet. Där kommer min första invändning. "Ge oss oro när vi domnar i bekvämlighetens ro." Aldrig att jag skulle be om oro efter att två gånger varit allvarligt sjuk i ångest! Vem är egentligen betjänt av att vara orolig? Engagemang vore väl ett bättre ord.
För Sverige innehåller klimatförändringarna positiva delar som längre odlingssäsonger och ökad vattenkraftsproduktion. Men risken för bränder blir större, och kraftiga regn leder till översvämningar. Dock har Sverige till skillnad från utvecklingsländer kapacitet att planera för väntade förändringar.
Vi ser stora orättvisor i samband med klimatkrisen. De fattiga har bidragit minst till klimatförsämringarna. Och nu riskerar de att berövas rätten till utveckling, eftersom de rika länderna redan har uttömt atmosfärens förmåga att ta emot utsläpp.
Användningen av fossila bränslen tog fart under den industriella revolutionen. Här kommer begreppet tillväxt in. Jag blir positivt överraskad när jag läser kyrkans inställning. Man skriver att tillväxten är viktig för samhället. Det handlar om att omfördela en växande kaka. Och det är tillväxtens innehåll som avgör klimatpåverkan, inte tillväxten i sig. Kyrkan har en realistisk hållning. Man har förstått vilka ramar man har att verka inom.
Men finns det en gräns för vårt ökade välstånd, där det inte leder till större lycka? Det är onekligen ett lyxproblem som bara gäller de mest priviligierade. Fast dit hör många av oss i Sverige. Lyckoforskningen har kommit fram till att de aktiviteter som människor finner mest tillfredsställande är de som har minst påverkan på klimatet. Detta gäller till exempel umgänge, pilgrimsvandringar och kulturkonsumtion. Men då vill jag invända att allt detta ska utövas nära där man bor. Jag och min make har varit på pilgrimsvandring i Spanien. Dessutom har vi sonens familj i Luxemburg. Det blir några flygresor om året. Ordet flygskam har dykt upp. Jag har ingen sådan när det handlar om så viktiga saker som umgänge med barn och barnbarn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar