Rudolf Höss, Kommendant i Auschwitz

Den prisbelönta filmen The Zone of Interest handlar om Rudolf Höss och hans familj som bor i fin villa med trädgård utanför förintelselägret Auschwitz. Familjefaderns arbete består i att administrera utrotningen av judarna. Höss egen självbiografi kom 2015 ut på svenska i en reviderad utgåva under titeln "Dödsbringaren Rudolf Höss, Jag var chef för Auschwitz". Jag hittade den på Hornstulls bibliotek.

Höss far ville att sonen skulle bli präst, men hans håg stod till soldatlivet. En särskild sorts gemenskap fann han, som egentligen var ensamvarg, bland de stridande kamraterna under första världskriget. Efter kriget kom han och hustrun att engagera sig i ett lantbruksprojekt. Men Höss var sedan 1934 medlem i SS, och när SS-chefen Heinrich Himmler ville ha med honom i lägerverksamheten tackade han ja.

Efter Dachau och Sachsenhausen fick han order om att bygga upp ett läger i Auschwitz. Han skriver om hur betungande det var att försöka hitta bra medarbetare och att rekvirera det som behövdes. Taggtråd var det till exempel svårt att få fram, så han fick stjäla det.

I sin egen framställning är Höss inte en helt okänslig person. Han undviker att närvara vid arkebuseringar och gör moraliska analyser av fångar och vakter. Efter Himmlers beslut om den "slutgiltiga lösningen" på judefrågan oroade sig Höss för hur den skulle gå till. Han blev lugnad när det visade sig att man inte behövde arkebusera den stora massan människor utan kunde använda sig av gasen Zyklon B. Den provades först på ryska krigsfångar. Han skriver att han velat försvinna av medlidande men att han var tvungen att se allt. För det var han som var ansvarig och gav order till andra. Förintelsen skulle hållas hemlig, så Höss kunde inte anförtro sig åt hustrun. Men hon såg att han inte mådde bra. 

Hur hamnade Rudolf Höss i en sådan situation? Han var fanatisk nazist. Det skriver han själv. Han var naturligtvis antisemit. Judarna var statens fiender. Och han var uppfylld av sin plikt gentemot Himmler och Führern Adolf Hitler.

Det kan uppfattas som stötande att en person som varit ansvarig för två miljoner människors död får uttrycka sina egna tankar i en bok. Därför har den ett förord av Rainer Höss som tagit starkt avstånd från sin farfar och har ett stort engagemang för mänskliga rättigheter. Det finns också ett efterord författat av den tyske historikern Martin Broszat. 

Höss fick möjlighet att göra sina nedteckningar i rannsakningsfängelset i Krakow, dit han utlämnats av britterna den 25 maj 1946. I fängelset skriver han att utrotningen av judarna var ett stort misstag. Genom denna massutrotning har tyskarna ådragit sig hela världens hat. För antisemitismens sak är heller inget vunnet, tvärtom. Judendomen har därigenom kommit sitt slutmål mycket närmare. 

Det tog tio månader innan det blev rättegång i Warszawa. Där dömdes han till döden. Rudolf Höss hängdes i Auschwitz den 16 april 1947.

Med hjärtat till vänster (Vibeke Olsson, "Medan vi ännu kan tala")

Jag tycker mycket om de romaner Vibeke Olsson skrivit om sågverksflickan Bricken och hennes uppväxt på Svartvik söder om Sundsvall. Jag har också med intresse läst hennes böcker om romartiden och andra fristående volymer. Nu ger hon ut en samling krönikor från olika tidningar och radioprogram. Texterna härrör från perioden 2011-2021. Avgörande saker har hänt sedan dess, som Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, Sveriges inträde i Nato och Hamas brutala terrorattack i Israel med påföljande förödande krig i Gaza. 

Pandemin finns dock med i Vibeke Olssons samling. Titeln relaterar till de gamla som offrades och inte kunde höja sina röster, också till äldrevården i allmänhet. Författaren delger oss att hon har sitt hjärta till vänster. Hon röstar på Vänsterpartiet. För Sverige är ett av de länder, där klyftorna ökar snabbast, skriver hon. Kristen är hon också, har varit pastor i baptistsamfund. Jesus lovar att en rättvisa ska skipas som går djupare och längre än den politiska rättvisan. Men det gör det inte mindre viktigt att kämpa här och nu, understryker hon.

Vibeke Olsson röstade nej till EU 1994 och menar att hon fått rätt i allt. Lönedumpning sker när när svenska bönder och arbetare får konkurrera med dem från fattigare länder. Jag undrar bara: Vad händer med den solidariteten? Hon sprider också fördomen att lastbilschaufförerna från kontinenten kör med slitna sommardäck på vintern. I samband med trafikkaoset på E22:an framkom att så inte var fallet. 

Konsumtionssamhället med upplevelseindustrin får sina slängar. Thailandsresenärerna ligger illa till. Jag vet inte hur många gånger Thailand nämns på boksidorna. Olsson vill förstås inte döma någon, eftersom hon är kristen. Det framhålls. Men här får hon mig med sig. Det är verkligen ett grundläggande problem att konsumtionen hela tiden måste öka för att vi inte ska bli fattigare. Om tillväxten och kakan blir mindre drabbar det dem som behöver hjälp. Alternativet är väl ett kommunistiskt samhälle, där alla är fattiga utom den politiska eliten. Sådana funderingar fick mig att rösta nej till kärnkraft 1980. Varför måste vi ha all denna energi för att tillverka en massa onödiga prylar? Nu tycker jag att frågan är betydligt mer komplicerad.

Det är ganska korta krönikor som ingår i samlingen. Författaren gör svepande kommentarer och säger själv att hon inte ger sig in i diskussioner om sakfrågor. Tidsperioden gör också att jag lite ifrågasätter betydelsen av utgivningen. Men jag är ganska säker på att Vibeke Olsson är emot Sveriges medlemskap i Nato. Det framgår i alla fall att hon är emot det värdlandsstöd som Sverige undertecknade med Nato och röstade igenom i riksdagen 2016.

Är uppståndelsen sann? (Dick Harrison, "Jesus")

Jag tycker mig känna Jesus ganska väl genom evangelierna och Svenska kyrkans tradition. Men på bokrean fick jag syn på Dick Harrisons "Jesus" och blev nyfiken på hur en historiker uppfattar honom och händelserna omkring.

Först konstaterar han att Jesus var en historisk person men att vi inte vet hur han såg ut. Bland icke-kristna skribenter kan judiske Flavius Josefus nämnas som vid första seklets slut hade en notis om "Jesus, en vis man". Denne anklagades av högt uppsatta judar. Pontius Pilatus lät döma och korsfästa honom. Men hans anhängare, de kristna, fortsatte att vörda honom. 

De huvudsakliga källorna om Jesu liv är emellertid de fyra evangelierna, Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Markus, det äldsta, skrevs någon gång mellan år 60 och 75. De tre första kallas för synoptikerna, de samsynta. Johannes, som är det yngsta evangeliet, avviker vad gäller kronologin och viktiga händelser. Vinmiraklet i Kana och återuppväckandet av Lasaros finns bara hos Johannes. Synoptikerna beskriver Jesus som en barmhärtig och fördomsfri människa, skriver Harrison. Johannes lägger stor tyngd vid hans gudomlighet.

Det finns ingen anledning att ifrågasätta Jesu dop. Jesus inledde sin verksamhet efter att Johannes döparen fängslats. I de synoptiska evangelierna kan vi läsa att Jesus stod i centrum för en gruppering i Galileen. Det fanns flera andra rörelser inom judendomen, men Jesu väckelserörelse skilde sig från dem. Han tog emot alla slags människor i sin krets: fiskare, tullindrivare, - och kvinnor. Det var inte vanligt. Han välkomnade barn, prostituerade och äktenskapsbryterskor. Han satte sig över judiska fördomar mot samarier och romare. Maria från Magdala var en kvinna som fick en viktig roll. Hon följde Jesus och lärjungarna genom Galileen, närvarade vid korsfästningen och blev den första att vittna om hans uppståndelse. Att hon skulle ha varit en prostituerad var ett påhitt av Medeltiden.

Dick Harrison resonerar kring flera händelsers historiska trovärdighet, men här tar jag bara upp det som är svårast att förstå för icke-kristna, det vill säga uppståndelsen. Han menar att en av följande fem saker skett: 

Maria från Magdala och de andra kvinnorna skulle ha tagit bort stenen framför graven, burit ut Jesu kropp och begravt den i hemlighet någon annanstans. Men då skulle Pontius Pilatus vakter inte funnits där och ingripit.

Lärjungarna själva skulle ha tagit bort kroppen. Då skulle inte heller vakterna gjort sitt arbete. Det förutsätter också att lärjungarna spelade förvånade när de uppskrämda kvinnorna uppsökte dem.

Romarna skulle ha tagit bort kroppen. Men vad skulle de haft för motiv till det?

Jesus skulle ha dödförklarats för tidigt, vaknat upp och smitit iväg till ett anonymt liv. Då skulle det heller inte funnits vakter som ingripit.

Det femte och sista är att Jesus verkligen uppstod.

Om det varit ett mysterium i en deckare skulle nog det mesta peka mot kvinnorna, skriver Harrison. De kanske hade fått vakternas hjälp att lyfta bort stenen för att smörja kroppen och sedan passat på att smussla undan den. Om vi emellertid förutsätter att vakterna gjorde sitt jobb ordentligt utan att avvika, somna eller mutas, återstår bara att Jesus uppstod från dödsriket. Sherlock Holmes skulle ha sagt att om du utesluter alla andra möjliga lösningar måste den enda som återstår, även om den förefaller osannolik, vara den sanna. 

"Samtal pågår" på Stockholms stadsbibliotek om supervalåret 2024

Igår kväll lyssnade jag på ett intressant samtal på Hornstulls bibliotek med anledning av det som kallas för supervalåret 2024, då 76 länder i världen  går till val. Moderator var journalisten Christian Catomeris. I panelen satt Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi, Åsa Persson, forskningschef vid Stockholm Environment Institute och Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi.

Ämnen  som avhandlades var demokratins ställning, klimatet och ekonomin. De val som kanske mest fångar vårt intresse här i Sverige är valen i USA och Ryssland samt valet till Europaparlamentet. 

Trump har stora chanser att  ånyo bli vald till president. Det kommer i så fall att få svåra konsekvenser, både för demokratin, Nato och klimatet. Han godkände inte resultatet vid förra valet och är misstänkt för att ha initierat stormningen av den amerikanska kongressbyggnaden 2021. Calmfors menade att Trump 2.0 skulle bli värre än den förra versionen. Trump omger sig nu med idel likasinnade som inte har någon vilja att stoppa honom. Men allvarligast enligt Calmfors är att vi med honom på presidentposten inte längre kan räkna med att bli skyddade av USA:s kärnvapenparaply. Det ökar risken för att Putin skulle använda kärnvapen. Ekonomiskt skulle Trumps tillträde leda till en ökande protektionism. Han har utlovat högre tullar, vilket är dåligt för tillväxten.

Åsa Wikforss använde sig av begreppet elektoral autokrati och gav Orbans Ungern som exempel. Ungern är ingen demokrati. Det säger alla de institut som studerat saken. Man har fria val, men den folkvalda ledaren har kontroll över pressen. Wikforss underströk vikten av kunskap. Folkbildning kan stå emot en odemokratisk utveckling i ett land. Polen har med det senaste valresultatet börjat vända en negativ utveckling. Möjligheten finns, eftersom Polen har ett starkare civilsamhälle, påpekade någon.

EU-valet kan leda till att högerpopulisterna får en 25-procentig andel av rösterna.  Det skulle kunna sända dåliga signaler till de nationella parlamenten, och klimatpolitiken riskerar att bli lidande. Åsa Persson framhöll att EU ska halvera utsläppen till 2030 (jämfört med 1990 års nivåer). Det ska alltså ske under nästa mandatperiod. Det är viktigt att Sverige jobbar mer aktivt när det gäller omställningen och inte bara förlitar sig på EU. Calmfors insköt att han var enormt besviken på politikerna. När elpriset var högt på grund av brist tävlade de om att kompensera befolkningen för det. Man ska inte subventionera prisökningar på energi, enligt Calmfors.

Vad gäller presidentvalet i Ryssland är det dystert. Det fanns visserligen en röst i publiken som tyckte att väst skulle upplysa ryska folket i stället för att kriga. Panelen såg inte den möjligheten.

Jag lär mig lite om Muhammed (Klas Grinell, Muhammed)

Det har kommit en ny bok om Muhammed. Klas Grinell kom att intressera sig för den muslimska världen när han arbetade som guide. Nu är han docent i idéhistoria med inriktning på islamisk tradition, kulturarv och filosofi. I sin bok "Muhammed" lutar han sig mot Ibn Ishaqs klassiska biografi över profeten. På slutet finns en litteraturförteckning som också innehåller andra översatta källor. 

Jag hade tidigare bläddrat lite i "Koranen", en pocketutgåva på svenska som min man fick för längesen när han var lärare i svenska för invandrare. Koranen är en samling uppenbarelser som profeten Muhammed fått. Annars känner jag mest till avarter av islam som IS ideologi och diverse sharialagar som i och för sig är vanliga i muslimska länder. Grinell går in på de avsnitt i Koranen som handlar om kvinnors kläder men finner inget om någon slöja eller att klädnaden ska svepas över hår eller ansikte. Det står att de ska noga svepa om sig sina ytterplagg och täcka barmen. 

I dag framhålls Muhammed som pedofil i islamkritiska sammanhang. Det var Muhammeds hustru Aisha som själv berättade när hon var gammal att äktenskapet med profeten fullbordades när hon var nio år. Han var då 50. Man kan hitta flera uppgifter om detta som säger emot varandra. Men att Muhammed tog sig en barnbrud är den breda tradition som gäller, enligt Grinell.

Södra Arabien, där Muhammed levde och verkade på 600-talet, var under hans tid nära knutet till den persiska imperiemakten. I Arabien bodde judar, kristna och zoroastrier. Muhammed började profetera i Mecka, men hans församling blev utsatt för förföljelse och angrepp. Han blev emellertid inbjuden av två viktiga stammar i Medina att bli deras oberoende ledare. Det skedde år 622 i vår tideräkning och blev starten på den arabiska. 

I Grinells bok får vi läsa om många krigshandlingar. Slaget i Badr mot meckanerna var muslimernas första slag. En stor del av berättelserna om Muhammed består av strider. De var viktiga för att göra Muhammed till den världshistoriska ledare han blev. Det var emellertid bara en gång som Muhammed själv dödade någon, kan vi läsa. Muhammed är islams etiska föredöme. Han är i berättelserna tålmodig, lugn, modig, rättvis, kysk och generös. 

Vid ett tillfälle anföll en judisk stam Medina. De svek därmed ett avtal, och många av dem avrättades. Att de var judar framhålls inte i de klassiska källorna. Det är först med Israel-Palestina-konflikten som antisemitismen blivit framträdande i den muslimska världen, menar Grinell.

En annan sak är att man inte kan rättfärdiga mäns våld mot kvinnor med Muhammeds exempel. Det framkommer på flera ställen i berättelserna om honom att han behandlade sina fruar vänligt och med respekt. Det var oklart hur många fruar Muhammed hade. Många tror att det var tio eller elva. Det är också oklart hur många barn han hade. Bara en dotter, Fatima, lär ha överlevt honom. 

Så småningom kunde Muhammed med en stor här erövra Mecka. Han red på sin kamel runt Kaba, gick sedan in och rensade patriarken Abrahams helgedom från gudabilder. Han ställde sig på trappan och höll en kort predikan, då han inbjöd folket att anta islam.

Ytterligare ett år senare gjorde Muhammed en ny vallfärd. Då höll han sin avskedspredikan som innehöll islams fem pelare. "Bekänn er tro till Gud, förrätta de fem bönerna, fasta under månaden ramadan och betala era allmosor utan protester. Företa vallfärden till er Herres helgedom". Den 8 juni år 632 dog Muhammed i Medina. 

Genom Klas Grinells bok om Muhammed har jag vidgat min allmänbildning något i alla fall. Jag kan förstås inte undgå att jämföra med Jesus som inte aspirerade på någon världslig makt. 

En modig bok med moraliska krav (Peter Halldorf, "Guds Israel? I profeternas spår genom omstritt land"

Israel nämns för första gången i Bibeln. Israels folk blir utvalt i berättelsen om Israels förfäder i Första Moseboken och i historien om befrielsen ur Egypten i Andra Moseboken. De är utvalda, inte för att de utmärkt sig bland andra utan för att Herren fäst sig vi dem, som det står.

Peter Halldorf, författare, redaktör och tidigare pastor i Pingströrelsen, ställer sig den kritiska frågan hur förbundets folk förhåller sig till den moderna staten Israel och dess politik. Gud säger: "Ni skall vara mitt folk och jag skall vara er Gud". Förbundet är ett kärleksavtal. Det innebär en "genuin ömsesidighet", skriver den judiske filosofen Emmanuel Levinas.

I den hebreiska Bibeln beskrivs Israels kallelse som ett tecken för en gemenskap som vittnar om Guds vishet och rättfärdighet, 

Profeterna formulerar en frän kritik av de attityder och maktstrukturer som har utvecklats i antikens Israel. I Jeremias bok är människorna trolösa och giriga. Profeterna har tillit till att Gud leder historien mot ett mål, men det är inte likgiltigt vilka val människorna gör. Hopp är inget abstrakt, säger Jean Zaru, som Halldorf träffar. Hon är den enda kvinnliga kyrkoledaren i Mellanöstern. Hoppas du på frihet måste du arbeta för frihet. Hoppas du på fred måste du arbeta för fred.

Sion blev i den judiska traditionen liktydigt med Jerusalem men efter att babylonierna lagt staden i ruiner också med folkets förlorade hemland. Sionismen som politisk rörelse föddes vid 1800-talets slut. Pogromer i Östeuropa och Ryssland fick många judar att invandra till Palestina. 1914 fanns där 85 000 judar och 700 000 araber. På en sionistkongress 1921 lade Martin Buber fram en resolution som manade till ett hederligt samförstånd med det arabiska folket. Men hans tankar utmanades av en rörelse mot svärdet och makten. 

Efter första världskriget och osmanska rikets fall blev Palestina som bekant ett brittiskt mandat. Den brittiske utrikesministern Arthur Balfour, som var kristen sionist, verkade för att ge judarna ett hemland. Efter Förintelsen erkändes Israel som en självständig stat av FN. Då, när judarna efter flera tusen år i exil äntligen fått återvända till sitt land uppstod ett moralens och värderingarnas eldprov, som Anita Goldman uttryckt det. 

Araber som opponerat sig mot den ökande judiska invandringen hade utfört terrorattacker, och en judisk terrorism hade riktat sig mot det brittiska styret. Britterna betraktades som förrädare, eftersom de stod för en lösning som även gällde palestinierna. Vid ett blodigt attentat mot ett hotell i Jerusalem 1946 dödades 91 personer. Attentatet utfördes av en organisation, där Menachem Begin var en av ledarna. Han skulle sedermera bli Israels premiärminister. Samma terrorgrupp genomförde i april, bara en månad före utropandet av Israel, en massaker i byn Deir Yassin utanför Jerusalem. 256 män, kvinnor och barn, varav 30 spädbarn, dödades urskillningslöst och deras lik skändades. 

Efter utropandet av den judiska staten angrep de omgivande arabländerna Israel. Den svenske diplomaten Folke Bernadotte blev FN:s utsände medlare. Han presenterade ett förslag, där Israel erkändes men gränserna drogs mer rättvist. Det ledde till hans död. Mannen som avlossade skotten från en kulsprutepistol blev senare livvakt åt premiärminister Ben-Gurion.

I det som israelerna kallar självständighetskriget 1948 utökade Israel sitt område med 40 procent jämför med det förslag FN utarbetat. De områden arabstaterna erövrade återockuperades av Israel under sexdagarskriget 1967. Jeshajahu Leibowitz, ortodox jude, har kallats för Jerusalems moderna profet. Han varnade för vad som skulle komma efter att Israel ockuperat Gaza och Västbanken. "Israel upphörde att vara en stat för det judiska folket och blev en apparat för judars påtvingade herravälde över ett annat folk."

Hamas ville förstås med sin massaker den 7 oktober 2023 skapa skräck. Men terrorister vill också framkalla vedergällning så att offren själva blir förövare. Hur kan den svårt drabbade undvika den fällan? undrar Halldorf. Kanske genom att fråga sig: Vad vill mina värsta fiender se mig göra? Hur kan jag välja att göra det motsatta?

Israel lämnade 2005 Gazaremsan på dåvarande premiärministern Ariel Sharons initiativ. Vid det palestinska parlamentsvalet 2007 vann Hamas. Israel inledde sin blockad och stängde av befolkningen från omvärlden. Där råder nu en diktatur med starkt förtryck. Unga män utan framtidshopp har anslutit sig till Hamas och genomförde de bestialiska dåden.

Efter det som hänt får det sägas vara modigt av en så betydande person i den svenska kristenheten att ge ut boken "Guds Israel?". Peter Halldorf sammanfattar: "Att ta Israels kallelse på allvar och erkänna den israeliska statens legitimitet, dess rätt att inte behöva vara utsatt för angrepp och hot om terror, kan aldrig innebära att inga frågor får ställas om den israeliska regeringens moraliska ansvar."

 

 

Nu är jag fri igen!

Jag har vittnat om att Jesus var med och befriade mig från ångest för tio år sen. Jag fick ett nytt liv. Men den senaste tiden har jag börjat tvivla. Jag har haft oro i kroppen och tankarna. Kanske den medicin jag fick av min läkare då har slutat verka? Är det ångesten som smyger sig på igen? Vad händer då? Blir jag inlagd på psyket för att prova ut ny medicin? Kanske man inte kan använda samma så länge som jag gjort?

Jag försöker ta mig ur det hårda greppet själv, hoppas jag kommer tillbaka, försöker göra saker som jag brukar må bra av. Det kan fungera någon dag. Så kommer något som kryper i mig igen.

Igår ringer jag superstressad en psykiatrisk mottagning. Ska jag få hjälp? Eller måste det till remiss först från vårdcentralen? Nej, jag får en tid i dag kl 10! Stressen sitter kvar under gårdagen. Men maken och jag hämtar barnbarn på skolan. Tillsammans med dem blir det roligt. Och dottern som kommer för att följa dem hem stannar en stund. Hon säger kloka saker. Min syster berättar i telefon att de ska ha bönemöte hemma hos sig. Får de be för mig? Ja, så gärna!

Jag är fortfarande stressad i kroppen men glad när jag lägger mig. Fina människor omger mig, och Jesus är med.

Jag vaknar och mår bra, promenerar till mottagningen. Men när jag sitter i väntrummet sköljer stressen eller ångesten över mig igen. Vad ska läkaren säga? Kommer han att vilja ändra på något? Snart välkomnar han in mig på ett rum tillsammans med en kvinnlig medarbetare.

Det blir ett trevligt samtal. Jag berättar om vad jag tror utlöst stressen. Vi skrattar tillsammans när jag berättar om "duktig flicka". Psykologen, eller sköterskan, säger att i vår ålder finns inga måsten. Man måste inte ens gå en promenad varje dag om man inte vill!

Jag får min dom: "Du är frisk, och din medicin fungerar." Tänk på det inför nästa helg och Domsöndagen! Det finns positiva domar. Nu är jag fri igen!

Foto: Ernst Barlach, Das Wiedersehen (Christus und Thomas) (1926)