26 juli 2012

Vad spelar Gud för roll? (Ann Törnblad, På tal om tro ...)

Förläggare Kjell-Erik Sellin skriver i ett efterord till På tal om tro... (Libris) att han hoppas att boken ska öka förståelsen för att kristen tro är något naturligt även i vår tid. Ann Törnblad vill att vi ska prata om vårt förhållande till Jesus ord som har sprängkraft än i dag. Hon har därför intervjuat femton troende svenskar som är mer eller mindre offentliga personer. De är musiker, skribenter, människor från finansvärlden eller från vetenskapen. Lennart Möller, forskare i miljömedicin på Karolinska institutet hade en söndagsskollärare som var professor i atomfysik. Själv liknar han Guds kraft vid en högspänningsledning. Det är energi som behöver transformeras till Jesus och den helige Ande. Det är hans metafor för treenigheten.

En stor del av de medverkande har haft med Gud sen barndomen. Andra har mött honom i en kris. De har olika andliga hemvister, hör till olika församlingar, men det är inte samfunden det handlar om. Hos flera går igen att tron är en fast grund att utgå från. Den hjälper oss att förstå vilka vi är, att ta vara på våra gåvor och förädla dem. Det finns inget stort i att krympa sig själv, säger rektorn vid Lunds universitet, Per Eriksson. Där håller jag med: Tron ger frihet att växa.

Men över lag blir det något lite ytligt och tråkigt över samtalen mellan de hårda pärmarna. Och hur lätt är det egentligen att fånga in Guds betydelse? Landshövdingen i Örebro, Rose-Marie Frebran tvekar över vad det är som format henne mest, personligheten eller kristen tro och värderingar.

Det finns människoöden som har tydligare konturer. Soheila Fors var gerillasoldat i iranska delen av Kurdistan. Där träffade hon sin första man och fick genomlida ett äktenskap präglat av våld och isolering, även efter flykten till Sverige. Hon fick en ingivelse att resa tillbaka till Iran. Där mötte hon Jesus en natt i en bländande syn. Eftersom det är straffbart att vara kristen i Iran flyttade hon till Sverige igen. Nu har hon fått en personlig lycka med en ny man. Men framför allt delar hon med sig av den i sitt engagemang för utsatta kvinnor som drabbats av den så kallade hederskulturen. Hon har öppnat skyddat boende och téhus i Karlskoga.


Marcus Birro är med här också. Han är väl en av dem som varit mest högljudd med sin tro i den svenska debatten. Jag hörde själv hans brandtal på Jesusmanifestationen. Redan som tonåring attraherades han av de stora frågorna. Att tro på Gud var ett intellektuellt beslut som senare kompletterades med känsla och hjärta, säger han. Han och hans fru "blev burna". De lyckades uppbringa ett hopp och ett mod att försöka igen efter att ha förlorat två barn. Nu har de två som lever. De erfarenheterna och att han tog itu med sitt alkoholmissbruk har format honom till den människa han är i dag, menar han.

Gladys del Pilar och hennes syster hade en minst sagt tuff uppväxt på barnhem i Ecuador. När hon var sju år adopterades de av en diakonissa i Sverige som tog med dem till kyrkan och söndagsskolan. Som vuxen blev hon ensamstående med två barn. Hon hade framgång som artist - ni minns väl Afro-Dite - men baksidan bestod i många barnvakter. Och när hon skulle koppla av festade hon. Systern tog med henne till Södermalmskyrkan. Där formulerade prästen det hon själv kände: Även om vi hamnar långt i från Gud och Jesus finns alltid en väg tillbaka. För några år sen lät hon döpa sig. Det var ett aktivt val att leva som kristen. Nu är hon mer nogräknad när hon väljer sina texter. "You raise me up" kan man höra på YouTube.

Fascinerande är konstnärsparet Ulrika och John-E Franzén som levde hippieliv i Kalifornien på 70-talet men nu bor på Österlen, inleder arbetsdagen med en bön och går i kyrkan. Det är han som har målat tavlan Hell's Angels of California på Moderna muséet. Sent i livet drabbades de av tron. Det skedde i samband med att en nära anhörig var narkoman. De blev förvånade över att Gud var en realitet i tolvstegsrörelsen, men det blandades med en känsla av att vara vägledd. Ulrikas skulpturer föreställer kraftfulla väsen i människo- och djurgestalt. I dag är det Jesusmotiv som gäller för makens del.

John E Franzén, Besökaren nr 6, 2009-2012
Personen de bett för är själv troende i dag. Ulrika har fått diagnosen Parkinsons, men sjukdomen har stabiliserats. De har båda fått en större tillit och lägger sina problem i Guds händer. När det blåser snåla vindar uppmanas du att hålla kvar vid din tro, framhåller John-E. Det kan vara en ren viljeakt ibland att överlämna sig.




5 kommentarer:

  1. Carl Johan Petersson3 augusti 2012 kl. 12:50

    Hej Anne-Charlotte!

    Vilken underbar blogg du har! Jag ska med stort intresse ta del av vad du skriver framöver. På sätt och vis är det märkligt hur ytligt vi människor känner varandra. Du och jag har jobbat ihop i flera år och till och med delat tjänsterum under ett år, men ändå har vi aldrig pratat om det som verkligen betyder något i livet.

    Jag tänker på första scenen i Tarkovskijs Offret, där brevbäraren Allan Edwall cyklar fram till Erland Josephson och öppnar ett samtal med frågan: Hur har du det med Gud egentligen? Det händer att jag önskar mig att någon gång få träffa en sådan brevbärare. Fast i vårt samhälle ses Gud som det mest privata som finns (hur han nu skulle kunna vara det), och sin tro ska man helst hålla dold för alla utom möjligen för de allra närmaste. Det är så fel det kan bli. Att ”komma ut” som kristen har blivit något som kräver stort mod.

    Själv döptes jag i ortodoxa kyrkan 2003 efter en lång väg från ett hem präglat av Ingemar Hedenius ateism, och jag har sedan dess haft min andliga hemvist i Kristi Förklarings församling på Birger Jarlsgatan. Numera pluggar jag också teologi på distans i på ett ortodox seminarium i Paris (det brukar bli ett par resor dit varje år, fast studierna går långsamt eftersom jag har familj och jobb som går i första hand).

    Jag har undrat vart du tog vägen sedan du slutade. Din blogg vittnar om att du har hittat ett gott liv utanför Helgeandsholmen, även om jag förstått att du fortfarande söker jobb.

    Ökenfäderna livnärde sig på att fläta korgar. Av min själasörjare har jag fått rådet att se mitt eget jobb på samma sätt. Det ger viss förtröstan att se sitt jobb som att man gör korgar – ett praktiskt hantverk som ger bröd för dagen, vilket är en förutsättning för det verkliga livet. Men livet i sig är något annat än jobbet.

    Jag fortsätter följa din blogg och önskar dig allt gott.

    Carl Johan P

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilken överraskning att höra från dig! Stort tack för fina och riktiga ord. De värmer. Vi hörs nog mer framöver. Jag ser fram emot fler kommentarer. All lycka till dig och din familj!

      Radera
    2. Du skriver väldigt bra!

      Radera
    3. Tack snälla! Roligt att du läser.

      Radera
  2. "Att komma ut som kristen" !!! Wow ! Mitt hjärta jublar <3 !!!!

    SvaraRadera