Sist jag var på Pocketshop fick jag också med mig Sara Beischer, Jag ska egentligen inte jobba här. Det är en roman om en ung flicka som flyttar till Stockholm, när teaterdrömmar och börja arbeta på ett äldreboende enbart för att försörja sig - därav titeln. Att jobbet är av nöden framgår tydligt. Skildringen av de gamla och deras kroppsliga förfall är till stor del motbjudande. Den närmar sig inte sällan det groteska.
Det är ingen dålig debut, absolut inte. Men jag undrar lite över tonen. Ska den säga något om huvudpersonen Moa? Eller har den kommit till i en ambition att vara övertydligt realistisk? Boken har hyllats som en god arbetarroman. Men det skorrar i förhållandet till kollegerna. En gnutta förakt kanske.
Proven till scenskolorna går inte bra. Till slut ställs livsvalet på sin spets. Efter tre fjärdedelar av boken kan Moa känna sympati för en av vårdtagarna. Det har betydelse för slutet. Då blir hon plötsligt mycket god genom att författaren låter henne göra ett offer som egentligen inte alls är nödvändigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar