Vibeke Olsson gav ut fyra volymer om slavinnan Callistrate i Rom och hennes dotter Sabina. Den sista, Sabina och Alexander, kom 1987. Den är liksom de andra i serien slut på förlaget men finns att beställa på Adlibris som print on demand.
Callistrate i Hedningarnas förgård och Kvarnen och korset bodde i slavkasern, födde barn som dog av sjukdom, födde barn som kastades i kloaken av den som ägde henne, födde barn som överlevde, födde Sabina som bara hade en arm. Callistrate hade sin make kär. Han var Sabinas far, kvarndragaren som blev satt i galären, protesterade mot en bestraffning och blev korsfäst.
I boken Sabina har Callistrates dotter fått förmånen att komma till Plinius patricierhus. Därifrån säljs hon vidare till änkemannen centurionen Alexander som bor med sina barn i ett läger i Germanien. Han drar ut i straffexpeditioner mot trilskande folk, skövlar och mördar. Säkert skonas vare sig kvinnor eller barn. Sabina blir friköpt av honom och han tar henne till hustru.
Hur kan hon älska en sådan man? För att han älskar henne? Liksom för Bricken i sågverksböckerna som skadats i en olycka är det viktiga för Sabina att livet inte går henne förbi, att hon får förbrännas, tas i anspråk får såväl arbete som kärlek. Även sorgen hör till delaktigheten, och Sabina får sin beskärda del.
Callistrate var kristen vilket stod henne dyrt. Hon blev angiven och sattes i bordell. Sabina håller stånd mot tron, fast Alexanders äldsta dotter talar med henne om kärleksbudskapet. Slutet är riktigt mörkt och dramatiskt. Tiden är grym. Våldet segrar.
Den detaljrika realism som jag beundrade i början av sviten har nu blivit för mycket för mig. Jag har tröttnat. Vi är inte ute på slagfältet, men det pratas och pratas om kriget hela tiden. Vibeke Olssons historiska kunnande är imponerande. Dock är soldatlivet en sida av det förflutna som inte engagerar mig tillräckligt. En värld där plikt och disciplin är livselixiret blir otäckt instängd. I den lever Alexander.
En fjärde bok om Bricken och sågverksfolket i Svartvik kommer i vår. I de böckerna har författaren varit luftigare i sin vardagsskildring, tycker jag, och människosynen är ljusare. Jag ser fram emot den nya.
Jag har tidigare skrivit om Vibeke Olsson här och här och här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar