Vi svenskar är individualister. För oss är det viktigt med överensstämmelse mellan ord och tanke. Därför får vi det extra svårt med trosbekännelsen. Men den är kollektiv. Det är kyrkans bekännelse.
Den hör inte till Bibeln. Därmed har den inte heller varit utsatt för någon nyöversättning som Bibel 2000. Trosbekännelsen är egentligen en lovsång som är markerad med en asterisk. Församlingen står upp.
Den apostoliska som läses i Högalidskyrkan är den kortare och vanligast förekommande. Den och den nicenska som är utförligare återfinns i slutet av psalmboken. Båda antogs vid ett kyrkomöte 721. Men den nicenska är lite äldre. Den är från mitten av 300-talet och har österländskt ursprung. Den apostoliska från 400-talet uppstod i Gallien.
När förföljelserna mot de kristna upphört samlades stora skaror till gudstjänst. De behövde ord att hålla ihop kring. Den första bekännelsen var: Jesus är herre. Det var förstås en markering mot den judiska tron. Det behövdes också definitioner som avgränsade mot andra riktningar. Gnosticismen var en sådan med en ond demiurg som skapade och styrde över det jordiska och en gud som var ett högre för människan oförståeligt väsen. Detta anknyter till Platon och grekerna som inte höll materien för helig.
I vår bibelgrupp under ledning av Gunnar Lind ska vi i vår börja med att samtala kring de två trosbekännelserna. Den apostoliska har tre artiklar som alla börjar med ordet "vi". Den första lyder: "Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare". Här har den kristna kyrkan tydligt avgränsat sin bekännelse från den dualistiska. Gud har skapat både himmel och jord.
Martin Luther kommenterar i sin lilla katekes trons artiklar. Han skriver: "Jag tror, att Gud har skapat mig och alla varelser, gett mig kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen och att han ännu uppehåller sin skapelse". Fortsättningen finns att läsa i psalmboken s. 1722.
Det finns en trospsalm också, nr 711 Jag tror på en Gud, en enda. Särskilt den tredje versen fastnar i mitt sinne:
Jag tror på en Gud, en enda,
en Ande, mysterium,
som andas i evigheten
och öppnar mitt inre rum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar