Jag brukar skriva om det jag läser. När det gäller Cordelia Edvardson, Bränt barn söker sig till elden känns det svårt. Är det för att ämnet är så ohyggligt, skribenten så uppburen och mitt mottagande inte vad det borde vara?
Jag är egentligen inte så bekant med författaren som gick bort förra året. Men några krönikor i Svenska Dagbladet har jag läst, och jag vet att hon har en historia att berätta om det förflutnas fasor. Så jag skickade efter hennes bok som kom redan 1984.
Den är ganska tunn, och det är ingen linjär berättelse. Vi möter Flickan hemma i Berlin som lever med mor, styvfar, morbror och mormor. Den biologiska fadern är jude, men själv är hon uppfostrad katolik. Hon är en utanförstående, ofrivilligt utvald också i sin egen familj - ensam om det överhängande hotet. Ett försök av modern att genom en adoption skaffa henne spanskt medborgarskap lurar inte den nazistiska maktapparaten. Koncentrationslägret blir hennes öde.
Senare är det Kvinnan som kommer till Sverige som talar, maka och mor. På bokens sista sidor är hon hemmahörande i Israel. Titeln förklaras med att hon vill vara i krigets verklighet. Det finns en fiende, och i motståndet återvinner de överlevande aktningen för sig själva. Det är en något svårsmält tanke för mig.
Hennes bild av Israel kom över tid att framstå som mycket mer nyanserad. Cordelia Edvardson bodde där i över 30 år och rapporterade hem från Mellanöstern. Jag läser en artikel i Newsmill om judar i Sverige som inte uppskattade hennes kritiska hållning. Hon for inte med osanning, men allt togs inte upp, menade man.
Det är något undflyende i språket. Det är poetiskt och svårfångat. Med det fragmentariska och uppbrutet kronologiska blir det inte heller spännande. Kräver jag spänning när det kommer till Förintelsen? undrar jag. Ja, jag vill i alla fall leva med när jag läser. "Utan minsta spår av sentimentalitet" står det på baksidan. Jag tycker inte riktigt om boken. Är det för lite känsla och närhet för mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar