I Sofi Oksanen, Utrensning är vi i Estland under andra världskriget och decennierna därefter fram till 1992. Då har vändningen kommit, men det är ingen lättnad som sprider sig i boken. Nya tider kommer med nytt våld och nya förtryckare. Den unga Zara har fastnat i ett traffickingnät.
På flykt undan sin hallick hamnar hon på gamla Aliides gård. Är det en slump? Nej något mer än så. Splittrade generationer förs samman med stor vånda. Historien vilar blytung på personernas axlar.
Med detaljerad realism och påträngande kroppslig naturalism skildras två systrars öden. Den enas monumentala svartsjuka, oresonliga hat och besatthet växer till rent mytiska dimensioner. För att rädda sitt eget skinn säljer sig Aliide till fienden och deltar i utrensningen av människor men också av sina egna tankar och minnen. Hon ådrar sig en skuld så stor att den inte borde gå att bära.
I slutet av romanen återfinns verkliga eller fiktiva dokument från säkerhetstjänsten som än mer understryker ondskan hos den agent som den försmådda systern gick med på att bli. I min läsning kan inget sådant som ett förtryckande system friskriva henne. Hon är en människa helt enkelt av kött och blod.
Oksanen har belönats med flertalet priser. Hennes roman är en litterär bedrift. Men den är inte rolig att läsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar