Ateist predikar evangelium (Pär Lagerkvist, Barabbas)

Bland de böcker som jag tagit till vara efter min mamma finns Pär Lagerkvists Barabbas från 1950. Det är en häftad och uppsprättad bok som jag nu öppnar igen. Den var en julklapp från pappa 1951, året de gift sig och Lagerkvist fått Nobelpriset. Under en tid var det tradition att pappa skulle ge mamma en pristagarbok. Året innan, då de var nyförlovade, fick hon William Faulkners De obesegrade.

"Vi har ingen rätt att döma en människa för att hon inte har någon Gud" säger aposteln Petrus i slutet av boken. Han har fängslats med andra kristna i Rom. Bland dem som ska korsfästas har också Barabbas hamnat. De har blivit beskyllda för att ha spritt elden i gränderna, men bara han är skyldig. Barabbas hatar denna världen. Han har tagit till sig det apokalyptiska i Jesus förkunnelse.

Barabbas är som bekant den upprorsmakare som folket vid påskhögtiden ville ha frikänd i stället för Jesus. Pilatus lydde.

Hos Lagerkvist får Barabbas stå och bevittna Jesus död och det mörker som kom över jorden då han gav upp andan. Jesus dog för människorna och alldeles speciellt för den frikände, tänker jag. Vad gör han då av det? Han fascineras av berättelsen om Messias, men de kristna ser med agg på honom. Han sticker ned en man som ska stena en harmynt kvinna som tror på Jesus, och han bär henne till en grav. Det kan ses som en kärlekshandling, men Barabbas lever kvar i våldets princip.

Han är en ensam man. Som slav blir han ihopkedjad med en troende. Då låter han rista in Jesusnamnet på baksidan av den bricka han bär om halsen. Men lika lätt låter han kryssa över Jesus Kristus när man så befaller.

Han är ensam, och han lever i mörker. Det illustreras särskilt när han förgäves irrar runt i katakomberna sökande efter de kristnas sammankomst. Han är fast i dödsriket. Men hans sista ord på korset är tvetydiga.

Lagerkvist dyker djupt i livsfrågorna, och han gör det på ett enkelt och stiliserat språk så alla kan ta det till sig. Efter att ha vuxit upp i ett fromt hem öppnade han sig för moderna existentiella tankar men lämnade aldrig den religiösa klangbottnen. Han själv eller någon annan har sagt om honom att han var en troende utan tro, en religiös ateist.

Det finns motpoler och motstridiga stämningar i författarskapet. "Ångest, ångest är min arvedel,/ min strupes sår,/ mitt hjärtas skri i världen" kan vi läsa i diktsamlingen Ångest från 1916. Men i Kaos från 1919 återfinns vid sidan av ett mörkt prosastycke ett annat stämningsläge:

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet människan som lån.

Ett par år senare är han i Den lyckliges väg tillbaka i moderns stilla förtröstan.

Nu vänder mor sitt bibelblad
och följer skriften rad för rad,
där Herrens gärning träder fram
så dunkel, allvarsam.

Men när hans ord syns alltför stort
och alltför väldigt det han gjort,
då sitter hon i skymningen
och finner frid i den.

Så fick ni lite till livs om en klassiker igen. Vill ni läsa Barabbas på svenska får ni gå till biblioteket. På Adlibris finns den bara på norskt bokmål och engelska.