Jag tog en bok ur bokhyllan. Den var inbunden mellan hårda pärmar: Kranes konditori av Cora Sandel. Jag mindes den som en pärla. Undrar var den kommer ifrån. Jag kan ha köpt den på Myrorna för tio kronor eller något sådant.
Jag har den svenska översättningen från 1954. Det norska originalet kom 1946. I Norge har Kranes konditori gjorts film av och satts upp på teater både där och i Sverige. Det är nästan det första man tänker på, att den har sådana sceniska kvaliteter. Cora Sandel är nog annars mest känd för sin Alberte-trilogi om en kvinna med konstnärsdrömmar.
Denna roman inleds med skvaller. Något oerhört har hänt i den lilla nordnorska kuststaden. Vems var felet? Hade någon kunnat förhindra det?
Så rullas historien ut. Det är en genomförd berättarteknik: allt avlyssnas. Inne i klubbrummet på konditoriet sitter fru Stordal och dricker portvin med Kubben, en vinddriven existens. Hon borde vara hemma och sy klänningar till de damer som ska delta i stadens jubileum. Hon är den skickligaste sömmerska de har.
Fru Krane och hennes två servitriser spetsar öronen. Vad försiggår egentligen? De våndas. Etablissemangets rykte står på spel. Ingen av kunderna får veta vad som är på gång i det bakre rummet.
Vad som sker är att en fattig, olycklig, medelålders kvinna får makt. Stadens damer behöver henne. Men hon har fått nog av sitt slit och av sina bortskämda kritiska barn. Hon sitter där och tar avstånd från anständighet och god ton. När det har kommit fram var hon håller hus dyker en hel armé av personer upp som ska tala henne till rätta och få med henne hem.
Cora Sandel ger oss ett stycke kammarspel i mänskliga tillkortakommanden. Miljön skildras på pricken. Det är mästerligt utfört.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar