SS-Obersturmbannführer Adolf Eichmann kidnappades i Argentina 1960 av Israels säkerhetstjänst Mossad. Eichmann hade efter kriget flytt till den sydamerikanska kontinenten, där han levde med sin familj och arbetade som svetsare på Mercedes-Benz. Därigenom hade han undkommit Nürnberg-rättegångarna. Israelerna förde honom till Jerusalem. Där ställdes han till svars för brott mot mänskligheten 1961 och hängdes året därpå.
Den judiska filosofen och författaren Hannah Arendt fick uppdraget av The New Yorker att rapportera från domstolsförhandlingarna. Det är det som filmen Hannah Arendt handlar om.
Arendt hade flytt från Tyskland till Frankrike 1933. När landet blev ockuperat hamnade hon i interneringslägret Gurs. Våra fiender satte oss i koncentrationsläger, våra vänner i interneringsläger, säger hon i filmen. Hon lyckades emellertid fly till USA.
Vi får glimtar av hennes tidiga kärleksrelation till den beundrade läraren Heidegger. Hannah kan emellertid inte förlåta att han låter sig installeras som professor i Nazityskland till tonerna av Horst Wessel-Lied.
Efter att hennes miljö i New York gestaltats med vänner och maken Heinrich, som öppet inför henne och de andra har en älskarinna, får vi följa henne till Israel. Vi blir delgivna hennes tankar om Eichmann som person och får slutligen vara med om mottagandet av hennes artikelserie. Hon får högar av hatbrev. I dag skulle väl det hela ha utspelats på nätet.
Hannah Arendts slutsats var kontroversiell. Den bok hon kom att skriva om Eichmann fick titeln Den banala ondskan. Det av henne myntade begreppet har blivit välkänt och införlivat i vårt medvetande. Men när hon publicerade sina tankar var det chockerande.
Arendt hade förväntat sig att få se och höra ett monster. I stället kom hon att uppfatta SS-officeren som en obetydlig människa utan personlighet. Han utförde bara order. Han tänkte inte. Om man tänker kan man skilja mellan gott och ont, mellan fult och vackert.
Än värre var att hon menade att också de judiska ledarna hade ansvar för händelseutvecklingen. De hade kunnat agera annorlunda. Det fanns ett läge mellan motstånd och medlöperi. Hon blev betraktad som en förrädare av judarna i USA. Universitetsledningen ville att hon skulle avsäga sig alla kurser, men studenterna beundrade hennes mod och kom till hennes föreläsningar.
Autentiskt material från rättegången är inklippt. Visst framstår Eichmann som en byråkrat medan vittnen övermannas av sina känslor och bryter ihop. Andra har dock menat att hans formella hållning ingick i försvaret. Han skulle framstå som just en som bara lydde order. Men i så fall var det från en mycket hög nivå. Eichmann var protokollförare vid Wannseekonferensen 1942, där man ritade upp den så kallade slutgiltiga lösningen av judefrågan, samordningen och det praktiska genomförandet.
När det gäller vittnena sas det i filmen att de inte var direkt berörda av Eichmanns beslut. En viktigt syfte med rättegången var för israelerna att spela upp det fasansfulla förflutna för den yngre generationen och skapa ett kollektivt minne. Man var mer intresserad av känslor än av tankar skulle man tillspetsat kunna säga och sätta det som relief mot de reaktioner som drabbade Arendt.
Min man som var biosällskap sa att det var den mest intellektuella film han sett. Ja, det är ovanligt att det på vita duken så till den grad handlar om tankar. Jag minns till exempel Järnladyn, där Margaret Thatchers känsloliv överskuggade hennes ideologi.
Hannah Arendt ville förstå. Naturligtvis försvarade hon inte Eichmann. Men hennes filosofiska stringens gjorde att hon blev kallad för arrogant och känslokall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar