Ett typexempel (Tyskungen)

Det regnade, och vi ville gå på eftermiddagsbio. På vår favoritbiograf Victoria passade Tyskungen tidsmässigt bra. Sedan hem och äta. Camilla Läckbergs historia finns i romanform och har visats som tv-serie. Inget av det har jag tagit del av.

Det finns gott om kultur med anknytning till andra världskriget. Det är också ofta intressant, som den tyska produktionen Krigets unga hjärtan som nyligen visades på SVT. Hemma har vi de senaste veckorna tittat på Tre kärlekar som också utspelar sig under kriget men i Sverige. Den är en mycket, mycket bra Lars Molin med Jessica Zandén, Samuel Fröler och en hel rad andra toppskådespelare. Den kan ses på SVT:s Öppet arkiv. Tre kärlekar gick i två omgångar, och vi upptäckte till vår förvåning att vi bara hade sett den första. Kanske var vi för upptagna av våra barn som var ganska små på den tiden för ett par decennier sedan.

I Tyskungen möter vi författaren Erica Falck som bor i Fjällbacka - Läckbergs inmutade plats - och är gift med en polis. Hennes föräldrar dör i en bilolycka. När hon gallrar i deras kvarlåtenskap finner hon bland moderns saker en tysk medalj med ett hakkors på. Det förflutna dyker också upp med en man som påstår sig vara Ericas halvbror. Så börjar de dö en efter en som det brukar vara i en deckare. Mördaren ska avslöjas förstås men här också vilka som var de onda och de goda under kriget. Och är tyskungen verkligen en tyskunge?

Det är som för det mesta när man har läst klart en deckare eller sett färdigt en filmatiserad sådan. Det är tomt. När man går ut från bion har man inget annat att undra över än om man har förstått slutet rätt. Var det han som var den onda? Ja, det är jag och mitt sällskap eniga om.

Det har slutat regna. Därför upptäcker jag för sent att jag glömt mitt fina gula paraply på toaletten. Var filmen värd det offret? Nej.