Böcker kan komma till en på många olika sätt. I midsommarhelgen gjorde vi en sväng till Harsagården i Järvsö-trakten för att vandra lite och se hur det ser ut när naturen är i full blomning. Annars är vi där juletid och åker skidor. I kafét fanns nu ett par hyllor med böcker att köpa till det facila priset av tio kronor styck. Jag grabbade tag i Elsie Johansson, Glasfåglarna och Vibeke Olssons Kastellet. Elsie Johanssons Näckrosträdet köpte jag också, men väl hemma förstod jag att jag redan hade läst den. Båda författarna är verksamma inom genren realistisk arbetarlitteratur. I Kastellet och andra böcker skildrar Vibeke Olsson vardagen i romarriket. Romanerna om Bricken låter hon utspela sig i sågverksdistriktet i Sundsvall.
I Glasfåglarna från 1996 är det den 13-åriga Nancy som är berättaren. Det är 30-tal. Hon bor på landet. Till närmaste by är det inte särskilt långt, till köpingen längre och till staden ännu längre. På ytterligare avstånd, några timmars bussresa, ligger storstaden: Stockholm.
Den vackra storasystern Dora har flyttat dit och kommer och hälsar på med fästman. En mystisk väska står under trappan. Nancy som är orolig och nyfiken undersöker den och hittar där idel tjuv- och smuggelgods: choklad, kaffe, cigaretter och sprit. Vem är egentligen Doras Charlie? Och hur har hon det med honom? Alldeles för sent får föräldrarna reda på det.
Betty är den andra storasystern. Hon blir med barn vid 17 och får dispens att gifta sig med Åke som inte är mycket äldre och blyg och tafatt. Två bröder har lämnat hemmet, men dem handlar det inte mycket om. De bor i Eskilstuna och kommer hem någon gång om året.
Glasfåglarna i titeln och på omslaget är sådana sköra fåglar som man satte i julgranen förr i tiden. De packas försiktigt upp och ner i silkespapper varje år. Jag tror de kan stå som symbol för det vackra och ömtåliga som finns även i de mindre bemedlades liv. Det handlar om kärlek mellan familjemedlemmarna men också om en tystnad dem emellan som kan bli förödande.
Nancys föräldrar tillhör samma generation som mina mor- och farföräldrar. Jag får igenkänningens glädje när jag läser om detaljer i deras vardag. Hennes far jobbade som min farfar på sågen. Han och min morfar som var snickare cyklade till och från jobbet med en unikabox på pakethållaren där matsäcken fanns. När Nancys mamma trugar med brödfatet och bullskivorna ser jag min farmor framför mig. Hon hade också en stor oval zinkbricka. Strömmingsbilen kom uppför grusvägen som hos henne och farfar på Alnön. Och så var det skvallret, rädslan för vad grannarna skulle säga om något inte var som det skulle. Det kikades bakom gardiner, och man höll reda på vem som kom gående på landsvägen.
Det finns en mörk sida av igenkänning också. Tystnad och hemlighetsmakeri även inför de närmaste förkortade säkert min farmors liv. Vissa sjukdomar och besvär var det skamligt att gå till doktorn med. Hon dog i långt gången livmoderscancer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar