Svåra textstycken, bristande inspiration

Joachim Patinir, The Baptism of Christ, 1515

När bibelgruppen samlades igår var vi fulltaliga, sju stycken. Det var ju roligt. Vi läste först i Lukas 3 kap om Johannes döparen. Folket i Israel väntade på att bli befriade från den romerska ockupationsmaktens ok. Det var bland annat därför de drogs till diverse förkunnare som framträdde vid den här tiden. Men Johannes dop var ett omvändelsedop för icke-judarna.  Han ger dem också ord att leva efter, till dem som har bröd att dela med sig, till tullindrivare att inte driva in mer än det fastställda, till soldater att inte tilltvinga sig pengar med våld. Folket undrade om Johannes var Messias. Då svarar han dem med de berömda orden: "Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld". Jesus blir också döpt av Johannes. Därpå bekräftar en röst: "Du är min älskade son, du är min utvalde."

Vad hade hänt i Jesu liv från tolv års ålder, då han dök  upp i templet, och till när han 30 år gammal lät sig döpas? Han hade bidat sin tid med bön, antyder Tom Wright i "Lukasevangeliet för alla" som vi nu använder som referensbok. Han sökte sig sedan till sin kusin Johannes som beredde väg för den riktiga Messias.

I kap 3 finns också Jesu släkttavla. Man menade, står det, att han var son till Josef, och så får vi Josefs släkt uppräknad i rakt nedstigande led. Var Jesus inte son till Gud? Jesus betraktas som Josefs adoptivson, enligt Wright. I bibelgruppen ser vi uppräkningen av släkten som en bekräftelse på att Jesus har rätt härstamning för sitt uppdrag. Ända ner till Adam sträcker den sig.

I Lukas 4 kap har Jesus återvänt från dopet i Jordan fylld av helig ande. Han tillbringar nu 40 dagar i öknen, där han sätts på prov av djävulen. Jesus resonerar inte med djävulen med sina egna ord. Han svarar honom med citat ur skrifterna.

Tillbaka i sin hemstad Nasaret beger sig Jesus till synagogan och läser ur Jesajas om glädjebudet som ska komma till de fattiga, fångna och blinda. Nu är det här med honom själv, säger han i synagogan. Men därefter: "ingen profet blir erkänd i sin hemstad".

Sedan kommer ett svårt stycke, där Jesus beskriver hur Gud under andra profeters tid hade bönhört andra folk när Israel led av torka eller spetälska. Då blev alla i synagogan ursinniga och drev Jesus ut ur staden. Israels Gud räddade fel personer! Det chockerande budskapet var, menar Wright, att Jesu hade anspråk att nå alla med sin helande kraft, även de hedniska folken. Men jag fastnar i det här. Gud ska väl inte överge Israel för att rädda andra? Det förblir ett svårt stycke för mig.

Jesus driver ut demoner. Vi resonerar kring vad de bestod av. Var det en psykisk sjukdom som man inte kände till då eller en annan form av besatthet?

Vad betyder texten i dag, i vår livssituation? Lennart Thörn som skrivit förordet till "Lukasevangeliet för alla" uppmanar oss att ställa den frågan. Jag tycker att det har blivit lite för lite av det vid de senaste mötena. Det kan också vara mitt eget fel. Har jag ifrågasatt för mycket och tagit emot för lite? Jag har läst Bibeln lite oinspirerad den senaste tiden. Men det är i alla fall en fin gemenskap vi har i bibelgruppen.