Detaljrik debut (Mari Åberg, Och kvar stod en röd resväska)

Mari Åberg vill skriva ”romaner om vanliga människoöden”. Det skriver hon i efterordet av sin debutroman ”Och kvar stod en röd resväska” som kom förra året. Boken tar sin utgångspunkt i hennes mors liv. Huvudpersonen Hanna blir utkastad från sitt hem av en elak styvmor. Och hon lider hela livet av att inte få bekräftelse och kärlek av sin far. Det är den känslomässiga grunden. Materiellt har Hanna en bra uppväxt, men när hon ensam kommer till Stockholm i de övre tonåren får hon arbeta hårt för uppehället. Drömmen att bli modedesigner går upp i rök.

Före debuten hade den blivande författaren en dröm som kom att spela stor roll. Elsie Johansson satt på hennes bröst och ingav mod i henne: Jag vet att du kan. Nu skriver du!

Och visst kan man säga att Mari Åberg liksom Elsie Johansson skriver i en svensk arbetartradition, där vi finner namn som Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård, Lars Ahlin, Moa Martinson, Vibeke Olsson och många fler. Internationellt är den svenska traditionen stark, speciellt med proletärförfattarna på 30- och 40-talen. Det speciella med dem var att de skrev självbiografiskt utifrån sin egen arbetarbakgrund.

Mari Åberg är en skicklig realist. Hon kan konsten att detaljrikt skildra miljöer och tidsepoker med deras speciella attribut. Läsaren förstår att hon gjort noggrann research: Vilka människor frekventerade Bräutigams i Göteborg på 30-talet? Vad måste man kunna som servitris på Kvarnen i Stockholm? Vilka restriktioner fanns för alkoholförtäringen? En del av detta har väl vi infödda svenskar hört talas om. Men jag tänker att för dem som vill sätta sig in i svenskt 1930- och 1940-tal kan dessa beskrivningar vara till glädje och nytta.

Ett problem är dock att de beskrivande sjoken stannar upp själva berättelsen. Att Mari Åberg uppenbarligen vill förmedla mycket information leder ibland också till orimligt långa repliker späckade med innehåll.

Stilen vetter åt det sentimentala. Hanna är en präktig och arbetsam flicka. Därför blir ett grovt övergrepp som Hanna blir utsatt för extra obehagligt att läsa. Där sträcker sig författaren så långt att hon till och med förmedlar förövarnas synvinkel. Ja, i storstaden finns många faror och frestelser. Mari Åberg visar hur utsatta flickor var och knyter an till 30- och 40-talens sexualpolitik.

”Och kvar stod en röd resväska” är en lovande debut. Själv hoppas jag på lite mera driv och sparsamhet med detaljerna i nästa bok. Sann litteratur är inte samma sak som många ord.

Utmanande ord i dagens predikan

Högalidskyrkan från mitt fönster

Jag är inte särskilt flitig att gå i kyrkan, fast man knappt kan ha närmare än jag. Varje dag har jag den mäktiga Högalidskyrkan framför mina ögon. Det är bara att bestämma sig att gå emellanåt. Ibland blir det på viktiga dagar som den absolut avgörande Påskdagen. Eller stämningsfulla dagar som Första advent. I dag är det den fjärde söndagen efter Trefaldighet. Trefaldighetstiden sträcker sig långt in på hösten. Det är söndagar som betonar livet i Kristi efterföljd. I dag är temat "Att inte döma".

Hur ser det ut en så omärkvärdig söndag mitt i sommaren? Det är förstås glest i bänkraderna. Men för den skull är det inte få människor där. Det är en stor kyrka att fylla ut. Och de som är där är troende. Så gott som alla går fram, deltar i församlingsgemenskapen och tar nattvarden.

Men tjänarna är få: den tjänstgörande prästen Anna-Lena Björk, organisten Anna-Lena Engström och två kyrkvärdar. Ingen kör är på plats i dag. Organisten sjunger en psalm i folkviseton ensam och a capella. Fint! Annars rör hon sig i det stora kyrkorummet, spelar först på piano, sedan på den lilla orgeln och sist på den stora på läktaren.

I år gäller tredje årgångens läsningar i "Den svenska evangelieboken" som finns att läsa efter psalmerna i Psalmboken. I Lukasevangeliet 6:36-42 finner vi de välkända orden: "Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?" Det kan nog inte gå en dag utan att vi dömer på något vis. Lätt att döma är det på nätet. Vi delar länkar och pekar ut andra som vi tycker har sagt något dumt. Och oj vad vi dömer i våra tankar. För att upphöja eller skydda oss själva tänker vi på andra som sämre i något avseende. Ett vapen mot detta ger oss prästen: ""Tänk att Gud bor i varje människa!" Vad provocerande! Vad svårt! Riktigt radikalt. Men varför inte försöka?

Något som jag personligen har svårt för är människor som skyller på andra. (Nu dömer jag, fast rätt!) Det är en särskild form av dömande som jag anser vara mycket ohederlig. Har vi fått bekymmer, har det gått dåligt för oss i något avseende, kanske vi fått bakslag i karriären eller i privatlivet, är det väl högst improduktivt att skylla på andra. Vad lär vi oss av det? Hur kan vi då gå vidare?

Prästen menade också att man förstås måste påtala fel ibland. Och fotbollsmatcher måste dömas - hon kunde förstås inte avhålla sig från att kommentera det aktuella läget med finalmatch i VM. Vi måste också ha domstolar. Och människor behöver få en dom ibland för att få ett avslut, för att kunna gå vidare.

Till er som tänker på religionen och också kristendomen som dömande vill jag avsluta med ett citat ur Nordisk kvinnolitteraturhistoria. "Inga uttalanden av Jesus kan tolkas som att han ansåg kvinnorna underlägsna männen." Nej, han sade till dem som ville stena en kvinna som begått äktenskapsbrott: "Den av er som är fri från synd skall kasta den första stenen på henne."

Några ord om pingsten

Utmed gatan i Grythyttan

Jag återanvänder här en del av det jag skrev om pingsten för två år sedan:

"Förra gången vi samlades i bibelgruppen talade vi om pingsten. Det är en större högtid i kyrkans historia än vi kanske har insett. Peter Halldorf hjälper oss att förstå i Heligt år. Enligt honom är det avgörande att se sambandet mellan mottagandet av Toran på Sinai och undret i Jerusalem då Jesus lärjungar uppfylldes av Anden. Lagens barn blir löftets barn. Ett nytt förbund sluts som inte är bokstav utan ande. Anden som har uppväckt Jesus från de döda bor nu i dem som tror. På så vis fullbordar pingsten påsken. Mellan Kristi himmelsfärd och pingst är lärjungarna ensamma innan Hjälparen kommer, Anden som Jesus lovat dem. Då föds den kristna kyrkan.

Dopet i den helige ande kan ske gradvis eller plötsligt och omvälvande, skriver Halldorf. Så kommer vi in på att det kan vara svårt att hålla fast vid tron. Den måste få vara en process. Vi närmar oss den och fjärmar oss den under olika perioder i livet. En destruktiv gudsbild kan också behöva omprövas.

Efter att vi en gång har valt den kristna vägen krävs träning. När vi har svårt att tro kan vi som Blaise Pascal råder oss härma de troende. Fredrik Modéus skriver också trösterikt i Konturer av tro att Anden inte är beroende av vår sinnesstämning: "Gud lovar sin närvaro till särskilda stunder och platser." Vi får sätta vår tillit till att Gud arbetar med oss i kyrkan.

Det är inte lätt att tro ensam. Vi är glada över vår gemenskap i gruppen under Gunnar Linds fromma och kunniga vägledning. Vi lär oss av Bibeln och prövar våra tankar mot varandra."

En fin pingstdag önskar jag er alla.

En prisad hemtjänst

Södermalmskyrkan, Götgatan, Stockholm

I Mitt i Södermalms senaste nummer finns en insändare från en Eva som hyllar Södermalmskyrkans hemtjänst. Till henne kommer kvinnor från hela världen som talar svenska bra, är vänliga och duktiga i sitt arbete. De prackar inte heller på någon sin kristna tro, fast för Eva är den grunden positiv.

Min mamma fick hjälp av Södermalmskyrkans hemtjänst under sitt sista halvår i livet. Efter sin stroke kom hon inte att kunna gå mer, annat än under sin flitiga träning med gåstöd. Hon kom också att få upprepade lunginflammationer. Men hon var glad, tacksam och hoppfull. Hon hade en stark livsvilja.

Skötseln av hennes hem fick tas över av hemtjänsten. Biståndshandläggaren vi träffade på Dalens sjukhus visade mig en pärm med olika utförare. Vi började med att titta på dem som låg närmast mammas bostad, men jag hade ingen aning om kvaliteten. Handläggaren fick egentligen inte råda mig men kunde inte låta bli att säga att Södermalmskyrkans omsorg fungerade bra. Mamma accepterade förtjust. Min syster hade gift sig i kyrkan på Götgatan.

Den första som kom till henne från hemtjänsten var en ung man från Sri Lanka. Mamma och C fick mycket fin kontakt. Han hade haft ett hårt liv och bott på gatan innan han kom till Södermalmskyrkan. Han var nyfrälst och glad. C bad med mamma och läste ur Bibeln för henne. När hon hade kräkts en natt tröstade han henne och sa att nu är kroppen renad. Mamma å sin sida oroade sig för honom, att han arbetade för mycket och hoppades att hans mor skulle få stanna i Sverige.

Personalen i omsorgen tyckte det var speciellt att komma hem till henne. De kände sig sedda och upplyfta, fast det var hon som var sjuk. Hennes inre styrka och livsglädje smittade av sig. Man sjöng för henne och läste ur evangeliet. Flera ursäktade sig för sin dåliga svenska, men mamma gav dem komplimanger och uppskattning.

Jag tror inte att hemtjänsten hade talat om Gud och Jesus om inte mamma hade inbjudit till det. Hon var troende och medlem i Svenska kyrkan, i Högalids församling som jag. 

En dag hade hon följt med mig fram till nattvardsbordet. Hon hade förlorat sin tvillingbror när hon var 14 år. Han dog i brusten blindtarm. De hade läst tillsammans, men hon fick konfirmeras ensam. Sedan dess, under många år, hade hon inte vågat ta nattvarden. Det var ett betydande steg för henne, och hon kände stor befrielse efteråt. (Ur min e-bok Det enda nödvändiga)

Till minne av pappa

Vardagsbild: Pappa har kommit hem från jobbet 

på polisstationen i Ljusdal. Han dricker mjölk. I 

 mitt minne satt han med en cigarett. 

I dag den 26 maj 2014 är det fem år sedan pappa gick bort. Jag vill hylla honom med Erroll Garners "Misty" . Pappa älskade att lyssna på jazz. När han var ung på 40-talet var det inte så populärt hemma hos hans föräldrar. Han fick skruva ned volymen på lägsta och lägga örat intill radion.

Han spelade inga instrument men hade en fin taktkänsla. Pappa var en god dansör. Det var tur. Annars hade han och mamma inte träffats i Mjölby Folkets park i augusti 1950.

När jag växte upp och vi andra gått och lagt oss satt pappa ofta kvar vid skivspelaren med ett glas eller två och lyssnade på Erroll Garner. Pappa var inte en helt igenom lycklig männika, men då hade han fina stunder.

Information, wraps och en film (En sång från hjärtat)

Mikael Persbrandt och Sofus Rönnov i "En sång från hjärtat"

Inramningen till min biokväll i går var lite speciell. Jag hade fått en inbjudan till investeringsrådgivning på den anrika biografen Skandia på Drottninggatan. Vin och wraps utlovades också. Inte för att jag anser mig ha särskilt betydande summor att placera men att få lite info skadar väl inte när man får så mycket annat på köpet.

Vd:n från Cerberus kontor i Malmö stod för föredraget - Cerberus är ett fristående rådgivningsföretag. Han inriktade sig på pensionen men menade att det han sade hade bäring på allt sparande. Pensionspengar har vi ju alla anförtrotts att förvalta. Så förmögen behövde man nog inte vara för att ta till sig råden. Dessa handlade bland annat om att sprida risker. Vi fick veta att Stockholmsbörsen är en av världens mest skakiga! Den faller kraftigt emellanåt. Svenska aktier är inte en säker investering. Att storbankernas fonder gick sämst och var dyrast kanske vi visste redan.

Saken är den att vi ska ta Cerberus rådgivare till hjälp för att optimera vår levnadsstandard. Rådgivningen kostar inget. Cerberus får provision av fondförvaltarna eller andra som man placerar hos. De närvarande under kvällen skulle bli kontaktade av Cerberus för samtal. Okej. Jag kanske ger mig in i det här. Jag närmar mig ju pensionsåldern. Under minglet kunde man ställa frågor till firmans representanter. Jag undrade om jag kanske hade för lite att placera. De brydde sig om alla, svarade den unge mannen så vackert. Och det går till som jag anade att man ger dem en fullmakt för att de ska kunna få en samlad bild av ens sparande.

Så var det då dags för filmen. Vi fick se "En sång från hjärtat", Mikael Persbrandts senaste. Han spelar rollen av rocksångaren Thomas Jacob som bor i L A men är på turné i Danmark. Där har han sin dotter som han inte brytt sig så mycket om och hennes son Noa som kanske är i tioårsåldern. Dottern är framgångsrik i karriären men är ensamstående och har missbruksproblem. Bara morfadern finns att ta hand om pojken när hennes arbetsgivare placerar henne på ett behandlingshem. Jacob verkar ha svårt för närhet, men han gör på något sätt sitt bästa. Han lär sin dotterson att spela gitarr.

Noa görs beundransvärt bra av Sofus Rönnov. Trine Dyrholm som är Gro i "Arvingarna" spelar Jacobs producent och Birgitte Hjort Sörensen från "Borgen" hans dotter. Producenten och en kvinnlig manager har stöttat honom i många år, hängt med på hans nycker och plockat upp honom när han fallit. De har kommit till en punkt där de inte vill ha mer av den varan.

Handlingen kommer att utveckla sig mycket tragiskt. Det är en på det stora hela mörk film med ett lågt stämningsläge. Jag skulle inte betala för att gå och se den. Men till slut förmedlar den ändå något ljust. Jacobs musik har förändrats, och hans hjärta har öppnats på glänt.

Persbrandt sjunger bra, tycker jag, med hes röst. Låtarna är inte heller dåliga.

I taket på biografen hänger en kerub med en lyra.

Våravslutning i bibelgruppen (Jesajas bok)

Högalidskyrkan, Ansgarskapellet

Jesajas bok är den i Nya Testamentet mest citerade eller refererade av alla gammaltestamentliga böcker. Man har funnit 80 citat från Jesaja och 300 allusioner till utsagor i samma bok. Vi hade läst de första tolv kapitlen och det centrala kapitel 53 som anses vara höjdpunkten i hela den gammaltestamentliga profetian. Där stiger upp som ett rotskott ur torr mark han som ska bära de mångas skuld.

Profeten ingriper direkt i de politiska händelserna under en tid, på 700-talet f Kr, då Israel är hotat från olika håll och främst av Assyrien. Han fungerar som domsprofet. Han varnar för Guds vrede: "Han väntade oväld men fann våld, väntade rätt men fann orättvisa." (kap 5). Men Jesaja tröstar också och ger hopp. Det är ett hopp som förs vidare genom evangelierna och Uppenbarelseboken. I kap 7 står det att Herren ska ge ett tecken: "Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, 'Gud med oss'." I kap 9 finner vi orden från advent: "Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram." Budskapet om den kommande Messias kan läsas som ett gammaltestamentligt julevangelium. Orden i Jesaja "Ty ett barn har fötts, en son är oss given" återkommer i Händels Messias.

Det råder olika uppfattningar om enheten i Jesajas bok. En del forskare menar att det kan finnas både en andra och en tredje Jesaja. Ola Wikander verkade vara på den linjen, men han utvecklade det inte i det föredrag han höll om sin nya bok "Gud är ett verb". Jag har skrivit om Wikanders bibelläsning i LitteraturMagazinet.

Inför nästa termin talade vi om att, när det var onsdagen före en söndagsmässa som Gunnar skulle hålla i, vi kunde komma med reflexioner kring bibeltexterna. I den nya kyrkoordningen läses vid sidan av Evangeliet en text ur GT eller en text ur epistlarna. Mer måste man inte läsa, men man kan ha två bredvidtexter. Gunnar välkomnade också förslag till förbönsämnen.

Något annat som vi kunde pröva var att läsa Moseböckerna och koppla dem till passager hos profeterna. Judarna går igenom de fem Moseböckerna på ett år och med hänvisning varje vecka till de profetiska böckerna. Det var så man läste på Jesu tid.

Sivs sockerkaka var underbart god! Nästa träff blir den 10 september. Däremellan en lång och härlig sommar. Och Högalidskyrkan med sitt vackra Ansgarskapell står öppen.