Fri till slut (Åsa Larsson, Till dess din vrede upphör)

Jag ville ha något att läsa på stranden. Med Damernas Värld följde gratis en deckare av Åsa Larsson, Till dess din vrede upphör. Allt som är gratis är bra, eller hur? På baksidan av Bonnierpocketen står "En gåva från Damernas Värld". Det är lätt att trycka upp nya böcker nu för tiden. Pärmen och inkråmet känns lite tunnare och mjukare än vanligt i denna upplaga. Jag har skrivit att jag läser Vibeke Olsson, sviten om slavkvinnan Callistrate och hennes dotter Sabina. När jag skulle beställa en ny volym från Adlibris före resan till Polen tyckte jag det var för lång leveranstid - jag ville ha med mig boken - så jag gick till Akademibokhandeln. Där fanns den inte. Man meddelade mig att den trycktes när man gjorde beställningen på nätbokhandeln. Det är det som kallas print om demand.

Det enda jag hade bekantat mig med av Åsa Larsson tidigare var hennes Solstorm (2003) i ljudboksformat. Den var väl okej, men den fick mig inte att fastna för författaren. Den handlade om religiösa excesser och hade som jag minns det drag som återkom i de riktiga Knutbymorden året efter. Hennes kriminalromaner utspelar sig i Kiruna. Undersökningsledare och huvudperson är åklagaren Rebecka Martinsson som vänt åter från Stockholm till sin barndoms trakter. Åsa Larsson är för övrigt själv utbildad jurist - och uppvuxen i Kiruna. Till dess din vrede upphör från 2008 är fjärde boken i serien efter Solstorm, Det blod som spillts och Svart stig. Den sjätte kom tidigare i år, Till offer åt Molok. Bibeln och Gud är med i böckerna och döda människor.

I efterordet skriver författaren att hon alltid har med döda. Hon hoppas att det här livet inte är det enda vi får. En ung kvinnlig ängel svävar över berättelsen i Till dess din vrede upphör. Hon lierar sig med fåglar på ett sätt som jag inte riktigt förstår. Men det ska nog vara lite mystiskt. Hon försöker styra sakerna åt rätt håll. Jag undrar lite över hennes roll och vad hon tillför utöver den allvetande berättaren som också kan vara överallt och tränga sig in i människors medvetanden.

Som det kan vara i deckare finns svaret på mordgåtan att söka i historien. Åsa Larsson har gjort research om tyska arméns transporter genom Sverige och faktiskt får jag lära mig lite nytt. Att hon har god kännedom om miljö och människor i nordligaste Sverige är en tillgång, och naturen spelar med som jag redan har antytt.

Det framgår att Rebecka Martinsson har varit dumdristig och råkat ut för riktigt farliga lägen tidigare. Hon har till och med blivit mördare själv - fast det förstås var i självförsvar. Här uppträder hon finkänsligt. Mördaren erkänner självmant utifrån det inre tryck han måste lätta på. Åsa Larsson beskriver det som en upplevelse av nåd. Inne i fängelset lever han lycklig i sin frälsning. Den hemlösa ängeln kommer också fram till sitt mål.

Hur roligt är det? (Nathalie)

David Foenkinos

Audrey Tautou, i bakgrunden François Damiens

Tre franska filmer har premiär i sommar: Nathalie, Det är bara förnamnet och Jag minns en sommar. I går såg jag den första med Audrey Tautou i huvudrollen. Hon blev känd med gestaltningen av den egensinniga Amélie från Montmartre. Jag har sett henne i andra filmer också: Den spanska lägenheten, En långvarig förlovning, Tillsammans är man mindre ensam och Coco - livet före Chanel. I de första retade jag mig på henne och tyckte att hon visade upp samma förvånade stora ögon hela tiden. Men det gick över, och rollerna blev varierade. I Nathalie som i En långvarig förlovning är det sorg som ska uttryckas. Filmen är en debutfilm av brödraparet David och Stéphane Foenkinos efter den förres bästsäljarroman La délicatesse, som just kommit ut på svenska under titeln Nathalie - en delikat historia.

Jag hade sett en trailer, där det framgick att Nathalie blir kär i en svensk på sitt jobb som alla tycker är ful. Hur kunde jag gå och se den filmen?

Efter en kort inledning med hur hon träffade sin man och gifte sig - det är stiliserade bilder och snabba kameraväxlingar - dör mannen ute på en joggingtur. Han blev påkörd av en bil, får man förmoda.

Nathalie sörjer i tre år. Hon kan inte träffa någon annan. Den ende denne annan som dyker upp - före den fule svensken - är hennes chef som bjuder ut henne fast han har en fru. För hon är så speciell så hon slår alla andra! Det är inte konstigt att hon avfärdar honom.

Det är nästan lite sagoaktiga inslag i filmen, som det var i Amélie från Montmartre. Nathalie jobbar på ett svenskt företag i Paris vars kontor är urbilden för alla kontor. Hyllorna är fyllda med akter och pärmar. De fall de arbetar med anges bara med nummer. Fall 114 ska lösas av Nathalie och svenske Markus som spelas av belgaren François Damiens, men annat kommer emellan.

Tusentals koppar kaffe dricks, och skorpor står på chefens bord. Det är det enda vi äter här, säger han på anställningsintervjun. Hur roligt är det?

Markus har humor. Jag vet inte om det var oväntat. I alla fall uppskattas det av Nathalie. Denna töntiga film med denne töntige svensk i hängiga byxor, bylsiga tröjor och korta joggingshorts vill vara seriös. Det som är oskönt och löjligt vinner i längden. Det är måhända en vacker tanke. Men kunde den inte ha presenterats på ett annat sätt?

Vad spelar Gud för roll? (Ann Törnblad, På tal om tro ...)

Förläggare Kjell-Erik Sellin skriver i ett efterord till På tal om tro... (Libris) att han hoppas att boken ska öka förståelsen för att kristen tro är något naturligt även i vår tid. Ann Törnblad vill att vi ska prata om vårt förhållande till Jesus ord som har sprängkraft än i dag. Hon har därför intervjuat femton troende svenskar som är mer eller mindre offentliga personer. De är musiker, skribenter, människor från finansvärlden eller från vetenskapen. Lennart Möller, forskare i miljömedicin på Karolinska institutet hade en söndagsskollärare som var professor i atomfysik. Själv liknar han Guds kraft vid en högspänningsledning. Det är energi som behöver transformeras till Jesus och den helige Ande. Det är hans metafor för treenigheten.

En stor del av de medverkande har haft med Gud sen barndomen. Andra har mött honom i en kris. De har olika andliga hemvister, hör till olika församlingar, men det är inte samfunden det handlar om. Hos flera går igen att tron är en fast grund att utgå från. Den hjälper oss att förstå vilka vi är, att ta vara på våra gåvor och förädla dem. Det finns inget stort i att krympa sig själv, säger rektorn vid Lunds universitet, Per Eriksson. Där håller jag med: Tron ger frihet att växa.

Men över lag blir det något lite ytligt och tråkigt över samtalen mellan de hårda pärmarna. Och hur lätt är det egentligen att fånga in Guds betydelse? Landshövdingen i Örebro, Rose-Marie Frebran tvekar över vad det är som format henne mest, personligheten eller kristen tro och värderingar.

Det finns människoöden som har tydligare konturer. Soheila Fors var gerillasoldat i iranska delen av Kurdistan. Där träffade hon sin första man och fick genomlida ett äktenskap präglat av våld och isolering, även efter flykten till Sverige. Hon fick en ingivelse att resa tillbaka till Iran. Där mötte hon Jesus en natt i en bländande syn. Eftersom det är straffbart att vara kristen i Iran flyttade hon till Sverige igen. Nu har hon fått en personlig lycka med en ny man. Men framför allt delar hon med sig av den i sitt engagemang för utsatta kvinnor som drabbats av den så kallade hederskulturen. Hon har öppnat skyddat boende och téhus i Karlskoga.


Marcus Birro är med här också. Han är väl en av dem som varit mest högljudd med sin tro i den svenska debatten. Jag hörde själv hans brandtal på Jesusmanifestationen. Redan som tonåring attraherades han av de stora frågorna. Att tro på Gud var ett intellektuellt beslut som senare kompletterades med känsla och hjärta, säger han. Han och hans fru "blev burna". De lyckades uppbringa ett hopp och ett mod att försöka igen efter att ha förlorat två barn. Nu har de två som lever. De erfarenheterna och att han tog itu med sitt alkoholmissbruk har format honom till den människa han är i dag, menar han.

Gladys del Pilar och hennes syster hade en minst sagt tuff uppväxt på barnhem i Ecuador. När hon var sju år adopterades de av en diakonissa i Sverige som tog med dem till kyrkan och söndagsskolan. Som vuxen blev hon ensamstående med två barn. Hon hade framgång som artist - ni minns väl Afro-Dite - men baksidan bestod i många barnvakter. Och när hon skulle koppla av festade hon. Systern tog med henne till Södermalmskyrkan. Där formulerade prästen det hon själv kände: Även om vi hamnar långt i från Gud och Jesus finns alltid en väg tillbaka. För några år sen lät hon döpa sig. Det var ett aktivt val att leva som kristen. Nu är hon mer nogräknad när hon väljer sina texter. "You raise me up" kan man höra på YouTube.

Fascinerande är konstnärsparet Ulrika och John-E Franzén som levde hippieliv i Kalifornien på 70-talet men nu bor på Österlen, inleder arbetsdagen med en bön och går i kyrkan. Det är han som har målat tavlan Hell's Angels of California på Moderna muséet. Sent i livet drabbades de av tron. Det skedde i samband med att en nära anhörig var narkoman. De blev förvånade över att Gud var en realitet i tolvstegsrörelsen, men det blandades med en känsla av att vara vägledd. Ulrikas skulpturer föreställer kraftfulla väsen i människo- och djurgestalt. I dag är det Jesusmotiv som gäller för makens del.

John E Franzén, Besökaren nr 6, 2009-2012

Personen de bett för är själv troende i dag. Ulrika har fått diagnosen Parkinsons, men sjukdomen har stabiliserats. De har båda fått en större tillit och lägger sina problem i Guds händer. När det blåser snåla vindar uppmanas du att hålla kvar vid din tro, framhåller John-E. Det kan vara en ren viljeakt ibland att överlämna sig.

Ödramatik (Inte ens det förflutna)

Liksom Mari Jungstedt har Anna Jansson mutat in Gotland som deckarförfattare. Jag har med behållning läst hennes Främmande fågel. Härom kvällen såg jag filmen Inte ens det förflutna som nyligen haft premiär. Den bygger på en av Anna Janssons böcker.

Polisen Maria Wern i Visby har en kort tid varit förföljd av en okänd person. Hon tror att det är någon som är missnöjd med hur hon skött ett av sina fall. Att hon för att komma bort ett tag accepterar en inbjudan till återträff med gamla skolkamrater tycker hennes kolleger är en god idé. På Stora Karlsö ska gänget som bara består av kvinnor tillbringa ett par dagar. Rollerna är besatta av namnkunniga och skickliga skådespelare. Vid sidan av Eva Röse i huvudrollen ser vi Frida Hallgren, Helena af Sandeberg, Rebecka Hemse med flera. En intressant gruppdynamik uppstår kanske inte helt oväntat utifrån vars och ens förutsättningar.

Stora Karlsö är ett gott val med sitt ensliga läge sex kilometer utanför Gotlands kust. Ön är obebodd, klipporna stupar rakt ner i havet. Vädret är också en dramatisk medspelare med regn, åska, blåst och - när man tror det ska klarna upp - dimma.

Det är en och en halv timmas spännande bioupplevelse. Filmen använder sig väl av genrens möjligheter. När vi går ut på gatan pratar vi om hur vi kunde missa det avgörande. Men det var meningen förstås. Det gjorde även de inblandade. Och jag tror till och med att det fanns ett lite djupare tema som det anslöt till.

Kristi förklarings dag

Jag går inte till kyrkan i morgon. Vi ska till svärmor som är ensam och ta med henne på en utflykt. Det är en god gärning men trevligt också. När jag hjälper henne med något skämtar hon och säger att jag har fått henne för mina synder. Fast så illa är det inte.

Jag läser i alla fall bibeltexterna i psalmboken och kommentarerna i Peter Halldorf, Heligt år och Fredrik Modéus, Konturer av tro.

I Matteusevangeliet 17:1-18 tar Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes upp på ett högt berg. "Där förvandlas han inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset." Lärjungarna får se Jesus sådan han är. Genom pingsten har den helige Andes ljus tagit sin boning i människan. Vi blir också sådana vi är. Ungefär så skriver Halldorf.

Modéus tar ner det på jorden. När den mäktiga visionen är över är Jesus kvar, så också för lärjungarna i texten. Det är en tröst, menar han, för oss som inte får så många förklaringsstunder i livet. Hos honom hittar jag en underbar mening som träffar rätt hos mig: "Den existentiella erfarenheten av att tillvaron vidgar sig är alltid svår att klä i ord".

Det är bra för mig att öppna de här böckerna mitt i sommaren och inte låta dem ligga till studiegruppen börjar i höst igen. Jag behöver det kristna språket. För mig öppnar det upp.

Halldorf skriver from som han är att vi inte måste omfatta allt i trosbekännelsen. Vi börjar följa Jesus för att han kallar på oss och väcker vår tillit, inte för att vi äger all kunskap. Rikedomen i kyrkans bekännelse öppnar sig långsamt. Men det obegripliga kvarstår.

Efter en tid med smärta och ångest vidgade sig mitt liv. Det finns medicinska och psykologiska förklaringar. Men Jesus hade en del i det. Det har jag valt att tro. Jag ropade och fick svar. Så den vägen ska jag följa.

Omvändelse, födelse och död (Carolina Johansson, Bråkdelen av en sekund)

Carolina Johanssons bok Bråkdelen av en sekund (Libris) har kommit ut i pocket. Jag är med i samma bibelgrupp som Carolina, vi är vänner på Facebook, men närmare känner jag henne inte.

Jag har förstått att hon drabbades av Gud i mogen ålder, att hon döptes vid 40 och att hennes skildring av detta har haft framgång. Boken har använts vid examination av präster, refererats till i predikningar och intresserat verksamma inom Svenska kyrkan och andra samfund. Då måste jag också läsa den. Jag tiggde ett recensionsexemplar av förlaget.

Carolina hade inte haft med sig tron hemifrån, inte döpts och konfirmerats. En del av boken handlar om hennes mors sista tid och död i lungcancer. Modern närmar sig själv Jesus vid dödsbädden. Mor och dotter får fina veckor tillsammans, även i andlig gemenskap. De konflikter som funnits är inte intressanta längre.

Bokens titel syftar på det ögonblick då författaren får uppleva att Gud viskar till henne: Du är mitt käraste barn.  Det är ett sätt att beskriva det. Det kan egentligen inte återges. Hon vänder tillbaka till den stunden flera gånger i boken, kretsar kring den och återger den med nya ord. Det är ett benådat ögonblick, men hos Carolina har det också något skrämmande över sig. Det verkar i dubbel riktning. Hon vill återuppleva den benådade bråkdelen av en sekund. Hon våndas också över vad den har gjort med henne. En annan människa och en annan verklighet pockar på att födas.

Berättelsen om mamman är fin och harmonisk, tycker jag, fastän ramen är sjukdom och död. Den andra delen av boken hade jag förväntat mig vara mer upplyftande. Visst kan Carolina skriva - hon är journalist. Språket är intensivt och flödande, stundtals poetiskt och filosofiskt. Hon resonerar mycket. Men det finns något instängt i det hela. Berättaren kämpar och kämpar för att komma ur sin gamla kokong. Den kristna tron är en process. Jag hoppas att Carolina utanför boken har fått uppleva den pånyttfödelse och befrielse hon längtar efter.

Parisnostalgi (Tatiana de Rosnay, Rose)

På flygplatsen i Luxemburg köper jag franska pocket på måfå. Joseph Fadelle, Le prix à payer var en lyckträff. I sin bok, som jag skrivit om här, berättar han den dramatiska historien om när han som irakier konverterar till kristendomen.

Sist föll min blick på Tatiana de Rosnays roman Rose. Författarnamnet var för mig okänt, och omslaget verkade lite avskräckande. Det är en torkad röd ros som ligger på ett handskrivet brev. Det andas romantiserad populärlitteratur.

Men på baksidan står det att huvudpersonen Rose lever i mitten av 1800-talet då Haussmann omvandlade Paris från en medeltida till modern storstad. Huset där Rose lever ligger där boulevard Saint-Germain ska dras fram. I våras var jag på en utställning på Nationalmuseum som tematiserade denna förvandling. Så jag hade det lite aktuellt och blev intresserad.

Sedan har jag sett att boken finns på svenska under titeln Huset du älskade och läst en recension i Svenska Dagbladet av Colombes granne som nyligen kommit ut i Sverige. Flera svenska titlar finns. En sak som jag inte förstår är varför Rose är översatt från engelskan - det var en miss av mig att köpa en bok som inte var på originalspråket. Författaren är född och uppvuxen i Paris, fast det står att hon är "franco-anglaise". Vissa av hennes böcker verkar vara skrivna på franska, andra på engelska. Raymond Clarinards översättning stör i alla fall inte.

Roses historia och kamp för att få bo kvar framställs i ett brev till en älskad make som avled för tio år sedan. Det är hans familj som huset har tillhört. Rose hatar arkitekten och prefekten Haussmann och Napoleon III som har lierat sig med honom i det gigantiska projektet. Men andra personer i hennes omgivning agerar annorlunda. Och visst var moderniseringen nödvändig, inte minst det nya avloppssystemet för att hindra kolerans framfart.

Huset har en själ, menar Rose. Det är fyllt av minnen från olika perioder av hennes liv och de tidigare ägarnas. Länge tror hon att husets läge nära kyrkan Saint-Germain ska skydda det, men det visar sig vara en naiv förhoppning. I ett slutord skriver de Rosnay att där gatan rue Childebert gick fram finns nu metrostationen Saint-Germain-des-Prés. Men en rad gamla hus har bevarats mellan två haussmanska mitt emot Café de Flore. Där bodde en av romanens fiktiva personer. Det ska jag titta på nästa gång jag kommer till Paris.

Det är ändå det romantiska och nostalgiska anslaget som gör mig lite kritisk. Det är vackra blommor, vackra damer och vackra kläder. Fast blommorna kommer in naturligt genom en väninnas blomsteraffär. De beställs till baler, kyrkor, bröllop och kyrkogårdar. Paris behöver blommor för alla tillfällen: för kärlek och sorg, för att minnas och för att glädjas.

Skildringen saknar dock inte realism och konkreta detaljer. Det finns också sprickor, mycket djupa sådana, i Roses eget liv. Hon vågar i sitt långa brev avge sin bekännelse. Ingen kommer att läsa det. Det är ramfiktionen.