Underhållning med kvalitet (Monica Z)

Edda Magnason som Monica Zetterlund, Kjell Bergquist som hennes far.

Det var en riktigt underhållande film, tycker jag. Monica Z var nästan två timmar lång, men jag hade gärna suttit kvar en halv eller hel timme till.

I pressen har det förts fram kritik mot sådant som inte stämmer med verkligheten. Hennes första besök i USA skulle ha varit några månader i stället för att hon efter konserten fick åka hem direkt. Framträdandet hade inte blivit ett fiasko på grund av Monica. Det var det att hon den blonda och vackra ackompanjerades av en orkester med svarta män som gjorde att publiken blev upprörd och gick. Detta var i början av 1960-talet. Men, det är klart, jag vet inte om det heller skedde på riktigt.

Tom Alandh kände Monicas pappa. Han menar att porträttet av fadern Bengt är illasinnat. I DN skriver han att han framställs som "en grinig, sur, trist, tvär, ogin, självsvåldig och förgrämd skitstövel". Jag såg filmen i går eftermiddag och upplevde en annan person. Kjell Bergquist gestaltar en man som har gett upp sina egna drömmar och varnar dottern för att misslyckas. Men han är också en ansvarsfull morfar. Monica fick en flicka som mycket ung. När hon är ute på turné tas dottern om hand av morföräldrarna. Hon flyttar till Stockholm med Eva-Lena när hon haft sina första framgångar, men spriten får Monica i sitt grepp. Då är det dags för morfar att rädda dotterdottern undan misären.

I dag i Expressen är P O Enquist inne på samma spår. Han tror att Monica från sin himmel skulle säga att det var ett trovärdigt porträtt av en besvärlig typ som ändå var den finaste, finaste, finaste pappa. Fast så enkelt är det inte heller. Malou von Sivers berättar att Monica Z i en intervju sagt att pappan aldrig var nöjd med henne.

"Fritt efter Monica Zetterlunds liv" står det i förtexten. Här har den konstnärliga friheten skapat en ibland kanske ogin, ibland kanske avundsjuk far men en helt rättmätigt orolig sådan. Sammantaget blir det nyanserat och rörande. Det ser jag inte som särskilt stötande. Annat var det med Call girl, där Olof Palme fullt igenkännlig utpekades som köpare av sex av minderårig. Det var ändå en kriminell handling av låg moral. Inte var det sant heller. Filmskaparna gick med på att klippa och göra om.

Gå och se Monica Z! Jag tror inte ni blir besvikna. Edda Magnason är magnifik i sin roll. Det blir en hel del skön musik och sång. Kjell Bergquists insats är också berömvärd. Och sådant som den genomförda 60-talsscenografin tycker man alltid om.