Unga söker sig till kyrkan (Klara Roth om framtidens tro)

I Maria Magdalenas föreläsningsserie hade i onsdags turen kommit till Klara Roth, teol mag och prästkandidat. Hon följde den tjeckiske katoliken Tomas Haliks idéer om hur den kristna tron behöver mogna för att passa dagens människor. Han är särskilt angelägen om de tvivlande och sökande som han menar att kyrkan behöver möta på ett nytt sätt. Kyrkan är i kris, enligt Halik. Kanske Svenska kyrkan också. Klara Roth betonade att mindre än hälften av Sveriges befolkning nu är medlemmar. 

När det gäller de unga mellan 13-18 år ser det däremot lovande ut. Deras medlemsantal har fördubblats de senaste åren. Unga är i behov av vägledning, sammanhang och stöd. Kyrkan kan ta emot dem bäst genom att befria sig från institutionen och dogmerna och mera inrikta sig på upplevd andlig erfarenhet. Men den får fortsatt verka som översättare av budskapet, så det inte går förlorat i en föränderlig kultur. Ungefär så resonerar Halik. 

Vi ska inte överge tron men finna Gud igen i verklighetens ljus. Kyrkan ska få vara en mötesplats för sökare och vägleda människor i kontemplation. Hos Halik har Jungs djuppsykologi sin plats. Där hänger jag inte riktig med. Min skepsis mot teorier om det undermedvetna sätter käppar i hjulet. 

I framtidens kyrka ska man få tvivla och fråga. Men det tycker jag att man får i dag. Det är min erfarenhet från Högalids församling som jag tillhör. Det tror jag också att konfirmanderna känner. Så många som 75 stycken är de i Maria Magdalena som ansluter till nattvarden på onsdagarna.

Möten med muslimer och sverigedemokrater (Simon Sorgenfrei, "Öppna era hjärtan")

 

Simon Sorgenfrei är religionsvetare. Hans senaste bok heter "Öppna era hjärtan". Det är ett citat från Fredrik Reinfeldts tal inför valet 2014, en vädjan till svenska folket att ta emot den väntade flyktingströmmen från Syrien. Orden är också ett citat från Bibeln, där Paulus ber korinthierna att öppna sina hjärtan för honom och hans medarbetare. 

Sveriges migrationspolitik har varit ryckig. På partikongressen 1968 slog Socialdemokraterna fast att Sverige inte kunde vara ett pluralistiskt land.  Ett återvandringsbidrag infördes av regeringen Palme 1984. I Tidöavtalet efter valet 2022 återgick makthavarna till en assimilationspolitik av äldre snitt i motsats till den integrationspolitik som hade varit rådande sedan mitten av 1970-talet. 

Sorgenfreis bok är i mycket en berättelse om islam och Sverigedemokraterna. Den muslimska invandringen och Sverigedemokraterna ökade parallellt. I början av 1990-talet var invandringen stor av muslimer från Bosnien och Somalia. 2010 kom Sverigedemokraterna in i riksdagen. Efter 11 september 2001 hade fler blivit kritiska till invandringspolitiken och islam. 

En sverigedemokratisk uppfattning att muslimer är sämre integrerade än andra styrks av en nederländsk studie som Sorgenfrei tar upp. Ursprunget finns i islam som religion, kan man läsa, och främst i de fundamentalistiska tendenser som fått allt större spridning sedan 1970-talet. Dessa kan ge mindre utrymme för vilka arbeten man kan ta. Det kan handla om att avstå från hantering av fläskkött och miljöer med alkohol, att inte ta kvinnor i hand eller att bära täckande kläder som försvårar eller omöjliggör vissa yrkan. Sorgenfrei skriver emellertid att de flesta muslimer i Sverige har ett liknande förhållande till sin religion som de kristna. De går inte regelbundet i moskén eller ber sina dagliga böner. 

Hans bok bygger mycket på personliga möten, med muslimer och med sverigedemokrater. Han återvänder till tre orter som haft och har sina speciella utmaningar: Bjuv, Trollhättan och Kiruna. I de två första har industrinedläggningar skapat hög arbetslöshet samtidigt med stor invandring. I Kiruna får man jobb i gruvan men problem med fastan under ramadan. Högtiden skjuts fram för varje år och infaller ibland när solen inte går ner och fastan ska brytas. Man har fått kalla på experter utifrån för att lösa problemet. 

I "Öppna våra hjärtan" får vi en återblick av vad som hänt de senaste decennierna vad gäller den politiska islam som blev uppenbar genom revolutionen i Iran 1979. Vi påminns om terrorattentat, som ägt rum även i Sverige, och om motreaktioner som Muhammedkarikatyrer och Koranbränningar. Den delen fångar mitt intresse. 

Men i boken finns också en genomgång av otaliga riktningar inom islam, en del etniskt eller geografiskt präglade. Det blir för mycket att hålla reda på för en oinsatt läsare. Tyvärr verkar manuset inte heller blivit ordentligt genomläst. Det finns ganska många skrivfel. En del är mindre viktiga, andra allvarligare, som att vi skulle haft val 2020. Att Sorgenfrei inte kommer med någon lösning på integrationsproblemet behöver kanske inte tilläggas.

"Det är smuts som jag har rotat i. Men det är Arndts smuts." (Bo Inge Andersson, Järnår)

Bo Inge Andersson, tidigare Tysklandskorrespondent, har intresserat sig för de så kallade järnåren under Gustav IV Adolfs regeringstid. Efter mordet på Gustav III blev det mörkt och tyst i Sverige. Man fick akta på vad man skrev och vad man yttrade. Och utåt skulle det se bra ut.

Italienaren Guiseppe Acerbi hade rest i landet och utmålat läget i dystra färger med ofarbara vägar, usla värdshus och usel ledning. Då kallades Ernst Moritz Arndt, professor i svenska Pommern, in för att justera bilden. (Obs. inte teologen Johann Arndt som levde tvåhundra år tidigare.) Bo Inge Andersson ger honom en medföljare, den nitiske censorn Bergman som ska fungera som "överrock". Sådana är författaren bekant med sedan sin tid som journalist då han besökte Östtyskland. 

Bergman kände en egendomlig känsla av frihet när han och Arndt träffade "jakobiner" och andra politiskt skumma figurer. De båda resenärerna kom överens om att tiga om somligt. De delade också negativa upplevelser. Falu koppargruva gav viktiga inkomster, men arbetarna var instängda i giftiga dimmor. Här refererar Bo Inge Andersson till konstnären Piranesi. Dennes gravyr "Fantasifängelser" är kopierad i slutet av "Järnår" och får symbolisera tidens rädsla och fasor. Jag känner av en stämning som återfinns i Almqvists "Drottningens Juvelsmycke", i en scen med den grymme Reuterholm och huvudpersonen Tintomara.

Andersson citerar flitigt ur "Arndts resa genom Sverige 1804". Ibland blir citaten lite väl långa. Det är mycket karakteriserande av människor. En del har nog bara skymtat förbi, men Arndt höjer dalkarlarna till skyarna. De är urstarka men milda till sinnet. Svenskarna är ett med naturen som är romantiskt besjälad i Arndts skrift. Han blir en svenskhetens poet. Men i Tyskland tyckte man att hans bok var tråkig. Den innehöll också många torra fakta.

Författarens ord om att han har rotat i smuts, Arndts smuts, hänvisar till den senare delen av "Järnår". Tillbaka i Pommern blir Arndt förkämpe för ett rent och enat Tyskland. Han reser ut i det splittrade landet. Allt franskt och judiskt blir hans hatobjekt. Han proklamerar hat till och med. Det är hatet som ska befria Tyskland från Frankrike och judarna. "Arndt kan ses som en av vägröjarna för antisemitismen i den tidiga tyska nationalismen", skriver Bo Inge Andersson. När Hitler tog makten 1933 fick Arndt ge namn åt Greifswalds universitet. Den 1 juni 2018 gjorde universitetet sig av med hans spöke. Arndts namn ströks. Men han lever kvar som kultfigur för de tyska nynazisterna.

Bo Inge Andersson konstaterar i slutkapitlet att som författare anses Arndt på sin höjd vara medelmåttig, och som historiker ägnade han sig främst åt propaganda. Han var ordinarie professor i Greifswald bara under ett och ett halvt år. Med "Järnår" har Bo Inge Andersson i alla fall lyckats göra Arndt herostratiskt ryktbar.

 

"Vi kan vår Bibel men tror inte på dess religiösa innehåll" (Hanna Liljefors, Bibeln i svensk politisk debatt)

Igår höll Hanna Liljefors, teologie doktor och forskare, föredrag i Maria Magdalena kyrka. Hon talade om hur Bibeln används i samtida svensk politik. Bland annat återfinns den i opinionsartiklar om migration och integration. Kristna värderingar har ställts emot den numera strama politiken. Fredrik Reinfeldts slagord "Öppna era hjärtan!" i ett tal augusti 2014 är också hämtat från Bibeln. Paulus vädjar till korinthierna att öppna sina hjärtan för honom och hans medarbetare. På samma sätt vädjar Reinfeldt till svenska folket att ha tålamod med de påfrestningar som den förväntade flyktingströmmen kan medföra. I andra moraliska frågor som surrogatmödraskap, coronaepidemin och klimatet kan också Bibeln bli ett retoriskt grepp. 

Bibeln är tillsammans med svenska flaggan starka symboler för vårt land. Det framgick i debatten om koranbränningarna. Bibeln med sitt ursprung i Mellanöstern har integrerats i det svenska medvetandet. Liljefors citerar ur riksdagsprotokollet. I riksdagen är Bibeln en gemensam berättelse som kan ge extra tyngd åt påståenden. Vi kan vår Bibel men tror inte på dess religiösa innehåll, menar Liljefors. 

Muslimer ställs ibland mot kristna. Liljefors citerar ur ett debattinlägg av en sverigedemokratisk riksdagsledamot. Ledamoten beskriver Mohammed som en grym och maktlysten härskare. Islam är en dålig religion som legitimerar våld. Det blir ett argument för stängda gränser.

Hanna Liljefors hade bara en halvtimma på sig. Jag tänker mig att det finns ett stort material att utgå ifrån idag med kristna journalister och författare som ger sig in i det offentliga samtalet. Jag skulle gärna ta del av en sådan sammanställning. 

 

 

Jag har börjat gå till Maria Magdalena

Före pandemin var jag med i bibelgrupper i min hemförsamling, Högalid. Men de har tyvärr inte återuppstått. Nu har jag upptäckt ett intressant program i Maria Magdalena,  grannförsamlingen på Söder. "Tro, otro eller mittemellan" är en serie halvtimmeslånga föredrag på onsdagar kl 17.30 som avslutas med en stilla mässa.

På onsdagen i förra veckan lyssnade jag på professor Cecilia Wassén som talade om den historiska Jesus. Hon menade att sannolikt historiska var de inslag som sticker ut i berättelsen om Guds son, till exempel att lärjungen Judas förrådde honom och att Petrus förnekade honom tre gånger. Att Johannes döpte Jesus som var utan synd är också sannolikt. De andra dop som Johannes förrättade var helandedop som renade från synd. Det står också i Bibeln att Jesus fick övertyga Johannes att döpa honom. Vi får betrakta Johannes som Jesus mentor.

Mindre sannolik är Pontius Pilatus milda inställning till Jesus och att han lät folket bestämma om denne skulle få leva eller dö. Historikern Josefus, som var verksam några decennier efter Jesus, skrev att Pontius Pilatus var en grym man som genomfört en massaker på samarier. När Jesus under judarnas stora påskhögtid red in med sina följare och predikade om kungariket, Guds rike, torde Pilatus främst ha sett dem som upprorsmakare. Bland det stora antalet människor som besökte Jerusalem under påsken var det av yttersta vikt att behålla lugnet och förhindra eventuella uppror. 

Det var närapå fullt i Maria Magdalena, och när det var dags för mässa vällde det in ungdomar. Kanske var det konfirmander och andra som dröjt sig kvar i ungdomsverksamheten. Roligt att se i alla fall.

På kvinnodagen, söndagen den 8 mars, var det en större begivenhet i kyrkan. Prästen Olle Liljefors, som skrivit boken "12 mystiker" valde ut tre av dem i sitt föredrag. Hildegard av Bingen, beläget vid Rhen, levde på 1100-talet. Hon var ett universalgeni med sina breda kunskaper: diktare, kompositör, läkare, apotekare med mera. Katarina av Siena var en italiensk mystiker som var verksam på 1300-talet. Hon tillbringade dagarna i djup bön men var också en självutgivande person som vände sig till människorna. Hon gick ut på gatorna och beblandade sig med de pestsjuka. Spanska Teresa av Avila, som levde på 1500-talet, gick i kloster mot sin fars vilja. Hon skrev böcker, däribland "Fullkomlighetens värld" som räknas till den kristna mystikens mästerverk, och grundade kloster. 

De manliga mystikerna var mer filosofiska och akademiska, enligt Liljefors. De kvinnliga var dock inte obildade. De förkovrade sig i klostren. Men de visade en annan väg, hur man kunde stå emot orättvisor. 

Författaren Ylva Eggehorn var inbjuden att samtala med prästen Maria Blank om den judiska mystikern Etty Hillesum. Eggehorn har skrivit en bok om henne under titeln "Att ta ansvar för Gud". Hillesum var född i Holland 1914 och dog i Auschwitz 1943. Hon var inte  helgonlik, en ung kvinna i livet med flera erotiska erfarenheter. Hennes gudsbild var särpräglad och utmanande i en svår tid: Vi människor måste hjälpa Gud att hjälpa oss, vi måste rädda det av Gud som finns i oss. Hillesum hade haft möjlighet att fly men begav sig frivilligt till uppsamlingslägret i Westerbork. Där delade hon med sig av sin livsglädje. Hon överlät sig helt och fullt till Gud i djup tacksamhet och samhörighet med livet. Så sammanfattade Eggehorn vem Etty Hillesum var.

I onsdags fortsatte kvinnoperspektivet att sätta prägel på mötet. Docent Hanna Stenström föreläste om Bibelns kvinnosyn. Det som skildras i Gamla och Nya Testamentet är förstås patriarkala samhällen och förhållanden. Perspektivet är androcentriskt. Tio Guds bud är till exempel riktade till männen: Du skall inte ha begär till din nästas hustru, med mera. Det kvinnliga stod längre från Gud. Men kvinnor levde sin religion och andlighet i vardagen, påpekade Stenström. De bad, var med vid förlossningar och tog hand om döda. De kunde också vara aktörer inom denna patriarkala ram, särskilt i NT. I de första kristna församlingarna kunde kvinnor ha hög status. De med god ekonomi kunde stödja verksamheten. Änkor hade, liksom i vår svenska historia, mer frihet över sina tillgångar. 

Bibelns patriarkala normer och manliga gudsbild har traderats genom historien. Det vill feminister av i dag råda bot på. De hebreiska talar nu om Guds närvaro i stället för den manliga mäktiga guden. De kristna feministerna riktar in sig på den heliga visheten. Med hänvisning till kyrkorummet påpekade Stenström att Jesus helade Maria Magdalena från onda andar och att hon framledes kom att bli helig ledare för en grupp följare.

Nästa onsdag, den 18 mars, tar teologie doktor Hanna Liljefors upp ämnet "Bibeln i samtida svensk politik". Det är jag väldigt nyfiken på.

Avsnittet om PKK fångar mitt intresse (Erik Magnusson, Palmemordet)

Sveriges statsminister Olof Palme mördades för 40 år sedan, den 28 februari 1986. Utredningen är nedlagd utan resultat. Vi påminns nu genom böcker och tv-serier om de olika turerna. I sin bok "Palmemordet" gör journalisten Erik Magnusson inte samma granskning av utredningen som Hans-Gunnar Axberger gjort i "Statsministermordet". Axberger var huvudsekreterare i den statliga kommission som undersökte polis och åklagares arbete. Magnusson kommenterar ändå kort de olika spåren i sina genomgångar.

Om Christer Pettersson skriver han att denne för alltid kommer att bli omnämnd som en tänkbar, möjlig eller till och med sannolik gärningsman. Om PKK skriver han att de aldrig har friats från mordmisstankar. Magnusson noterar också att det av många betraktats som ett unikt rättsövergrepp mot en avliden person att presentera Stig Engström som en sannolik gärningsman. Denna inställning har även Axberger i sin bok.

Det som speciellt fångar mitt intresse i Erik Magnussons "Palmemordet" är avsnittet om PKK. Jag har hela tiden sedan mordet haft en DN-artikel i mitt minne som handlat om PKK och kunnat ha ett samband, men jag har aldrig funnit någon referens till den. Så får jag se att Magnusson tar upp ett inlägg i Dagens Nyheter från den 17 januari 1986, där en PKK-avhoppare varnar för att PKK skickat en mordpatrull till Sverige. 

Det har raljerats över att spaningsledaren Hans Holmér drev hypotesen så långt. Men visst fanns det mycket att gå på. Den kurdiska frihetsrörelsen var terrorklassad av två länder, Turkiet och Sverige. Palme varnades att han måste ta bort terrorstämpeln. Annars skulle Sverige ses som det kurdiska folkets fiende. Palme hade också officiellt förnedrat PKK, skriver Magnusson, genom att nio män hade belagts med kommunarrest och deras ledare Abdullah Öcalan nekats asyl i Sverige. 

PKK var redan verksamma i Sverige, där man dödat avhoppare genom att skjuta dem bakifrån. På samma sätt mördades Palme. En månad efter DN-artikeln fångar Säpo upp de första så kallade bröllopssamtalen, där bröllop skulle vara kodnamn för mord. Det fanns fyra teorier inom Säpo och spaningsledningen om hur de sista förberedelserna skulle gått till. Men en razzia mot PKK-medlemmar gav inget. PKK hade en tradition att hålla tyst om vad de visste om olika våldsdåd. De som skvallrat har straffats med döden. Problemet med PKK-spåret och alla andra spår är emellertid att det inte finns någon konkret koppling till brottsplatse, bara indiciekedjor. Inget vapen har hittats. 

PKK är numera upplöst och har gått över till att arbeta politiskt för folkets sak. Men Öcalan, finns kvar i livet i turkisk fångenskap. Han är kanske den enda person som skulle kunna kasta nytt ljus över PKK-spåret, skriver Magnusson.

Hur kunde Säpo tillåta Palme att vara utan personskydd när man kände till ovanstående? Det undrar jag. Axberger menar att svenska myndigheter inte lär sig av sina misstag. Då tänker han nog främst på hur mordet på utrikesminister Anna Lindh kunde äga rum. Hon var också utan livvakt. 

Erik Magnusson skriver att Polismyndigheten har tagit lärdom av de brister som identifierats under granskningen av utredningen. I dag tar en färdig polisorganisation kring en länskriminalchef omedelbart över vid stora mordutredningar. Polisen har också rutiner för att snabbt stoppa all tunnelbanetrafik. Ny teknik, som mobiler och övervakningskameror, har också skapat helt andra förutsättningar att kunna lösa fall som Palmemordet.

"Statsministermordet". Hans-Gunnar Axberg om en kaotisk utredning och otydliga ansvarsområden

 

Statsminister Olof Palme mördades sent på kvällen den 28 februari 1986. Morgonen efter skulle min familj och min mor åka till Dalarna på skidsemester. Min far, som var kriminalinspektör, beredde oss på att det skulle vara avspärrningar vid utfarterna från Stockholm. Men nej. 

Hans-Gunnar Axberger, professor i juridik, författare och huvudsekreterare i den statliga kommissionen om Palmeutredningen, gav 2022 ut boken "Statsministermordet". Den har nu kommit i nyutgåva efter att 40 år har gått sedan det dödliga skottet i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan. I boken beskriver han det kaos som utbröt sedan polisen anlänt till platsen. Ansvarigt yttre befäl förstod inte först vem som dödats. Lisbeth Palme fick klargöra det för honom. Rutiner fanns, men de följdes inte. Eftersom gärningsmannen var okänd blev det ett spaningsmord. Men åtgärder som skulle vidtagits det första dygnet tog i vissa fall flera år att genomföra. 

President John F Kennedys baneman 1963 greps på ett tidigt stadium. Vapnet hittades kort efter skottet vid fönstret på sjätte våningen i huset där skytten befunnit sig. I det svenska fallet har inget vapen hittats. Den enda som ställts inför rätta är Christer Pettersson, men bevisstödet var inte tillräckligt. Många spår har funnits, men egentligen var de bara hypoteser om motiv som inte hade konkreta stöd på brottsplatsen. PKK-spåret var det mest framträdande. Ett annat gällde Sydafrika, ett tredje vapenhandeln.

Olof Palme var en i högsta grad aktiv internationell politiker. I hans fall skulle spaningen kunna utsträckas till hela världen. Men i USA skedde flera politikermord och attentat på 1960- och 80-talen, där gärningsmännen var ensamma män med personlighetsstörningar. En sådan gärningsmannaprofil skapades också av svenska polisen.

År 2020 lades Palmeutredningen ned med en hejdundrande presskonferens. Riksåklagaren presenterade Stig Engström, den s k "Skandiamannen", som mördaren. Men denne var avliden sedan ett decennium. Engström kunde inte ställas inför rätta och bevisningen inte prövas. Enligt Axberger var den mycket tunnare än den i Petterssons fall.

"Statsministermordet" är nära på en bladvändare, fast den är en detaljerad och kunskapsbemängd redogörelse. Trots den strängt allvarliga bakgrunden inbjuder belysningen av utredningsarbetet inte sällan författaren till humoristiska (in)vändningar.

Vid genomläsningen av de allmänhetens tips som undersöktes vidare skrattar jag så tårarna rinner. Två "finska flickor" på en Finlandsbåt hade sex år efter mordet berättat om en mystisk gestalt på Sveavägen som pratade i walkie-talkie under mordkvällen. (Det fanns inga mobiltelefoner, så det blev många walkie-talkie-tips.) En av flickorna kände igen honom, han brukade gå på ett gym och kom därför att kallas "den finske kroppsbyggaren". Han hade två korta finska namn, mindes hon. Ingen motsvarande person kunde identifieras av polisen. Men den pensionerade journalisten Olle Alsén kom att tänka på en estättad polisman som hade två korta namn, varav ett klingade finskt. Alsén begav sig till gymmet med en bild på denne. Ingen kände igen honom.

Nu tillbaka till allvaret. Hans-Gunnar Axberger återkommer till att det i den svenska statsapparaten inte alltid finns tydliga regler. Det var till exempel inte satt på pränt vem som ansvarade för personskydd i förhållande till objektets vilja. Olof Palme hade avsagt sig livvakter biokvällen. Man lär inte heller av sina misstag. Det uppdagas efter mordet på utrikesminister Anna Lindh. Varken Palme eller Lindh skulle ha mördats om de haft livvakter. Anna Lindh kampanjade för euron inför folkomröstningen 2003. Den 10 september blev hon utsatt för en knivattack på NK. Vid hennes publika möten hade det uppstått incidenter, men Säpo hade inte beviljat livvakter sedan midsommar - trots departementets begäran. Ingen har ställts till svars.

Vad har förläggaren för ansvar?

 

Norska Vigdis Hjort kretsar i flera av sina böcker kring "det onämnbara", att fadern skulle ha förgripit sig mot henne när hon var barn. I romanen "Arv och miljö", som handlar om en tvist kring ett testamente, blir också incestmotivet utvecklat. När boken kommer ut är fadern död, men innehållet drabbar den 80-åriga modern hårt. Hon anklagas tillsammans med de två systrarna för att ha tigit och inte velat lyssna till Vigdis, som heter Bergljot i romanen. Brodern ställer sig på Bergljots sida i arvstvisten och stöder henne också vad gäller incestanklagelserna. 

Systrarna funderar på hur de ska kunna bemöta Vigdis i offentligheten. Hon är uppburen av det kulturella etablissemanget. Romanen "Arv och miljö" är ett verk av en erfaren författare. Texten är tät och drivande. Namnen är utbytta, men familjen känner igen sig i situationerna. Dock utan att kunna följa berättarens tankegångar. Att Vigdis varit så diffus i sina anklagelser är ett problem. Ungefär så här beskriver systern Helga saken i sin roman "Fri vilje". Så skulle det se ut om det blev rättssak:

Domaren frågar Vigdis vad saken gäller. Jag blev utsatt för sexuella övergrepp av min far när jag var barn, svarar hon. Vad gjorde han? Det vill jag inte säga. Men det måste du nog. Jag vill inte att min syster ska få sådana bilder av mig i huvudet. Men det har hon nog redan av fadern. Men jag vill inte dela mina öppna sår. Det är så skamfullt och intimt. Det måste du om du vill att vi ska kunna döma din far. Mor också. Vad menar du? Du måste döma henne också. Hon visste allt och gjorde inget. Vad var det hon visste? Jag kan inte säga det utanför det psykoanalytiska rummet. Jag har inte pratat med någon annan om det. Det gör för ont. I rätten kan vi inte döma om du inte berättar. Din far är också en människa. Han har rätt att försvara sig. Då kan det vara detsamma. Då vill jag hellre skriva en bok.

Helga ringer förläggaren till "Arv och miljö". Denna säger att hon måste tillvarata sin författares intressen.

I SVT sänds nu en dokumentärserie om Joakim Lundells bok "Monster", där han anklagar sin mor för tortyrliknande handlingar. I nästa avsnitt får vi träffa Lundells förläggare. 

Vigdis Hjort och Lundell är långtifrån de enda som med sina böcker kommit i konflikt med anhöriga. Jan Myrdal skrev om sina föräldrar i "Barndom", att de egentligen inte ville veta av honom. Systern Kaj Fölster och författarens son Janken Myrdal visar på en helt annan bild i "De hemliga breven". Där publicerar de brevväxlingen mellan Jan Myrdal och föräldrarna Gunnar och Alva. Felicia Feldt skriver i "Felicia försvann" om sin barndom i ljuset av modern Anna Wahlgren och hennes stora niobarnsfamilj. Genom "Barnaboken" hade Anna Wahlgren blivit betraktad som en expert på barnuppfostran. 

I fallen Myrdal och Wahlgren handlar det, vad jag vet, inte om några allvarliga förseelser. Men vad har en förläggare för ansvar om det kommer anklagelser om ett brott? Brottsrubriceringen förtal finns. Men när använder man den i praktiken? Jag tycker frågeställningen är intressant och angelägen.

Filmen provocerar mig (Nunnan - 25 år i kloster)

Regissören Maud Nycander gjorde 2007 guldbaggebelönade filmen "Nunnan" om unga Marta som avgav klosterlöfte i Glumslöv, Skåne. Ett kvartsekel efter inträdet får Nycander lov att i "Nunnan - 25 år i kloster" filma Marta, som blivit Maria av Bebådelsen, men bara bakom galler. I den första filmen tilläts hon följa nunnan en dag inne i klostret. Glumslöv tillhör den stränga karmelitorden, där dagarna är inrutade med mycket tystnad och bön. Klostret har två meter höga murar som bara får öppnas för läkarbesök. Anhöriga får tas emot sju dagar om året, dessa besök också med galler emellan.

Lite grann hade jag hoppats före bioföreställningen att få ta del av den frid som nunnan antas uppleva. Men frågan är om det är så mycket lugn och ro i hennes sinne. En av hennes bröder berättar att systern alltid är och varit glad. Javisst, hon ler vitt och brett mest hela tiden. Men betyder det att hon är lycklig? Förstås i den meningen att hon känner att hon hamnat på rätt plats, och det är inte lite. Men Maria av Bebådelsen berättar att hon under en ensam reträtt som varar i sju dagar hamnar i sitt djupaste mörker. Hon säger också att hon är till för att användas av Gud. Hon offrar sig för andras frälsning. 

Jag hade trott att Marta kom från en vanlig svensk familj. Så var det inte alls. Hon har åtta syskon som med henne vuxit upp i en konservativ katolsk tro med eget kapell och bundna till dagens tideböner. Konservativa katoliker betraktar de sig själva som. Jag skulle kanske hellre säga extrema. Alla barnen, utom den yngsta sonen, har fått utstå mobbning i skolan. Mobbning är inget som kan försvaras, men det medför problem att leva isolerat på en bondgård i sträng trosutövning. Den yngste, Emmanuel, slapp mobbningen, eftersom han hölls i skola hemma. Han hade inga vänner alls, berättar han.

En broder, Samuel, levde bohemiskt i Paris, men leddes tillbaka till den rätta vägen. Marta hade agerat äktenskapsmäklerska inifrån klostret. Hon säger att det var det största bönesvar hon fått. Den yngste brodern Emanuel bor i Texas, där det finns likasinnade. Sin fru hittade han på dejtingsajten Catholicmatch.com. Två hemmasystrar finns kvar på gården. En utflyttad är AI-forskare med familj i Sverige. Har jag glömt någon? Det har jag. De ska vara nio tillsammans.

Maud Nycander har gjort en film som respekterar de medverkande, trots att hon själv inte ens tror på Gud. Det ställs inga kritiska frågor. Det är ingen som ska ställas till svars heller. Men jag får lite obehagliga vibbar vid ett par tillfällen. 

Ett är när Maria av Bebådelsen och Samuel samtalar på var sin sida om gallret. Han säger att föräldrarna hade sitt projekt. Ett projekt som hela familjen kom att införlivas i, tänker jag. Samuel får inte utveckla tanken. Kanske beror det på ett klipp i filmen, men direkt efter hans ord talar nunnan om hur tillåtande föräldrarna har varit. De har inte pådyvlat barnen något särskilt yrke till exempel utan stött dem i allt. Innan dess har vi hört mamman säga att hon önskat att alla av barnen skulle bli nunnor eller präster!

Ett annat ställe som jag reagerar på är när regissören pratar med föräldrarna om sorgen efter att Marta lämnat dem och valt klosterlivet. Modern grät i flera år. När fadern säger att sorgen finns kvar bryter modern av och säger att det är annorlunda nu. Han får inte prata till punkt. 

Om klimatet - utan agitation och pekpinnar

Vad jag blev glatt överraskad i går! Högalids församling hade bjudit in Dagens Nyheters klimatredaktör Peter Alestig. Hans bok "Världen som väntar" kom 2022. Det var den han utgick ifrån i sin föreläsning. Jag går gärna på samtalen i serien Rum för livet. Jag är naturligtvis medveten om utmaningarna och riskerna med temperaturhöjningen men inte särskilt engagerad. Jag hade negativa förväntningar om agitation och pekpinnar, men Peter Alestig var en behaglig person som höll sig till kunskapen. Han trodde också att till slut skulle vi människor göra det rätta. Tillsammans med anpassningar till nya förutsättningar, som att bygga på säkra platser, skulle vi undvika en civilisationskollaps. 

Alestig har i sin bok rett ut vad som sker och som väntar i Sverige. Han visade en bild på sig, sin tvillingbror och mamman när de satt i en snödriva i Göteborg i hans barndom. Sedan har snömängderna minskat. Vasaloppet får allt oftare lita på snömaskinerna. Alestig hade talat med vd:n för Vasaloppet som hade idéer om hur man kunde hantera att det i framtiden blir allt mindre snö. En möjlighet var att köra loppet längre norrut, men då hade man lämnat traditionen att följa Gustav Vasa. Återstod då cykling eller gång i hans fotspår.

Varmare blir det också. Redan nu har Skåne blivit av med årstiden vinter. Stockholmsområdet hör till de östra delarna som kommer att få de högsta temperaturökningarna framöver och de flesta dagarna över 25 grader. Det kan tyckas skönt, men då inträffar också dagar med 30 eller 35 grader. Det kommer att drabba de sköraste, som de som bor på äldreboenden. En region uppmätte höga inomhustemperaturer som kan ha orsakat överdödlighet sommaren 2020. Men då var pandemin i full gång, så man kan inte fastställa vilka dödsfall som berodde på värmen eller hur mycket den spelade in.

Strömmar av klimatflyktingar till Europa har det talats om, men det blir inga båtlaster tror Alestig. En klimatflykting kan i stället vara någon som flyttar in till en stad eftersom skördarna slår fel. 

Han avslutar sitt föredrag med ett fint bevis på teknikens möjligheter. Tidigare var Alestig utrikeskorrespondent i Kenya. Där träffade han en familj som fått köpa en solcellslampa till reducerat pris. Barnen, som tidigare inte kunnat göra sina läxor på kvällarna, hade nu förkovrat sig. Den äldste hade börjat studera till lärare. Fadern var stenhuggare. Vilken klassresa hans barn gjorde!

Glad och stimulerad gick jag hem. Vilken tur att jag inte lyssnade till min skepticism! Nästa möte är den 16 november kl 15-17 i Högalids församlingshus. Lisa Lindström, innovatör och företagsledare, berättar om hur företagande kan vara ett sätt att förändra världen till det bättre.

Jag vill läsa om människor, inte om saker (Ellen Mattson, Konsten att försvinna)

Ellen Mattson har nu gett ut tolv romaner och är medlem av Svenska akademien. Jag har inte läst henne förut.

När jag har öppnat "Konsten att försvinna" blir jag förvirrad. Vem talar? Vem tänker? Jag gillar inte sådana krävande böcker. Vad vinner en berättelse på att vara svår? Efter 70 sidor förstår jag att det är en Miriam som vi har följt från början.

En krets av vänner brukar träffas i ateljén hos en av dem, Felix, som är konstnär. Han visar färdiga eller ofärdiga verk. Till denna speciella dag har han målat en tavla av vännerna i soffan och på karmstolar som sitter och tittar på en sådan tavla. De ser sig själva i en spegel. Mellan Miriam och hennes man sitter en rödhårig flicka som inte hör till gruppen. En av vännerna är borta och en annan, Sonja, är omgiven av en mörk skugga. 

Felix tilltag provocerar, leder till oro och uppbrott. Miriam flyttar från sin man och bosätter sig i sin hantverksateljé. Sonja försvinner. Någon annan byter yrke. Förändringar är temat. 

Miriam är tillfreds i sin ateljé. Hon iakttar små skiftningar i ljuset som förändrar tingen, hur en ny möbel påverkar stämningen i hela rummet. Romanens sidor är fulla av sådana saker, beskrivningar, adjektiv. Jag kommer att tänka på 1950-talets så kallade Nya franska roman. Där dominerar föremålen. Det är genom dem man ska lära känna personerna. Jag vill läsa om människor, inte om saker. "Konsten att försvinna" är en roman på 200 sidor som kräver samma koncentration som en dikt. Boken är inte värd det arbetet.

En helg ute vid kusten samtalar vännerna om livets mening, om vem de innerst inne är och vad som utgör en avgörande händelse. Så tillkrånglat, teoretiskt och tomt. Inga barn förekommer i handlingen. Har ingen av de medelålders vännerna fått barn? Barn som är växandets och förändringens verkliga agenter. 

Det ska handa om förvandling, men texten utstrålar en passivitet. Var finns relationerna, dynamiken mellan människorna, deras handlande?

Botvid, ett helgon för folket (Maja Hagerman, "Botvid. Den förste svensken")

 

Den 28 juli är det Botvid i almanackan. Det är ett av våra första helgon från 1100-talet. Maja Hagerman har nu gett ut boken "Botvid. Den förste svensken" tillsammans med fotografen Claes Gabrielson. 

På Botviddagen i år bjöd Svenska kyrkan och Norstedts förlag in till bokrelease i Botkyrka kyrka. Det är den kyrka som väl alla lägger märke till vänster om infarten till Stockholm på E4. Botkyrka har Botvid i sitt kommunvapen med hans kännetecken fisken och yxan. Fisken hör ihop med det under som hände när Botvid kom i konflikt med en bonde om rätten till fiskevatten. Botvid sa att det Gud och naturen ger kan delas av alla. Han flyttade sig till ett nytt ställe för att fiska och blev rikligen belönad. Yxan har en tråkigare historia. Botvid hade frigivit en träl och var på väg österut för att föra tillbaka honom till hans fränder. Då, vid ett obevakat tillfälle, stal den frigivne Botvids yxa och dödade sin befriare. Det gjorde Botvid till martyr. Intresset för boken var mycket stort. Kyrkan blev mer än fullsatt. Den Botvidbakelse som bjöds på fick delas i två delar. 

Brodern Björn lät uppföra en träkyrka till Botvids minne. När den senares helgonprocess hade påbörjats uppfördes en stenkyrka på samma plats. Botvid hade blivit begravd i Salems kyrka, dit han hörde under sin livstid, men biskoparna i Strängnäs och Uppsala lät flytta hans kvarlevor till den nya kyrkan. Ur den öppnade graven steg då en behaglig doft. Det var vanligt att sådana mirakler skrevs in i helgonlegenderna. Av Botvids legend finns bevarad en uppteckning från 1400-talet. 

Hagerman poängterar Botvids kyrkas placering vid den gamla Göta landsväg som senare blev Riksettan innan motorvägen byggdes. Vattenvägar fanns också i närheten då som nu, Mälaren och andra sjöar, dessutom en tingsplats. Kyrkan låg väl till för pilgrimsvandringar och andra möten. Botvid var uppvuxen på Hammarby gård i närheten i knutpunkten mellan hedendom och kristendom. Själv reste han till England, kom i kontakt med en präst och tog till sig tron. Modern manifesterade sin kristendom efter makens död.

Undertiteln "Den förste svensken" kan man undra över. Sveriges enande brukar ses som en lång process som avslutades i och med Gustav Vasas maktövertagande 1523. Hagerman menar att Botvids minne kom att flätas in i de händelser som följde då Sverige kom att bli ett självständigt kristet rike senare under 1100-talet. Det var den kyrkliga organisationen som först kom till stånd med ärkebiskopen Stefan som också invigde Sankt Botvids kyrka 1176. Hagerman understryker att Botvid var ett folkligt helgon. Han var den första vanliga människan som fick sin skriftliga berättelse. 

I och med reformationen föll Botvids liv och betydelse i glömska. Då blev det förbjudet att be till helgon. Han återupptäcktes av en forskare först mot slutet av 1800-talet. I Botkyrka kyrka finns inte en enda Botvidbild kvar. Dessa står att finna på andra ställen. 

Gabrielson har fotograferat altarskåp och andra föremål relaterade till Botvid som finns i kyrkor eller på museer. Boken har på insidan av pärmen också en karta över Botvids trakter med sjöar, berg och orter som finns att besöka. Så delvis kan den fungera som en guidebok. 

Om barnbiblar, Sankt Botvid, moder Teresa, optimism och hopp m m (Ylva Eggehorn, Texter. Där en annan röst kan höras)

 

Ylva Eggehorn har fyllt 75 i år. I "Texter. Där en annan röst kan höras" finns artiklar samlade från hela hennes livsgärning så långt. Jag hade läst hennes "Kryddad olja. Kvinnor i Bibeln" som var konkret och lättilllgänglig. Men "Texter" är av en annan art. Inte visste jag att författaren var så lagd åt filosofi och mystik. Det borde jag ha förstått, eftersom hon också skriver dikter och psalmer. Av intellektuell lättja bläddrar jag mig igenom boken och stannar vid ställen som väcker mitt intresse.

Jag har inte funnit någon Bibel för barn som jag velat läsa för barnbarnen. Berättelserna är för gulliga eller för grymma. I "Texter" understryker Eggehorn att Bibeln inte är skriven för barn. De är helt enkelt inte adressaten. Av en så komplicerad bok, tillkommen under så lång tid, kan man inte göra en parafras för barn och kalla den Bibel. "En vän från himlen", där barnen är aktörer, blev hennes sätt att lösa problemet.

Artikeln om Sankt Botvid från 1100-talet stannar jag också vid. Varje gång vi åker söderut på E4, vilket jag och maken gör ganska ofta, lägger vi märke till Botkyrka kyrka. Där fanns till en början en träkyrka som byggdes av brodern Björn till Botvids minne. Det finns två legender om Botvid. I den första disputerar han med en bonde om vem fiskevattnet tillhör. Botvid säger att det räcker till alla om de delar. Botvid beger sig till en annan plats. Då följer hela fiskstimmet efter. Den andra legenden handlar om Botvid som far österut för att återbörda en träl till de sina. Men den frigivne mannen tar Botvids yxa och dödar både honom och vägvisaren Esbjörn. Därefter tar han båten och flyr. Botvid blir martyr. På Botkyrka kommuns vapen är han avbildad med yxan i den ena handen och en fisk i den andra. 

Längre fram i "Texter" hajar jag till när jag läser om moder Teresa. Den albanska nunnan var respekterad av den katolska kyrkan och drev en framgångsrik skola för unga kvinnor. Men hon fick en kallelse i sitt inre att gå till de fattigaste av de fattiga i Calcuttas slum. Efter flera års väntan får hon tillåtelse att lämna skolan och nunnegemenskapen. Redan den första dagen i den nya kallelsen blir allt mörkt och tomt i hennes inre. Glädjen har hon i mötet med de utblottade, men själv vet hon inte längre om Gud finns. Föreställningen att ett uppoffrande liv upplevs som meningsfullt får här sin törn. Moder Teresa törstar och blir själv Den behövande.

Ylva Eggehorns föreläsning när hon blir hedersdoktor vid Uppsala universitet avslutar "Texter". Där talar hon om språkets mirakel och bönen, där de andra också existerar. Att tala och skriva är nödvändigt för att förstå världen och för att förändra den. Därför är språket hennes arbete. Det gäller att få isflaken med människor att röra sig mot varandra.

Hon kommer också in på distinktionen mellan optimism och hopp. Den har jag stött på tidigare hos andra. Så här skriver Vaclav Havel: "Hope is definitely not the same thing as optimism. It is not the conviction that something will turn out well, but the certainty that something makes sense, regardless of how it turns out." Eggehorn pekar på efterkrigstidens stigande kurva med tillväxt, framsteg och optimism. När den bryts, som nu, behöver vi återupptäcka ett annat mönster, skriver hon. Det är en vågrörelse som går från liv genom död till nytt liv. Den ger rum för ett hopp som kan integrera det tragiska i tillvaron.

"Folket som överlevde" - om judarnas historia och det moderna Israel

Jag fick en obeställd recensionsbok från Libris förlag. "Folket som överlevde. Judiska folkets historia från år 70 till 7 oktober" är ett praktverk på 500 sidor, rikt illustrerat med foton, kartor och konstnären Sandra Holsts bilder. Initiativtagare till denna genomgång av judarnas historia är hennes bror, pastor Simon Holst. Författare är Eva Skog, debattredaktör på "Dagen", och faktaredaktör Israelkännaren Roar Sörensen. 

År 70 intog romarna Jerusalem och brände judarnas heliga tempel. I den hebreiska Bibeln, vårt Gamla testamente, hade Gud kallat Abraham. Till hans folk skulle Gud ge ett land. Ur denna tro skapades det judiska folket. Den 7 oktober 2023 har vi kvar i minnet, Hamas övergrepp på en festival, på kibbutzer och människor på flykt därifirån. Arbetet med "Folket som överlevde" hade börjat 2021. Till sista kapitlet fogas orden från en sabbatsgudstjänst i det befriade Bergen-Belsen: Israels folk lever.

Innan dess har vi fått kunskap om viktiga årtal längre bak i historien och bekantat oss med viktiga personer. Vi får läsa om år 1654, då den första juden fick bosätta sig i Amerika. I Sverige var det handelsmannen Aaron Isaac år 1774. Men inte förrän 1951 fick judar i Sverige inneha offentliga poster! Pogromer uppmärksammas förstås, när judarna drevs ut ur Spanien 1492, massakern i Kishinev (nuvarande Chisinau) 1905 och Kristallnatten. 

Varje nytt kapitel inleds med en kort skönlitterär berättelse. Sedan kommer några faktasidor. Jag skummar igen de uppdiktade mötena och dialogerna som jag inte tycker ger så mycket. Men de flyende ungdomarna från 7 oktober läser jag om.

I kristendomens barndom fanns en stark misstro mot judarna. Och i Luthers skrifter var judehatet uppenbart. I dag är förhållandet mellan kristna och judar bättre. Många kristna är även Israelvänner. Författarna till "Folket som överlevde" har valt sida i Mellanösternkonflikten. Deras syn på Israels ockupation av Västbanken, som de inte tycker är en ockupation, och på bosättarna stämmer inte överens med min eller det internationella samfundets. För att få ett annat perspektiv läs gärna Ingmar Karlssons "Folket som inte fick finnas. Palestiniernas historia" från 2023 och som jag skrivit om i LitteraturMagazinet!

Biskopen skjuter upp Guds rättvisa (Tom Wright, Ondskan)

Tom Wright är teolog och biskop emeritus i Anglikanska kyrkan. Han tillägnar "Ondskan - och Guds rättvisa" offren för elfte september-attentaten, tsunamin och jordbävningar som inträffade åren före 2006, då hans bok kom ut i original. Jag undrar hur mycket Rysslands invasion av Ukraina och kriget i Gaza hade påverkat hans framställning. Kanske inte så mycket, för det är mest Bibeln som är hans referens .Jag noterar också att han blandar människors ondska med naturkatastrofer. Man brukar skilja på naturlig ondska och moralisk. Men i genomgången av Gamla testamentet visar Wright att Gud använder sig av havet både när han straffar och när han hjälper.

I Första Moseboken kap 6 hotar en stigande översvämning, men Gud varnar Noa och hans djur. När israeliterna flyr från egyptierna räddar Gud dem genom att skapa en väg genom havet. Havet utgör en fara för människorna, men Herren styr dess raseri. 

I Jobs bok lär vi känna en man som straffas hårt utan att ha syndat. Gud har gett Anklagaren (Satan) tillåtelse till det. Job grälar med Gud, men han frestas inte att förbanna honom. I Psaltaren finns det både goda människor som det gått väl och oskyldiga människor som råkat illa ut. Hur löser psalmisten problemet? Jo, genom att säga att Gud kommer att agera till slut, kanske efter döden, genom att döma de onda och upprätta de rättfärdiga.

Den kristna tron går ut på att den Gud som skapade världen alltjämt älskar den och lider med den. Ondskan är något att räkna med men, tack och lov, även kärleken, skriver Wright. Gud vill ställa skapelsen till rätta genom människorna så som de är. I Gamla testamentet har Gud valt ut Israels folk till sitt, men de syndar och går emot den gudomliga planen. Aron och den dyrkade guldkalven är ett exempel, kungarnas leverne ett annat. 

De som vill försvara Gud brukar säga att han gav människorna en fri vilja. Wright ser det i stället som att Gud kommer att agera. Han kommer att handla inifrån den värld han har skapat. 

Jesus har segrat över ondskan och mörkrets makter. Hans seger är ett löfte om att ondskan slutligen ska störtas. I den kampen deltar människan. Jag tänker på nederländska Etty Hillesum som dog i Auschwitz och i sin dagbok skrev att vi måste hjälpa Gud att hjälpa oss. 

För Tom Wright är den stora frågan vad vi ska göra. Han skriver att vi i bönen bör förnya våra tankar och göra oss av med det som förvanskar det mänskliga livet. Vi måste påminna makten (politikerna) om att deras främsta uppgift är att skipa rättvisa och älska barmhärtighet. Sjukvård, utbildning och arbete för de fattiga är tecken på att Jesus är herre.  

Wright kan inte nog betona förlåtelsens betydelse vid konflikter. Han är djupt imponerad av det som Desmond Tutu åstadkom i Sydafrika genom Sannings- och försoningskommissionen. "Jag tvekar inte att säga att det faktum att det finns ett sådant organ, som dessutom gör det arbete som har gjorts, är det mest anmärkningsvärda tecken på kraften i det kristna evangeliet som har förekommit i världen under min livstid." Den förlåtelse som Gud ger oss och vi ger andra är kniven som skär loss det rep som alltjämt binder oss vid synden, rädslan, bitterheten och döden, skriver han. Till sist kommer ondskan inte att ha något att säga. Att förlåtelse kräver oerhört mycket av både den som ber om förlåtelse och den som förlåter är Wright på det klara med.

Det vi ska göra är att leva i Jesu efterföljd. Det är inget originellt med Wrights utsaga om det mänskliga ansvaret. Däremot understryker han mer än andra att rättvisa är ett pågående projekt och att ondskan inte är statisk. Gud agerar och vi med honom. 

Sanning eller saga? (Daniel Sävborg, Händelser ur Sveriges ohistoria. En försvunnen tid)

I somras besökte jag med maken och vänner orten Vendel i Uppland. Vi beskådade den imponerande Ottarshögen. Kort därefter fick jag kännedom om att Daniel Sävborg, professor i nordisk filologi vid Tartu universitet, skulle ge ut "Händelser ur Sveriges ohistoria", där han bland annat skriver om denna gravhög. De personer han skildrar i sin bok är inte historiska men har i perioder uppfattats som historiska av forskare. Sävborg visar hur saga, lokala traditioner och vetenskap har samverkat över tid. Det är en vacker volym, rikt illustrerad. Jag läser med stort intresse kapitlet "Ottar Vendelkråka".

I den medeltida "Ynglingasagan" skildrar isländske Snorre Sturlasson en strid mellan danskar och svear. Den svenske kung Ottar stupar. Danskarna lägger liket på en hög och låter djur och fåglar riva i kroppen. De skickar en träkråka till Sverige - kungen var inte mer värd - och kallar honom därefter Ottar Vendelkråka.  "Ynglingatal" från 900-talet, som Snorre citerar, uppger att Ottar dog i Vendel. Det Vendel Snorre kände till var danska Vendel, dagens Vendsyssel. Men i "Ynglingatal" finns inte episoden med träkråkan eller tillnamnet med. Snorre har broderat ut.

Under 1800-talet var Ottar borta ur vetenskapliga sammanhang. I början av 1900-talet ville en grupp arkeologer, filologer, med flera återföra honom till historien. Sune Lindqvist grävde ut högen i Vendel 1914-1916. Fynden bekräftade att det var en stormans grav. Han hittade bland annat ett bysantinskt mynt från slutet av 400-talet. Lindqvist ansåg i anslutning till äldre historieskrivning att det var Otto Vendelkråkas grav. Tillnamnet Vendelkråka men inte det danska Vendel förekommer i de danska översättningar av Ynglingasagan som  lästes på 1600-talet av de lärde vid Uppsala universitet. Men det uppländska Vendel var förstås bekant för dem. 

Birger Nerman och Sune Lindqvist representerade en tvärvetenskaplig forskartradition som hävdade att Ottar Vendelkråka var en svensk kung. De stödde sig på tilltalsnamnet, det uppländska Vendel och identifieringen av högen som en stormansgrav. Bibliotekarien Oskar Lundberg skrev i en krönika i Stockholms-Tidningen 1916 att kråkor är ett gängse öknamn på Vendelbor. Han citerade en vers som man kunde höra i trakten: "Vendels kråka, får jag åka". Det är inte ovanligt med öknamn på sockenbor. I Uppland undersökte man dem i början av 1900-taket. Kråkan fanns inte med. Den är nog ett sentida skämt. Sagokungen Ottar Vendelkråka var välkänd.

Ingen samtida källa nämner en sveakung med namnet Ottar. Enligt Dick Harrison finns ingen koppling mellan namnet Ottar och gravhögen. 

Ottarshögen är icke desto mindre en av de mest fascinerande forntidsgravarna i Uppland. Den är väl värd ett besök oavsett vem som ligger begravd där. I Vendel lever Ottars minne i högsta grad vidare. Hembygdsföreningens årsskrift heter "Vendelkråkan",  Ottarsloppet är ett återkommande terränglopp, och idrottsplatsen heter Ottarsborg. 

Jag fortsätter min läsning av "Händelser ur Sveriges ohistoria". Jag får säkert uppslag att besöka nya platser. 

 

Ett liv i Jesu efterföljd (Annika Persson, Elsa och Natanael Beskow. En kärlekshistoria)

Frilansjournalisten Annika Persson, som tidigare skrivit böcker om Lena Nyman och textilkonstnären Märta Måås-Fjetterström, kommer nu ut med en biografi om makarna Elsa och Natanael Beskow. I "Elsa och Natanael Beskow. En kärlekshistoria" kan vi läsa att de träffades 1893 men att det dröjde flera år innan de gifte sig. Natanaels mor hade en flicka med finare bakgrund tilltänkt för honom. 

Vi känner väl bäst till Elsa som var tidens mest berömda barnboksförfattare. Så många av hennes böcker har blivit klassiker: Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin, Puttes äventyr i blåbärsskogen, Tomtebobarnen, Solägget, med flera. Hon illustrerade dem själv. Elsa hade konstnärlig utbildning, och hennes håg stod kanske mest åt måleriet. Men det var genom teckningarna hon slog igenom.

Natanael började sin yrkesbana som konstnär men lade om och studerade till präst. De båda kom att bli starkt socialt inriktade. Natanaels kall var att leva i Jesu efterföljd. Lite speciellt var dock att han inte ville prästvigas. Det var för många löften som skulle avges. Han blev i alla fall predikant i kapellet i Djursholm, där de satte bo. Elsa var konstigt nog inte konfirmerad när de träffades. Den första nattvarden var hon tvungen att ta innan de gifte sig. I alla fall var det ett krav från Natanaels mor. Nattvarden blev av någon anledning snarast en obehaglig upplevelse för henne. Kanske hade de båda en alltför sträng inställning när det gällde att bekänna sin tro och att lova saker. Det var ute i samhället tron skulle praktiseras. 

Natanael hade varit i London och blivit bekant med företeelsen "settlements". Det var platser, där präster och praktiserande kristna bodde tillsammans med fattiga och utsatta människor. Det ledde först till att de skapade ett ställe på Marholmen, där kvinnliga arbetare kunde gå kurser. Senare grundades Birkagården som kom att få sitt säte på Karlbergsvägen. Flera hundra personer skrevs in där. Det kom att kallas folkhögskola fastän det inte var ett internat. Några få av personalen bodde där. Före och under andra världskriget fick Birkagården en särskild betydelse när flyende judar togs emot. 

Elsa födde sex pojkar, varav en gick bort tragiskt i en skridskoolycka åtta år gammal. Hon och Natanael var ändå för den tiden ovanligt jämställda. Båda arbetade och bidrog till försörjningen. Visst var han friare att resa, men han såg också till att Elsa fick vistas perioder ute i landet för att få vila och ro att skriva. De gjorde även utlandsresor tillsammans, bland annat till Egypten och Palestina. Färden gick vidare till Syrien, där det fanns armeniska flyktingar. Natanael blev genom sin roll i Internationella försoningsförbundet engagerad i det turkiska folkmordet på armenierna 1915. Han startade en svensk Armenien-kommitté som samlade ihop stora summor till hjälparbetet. 

Inga spår av krig finns i Elsas böcker. De framstår mest som idylliska. Hon ville ge barnen ljusa minnen från en fantastisk sagovärld men också lära dem känna naturen genom de verklighetstrogna avbildningarna. 

Elsa dör i cancer sommaren 1953. Natanael går bort bara tre månader senare. De hade fullföljt ett gemensamt mål och aldrig slutat älska varandra. Så sammanfattar Annika Persson sin framställning.

Biografin över makarna Beskow är både till utseende och innehåll en fin bok. Den är rikt illustrerad med teckningar, foton och citat från brev dem emellan. Som en skicklig levnadstecknare placerar Persson också sina objekt omgivna av tidens viktiga personer och händelser. Under deras levnad formerades arbetarrörelsen, och kvinnorna fick rösträtt. Själva spelade de betydande roller i den samhällsutvecklingen. 

Mot korruption för ett fritt Ryssland (Aleksej Navalnyj, Patriot)

Aleksej Navalnyjs postuma bok "Patriot" kom ut i tisdags på olika språk. Den är flyhänt skriven och lättläst trots att översättningen gått via engelskan. Framställningen innehåller mycket humor. Det absurda i den ryska politiken och rättsväsendet inbjuder till det.

Titeln syftar på Navalnyjs kärlek till fosterlandet och den kamp han för mot den korrumperade regimen. Ryssland har allt som krävs för en god utveckling, skriver han, men Putin kastar bort möjligheten. Krig, lögner och ett palats med gyllene örnar står i vägen.

Efter att ha studerat både juridik och ekonomi grundade Navalnyj med likasinnade en antikorruptionsstiftelse. Genom att köpa aktier i bolag fick de rätt att begära ut dokument och kunde börja undersöka verksamheten. Stiftelsens lista kom att omfatta 6 000 korrupta tjänstemän.

Navalnyj fick också ihop tillräckligt med underskrifter för att ställa upp i val. I valet till borgmästare i Moskva 2013 hamnade Navalnyj på andra plats med 27,2 procent av rösterna. Vid presidentvalet 2018 hindrades han emellertid att delta på grund av ett fabricerat åtal. Han reste ändå runt i hela vida Ryssland, besökte alla stora städer och uppmanade folk att rösta på andra än Putin. Särskilt viktigt var de personliga mötena med äldre personer som bara såg på statskontrollerad tv. När det gällde de yngre hade Navalnyj och hans medarbetare stora framgångar på sociala medier.

Navalnyj började skriva på sin bok i Tyskland, dit han kommit för vård efter att ha förgiftats med nervgiftet novitjok. Han beskriver sina egna upplevelser när han blir dålig på ett flygplan från Sibirien till Moskva. Det liknar inte något han tidigare varit med om. Hans muskler lyder honom inte, han kan inte tala och får hallucinationer. Behandlingen på Charité i Berlin och rehabiliteringen tar fem månader. Den 17 januari 2021 vänder han tillbaka till Ryssland. Han grips redan på en av Moskvas flygplatser, dit planet omdirigerats för att hans sympatisörer väntade på den andra. Varför kom han tillbaka? Det har många frågat. Hans svar är att han inte kunde svika dem som förlitade sig på honom.

Fler och fler anklagelser kommer att riktas mot Navalnyj, och han förflyttas flera gånger. Straffen blir hårdare. Han hungerstrejkar för att få träffa läkare, eftersom han lider av svår ryggvärk. I fängelset skriver han dagbok och brev. Mot slutet blir anteckningarna glesare. Den sista är från den 17 januari 2024. Då hade han varit fängslad i exakt tre år. Den 16 februari meddelar ledningen på en anstalt norr om polcirkeln att han avlidit 47 år gammal.

Aleksej Navalnyj hade ett starkt stöd i sin hustru Julia. De var inställda på det värsta men hoppades på det bästa. En blick räckte som samförstånd.

Myt eller verklighet (Therese Bohman, Sanningsberget)

Therese Bohman, en av mina favoritförfattare, kommer ut med en ny roman efter "Andromeda" (2022) som skildrade ett annorlunda kärleksförhållande i förlagsvärlden. "Sanningsberget" har genom att den utspelar sig i Kolmården en självbiografisk utgångspunkt. Therese Bohman är född och uppvuxen i Krokek. Att hon använder sig av en jagperson inbjuder också till identifikation med författaren, men så småningom inser jag att det inte är den rätta läsarten. "Sanningsberget" är en skapad livsberättelse. Huvudpersonen Hanna blir erkänd konstnär i stället för författare. Therese Bohman själv är dock även konstkritiker. Hennes kunskap om måleri är imponerande konkret som den kommer fram i boken.

Det äkta spelar stor roll. Redan som barn finner Hanna en själsfrände i Marcus. I tonåren blir de älskande. I centrum av "Sanningsberget" finns ett tragiskt och mystiskt försvinnande som för med sig tankar om vad som är myt eller verklighet, vad vi vet om varandra och om livet har en mening.

Enligt berättaren är allt föränderligt, till och med det grå urberget i det långa perspektivet. Men den troende Marcus invänder att det inte är en levande organism. Om livets mening har de olika uppfattningar. Hanna förkastar enkelt kristendomen. Hon säger naivt att hon inte kan gå in i ett system med dogmer som har svar på allt. Nej, någon mening finns inte enligt henne. Men hon finner en lätthet i den sanningen.

"Sanningsberget" är på det stora hela både en spännande och finstämd bok. Men den är desillusionerande för läsaren som inte får de svar hon väntar på.

 

Roman, självbiografi eller essä? (Jenny Jägerfeld, Hämndprojektet)

• 
  
  Jenny Jägerfeld är en känd författare och psykolog som ger råd till läsarna i Svenska Dagbladet. I sin senaste bok "Hämndprojektet" är jaget en ung kvinna som likt Goethes Faust kan sälja sin själ till djävulen för kunskap. Nico, som hon kallas, är öppen för att prova nya saker. Det kan vara droger eller BDSM. Det senare leder till ett möte som ska bli förödande. Mannen som framstått som så inkännande följer inte överenskomna regler. Nico kastas ner i ett djupt svart hål.

• Förlaget kallar "Hämndprojektet" för en roman. Att allt vi läser är fiktivt betonar Jenny Jägerfeld i ett efterord. Men jagpersonen är psykolog som författaren, bor som hon i Stockholm, har adhd och är reumatiker. Nico resonerar också kring det i bokens tidplan aktuella fallet med Jean-Claude Arnault. Det handlar om de kvinnor som anklagar honom för våldtäkt fast de frivilligt träffat honom igen efter överfallen. Hon läser en stor mängd litteratur som hon citerar ur och refererar till filmer som behandlar hämndtemat.

• Det ovannämnda skapar en förvirring hos mig angånde genren. Är det ett utsnitt ur en självbiografi som till stora delar växer ut till en essä? Berättarens persona ligger nära författarens. Det blir svårt att skilja dem åt. Det är kanske därför som jag blir upprörd över jagets inställning i de ämnen som behandlas. Det går utöver att undersöka olika livshållningar, vilket jag antar att Jenny Jägerfeld vill göra i sina böcker. Utforskandet går omlott med hennes eget jag.