Disa från Birka på Historiska museet

Man behöver inte åka på heldagstur till Björkö för att få en bild av hur man levde på Birka. Historiska museet har en illustrativ och pedagogisk modell av staden. Där ligger båtarna nere vid hamnen, och gränderna med de små husen, där det bodde sex sju personer, breder ut sig bakom. På en dataanimation på väggen ser man människor som är upptagna av diverse sysslor.

Skorstenar fanns inte, bara några små hål uppe på gaveln. Så har också många av de skelett man funnit spår av kronisk bihåleinflammation. Luften var inte den fräschaste. Jag trodde att man sett spår av sot i lungorna. Men vilka lungor? De fanns väl inte kvar!

Den kunniga och energiska guiden betonade att bara två procent av folket som levde på vikingatiden var vikingar. Resten var bönder eller hantverkare. Vikingar var de som for i väg med båtarna till fjärran länder för att handla eller röva. I en ljudslinga på museet kallar Dick Harrison dem för sjörövare. De angrep i vikar, enligt en tolkning av namnet. Vikingatiden sträckte sig från yngre järnåldern, sent 700-tal, till ca 1100.



En trevlig bekantskap på museet är Birkaflickan som döpts till Disa. Man har byggt upp en docka med tidsenliga kläder som ser mycket levande ut. Hon har en barkbåt i handen som hon har gjort själv och ska gå ner till vattnet med. Det är fascinerande, tycker jag, att titta in i hennes ögon. Hon bedöms vara sju år gammal. Hon hade fått sina sexårständer. Hon dog inte genom våld, troligtvis av sjukdom. Hälften av alla barn under tio år dog på Birka.

Hur kan man veta att det var en flicka? Hon var för ung för att kvinnans breda bäcken skulle ha utvecklats. Jo, man drar den slutsatsen av de föremål hon har med sig i graven. Där finns en kniv som i stort sett alla bar med sig men också ovanligt många pärlor av glas runt guld- eller silverfolie. Därav en flicka.

En intressant sak är att hon inte hade saker med sig till dödsriket, vilket var brukligt. Hon hade troligen fått en kristen begravning. Kanske kom hon med sina föräldrar söderifrån. När man skapar ett utseende från ett skelett kan man inte veta hudfärg, hårfärg eller ögonfärg. Kanske skulle hon vara mörkare i hyn än hon är på museet. Håret är rött och ögonen gröna som någon slags kompromiss.

Halvtimmesguidningen avslutas vid Unnas runsten från Torsätra i Uppland. Runstenar brukar inte flyttas. Men där skulle en skjutbana för militären byggas!

Unna reste stenen efter sin sons död. Man och kvinna sägs ha varit ganska jämlika under vikingatiden. Hustrun hade makt över hushållet och trälarna. Men det var först när både make och son dött som Unna kunde resa en sten och visa att det var hon som styrde över allt som hade med gården att göra. (För övrigt stod gifta kvinnor i Sverige under mannens förmyndarskap ända fram till 1921. Och tänk på hur det ser ut i stora delar av världen än i dag!) Att stenen rests i en brytningstid framgår av att den förutom runorna i Midgårdsormen har försetts med ett kristet kors.