Igenkänning på flera plan (Mari Jungstedt, Den sista akten)

Deckargenren har sina varianter. Från Edgar Allan Poes Morden på rue Morgue via Agatha Christie hamnar vi i de berättelser som utspelar sig i någon form av slutet rum. Vi har ett antal misstänkta att spela med. Spår läggs ut och ställs samman för att vi ska kunna gissa mördaren. I andra kriminalhistorier vet vi vem mördaren är som i Dostojevskijs Brott och straff eller som senast i Karin Fossums Jag kan se i mörkret. Det är frågan om han ska bli upptäckt som håller oss vakna.

Mari Jungstedt ansluter sig till det första upplägget, så också i sin tionde bok Den sista akten (Bonniers). Hon har inmutat en avgränsad plats, ön Gotland, för sina rättsfall. Fast hon gör här en avstickare till Kanarieöarna för att snabbt och enkelt göra sig av med ett gammalt som bekymrat utredarna i flera år.

När det är sextio sidor kvar pekar allt mot en av de misstänkta. Men vi har väl inte svaret redan? I ett sådant läge hamnar man ofta som läsare. Men det är det som gör en nyfiken.

Besatthet spelar en central roll. Jag tycker att författaren lyckas skildra erotiken bra, vilket brukar vara svårt, och jag tror det är första gången hon ger sig in på det. Hon tar med just så mycket som behövs för att utvecklingen ska bli trovärdig.

Kriminalkommissarie Knutas och hans kollega Karin samt journalisten Johan och hans fru Emma är mer vardagliga förhållanden som har mejslats ut i de tidigare böckerna. Personliga band har lösts upp. Nya har knutits.

Mari Jungstedts deckare ges av förlaget en påkostad inramning. Den här gången är omslaget till och med glittrigt. Jag har inte lyckats lista ut varför, och det är väl inte bra. Jag slås av diskrepansen mellan det yttre och det inre. Boken tar inte många timmar att läsa, och när jag har lagt den ifrån mig återstår mest tomhet, inget dröjer sig kvar. Människan är bara sina handlingar.

Nya platser på Gotland introduceras. Det har fungerat som turistreklam även på mig. En vacker februaridag med sol och pudersnö tog jag mig till konstnärshemmet Muramaris fem kilometer norr om Visby för att det figurerat i Den döende dandyn. Men eftersom jag varit på ön ett antal gånger och rest runt en del är det nog mer igenkänningsfaktorn som får mig att läsa Mari Jungstedt.