4 maj 2012

Paris i förvandling på Nationalmuseum

Nationalmuseum kommer att vara stängt i fem år, troligen från april 2013. Men det ska vi inte vara ledsna för. En omfattande renovering behövs. Det fick jag själv erfara när jag besökte utställningen Det moderna livet om fransk 1800-talskonst. Det var varmt som i en bastu - klimatanläggningen fungerar inte. Dessutom delade guiden ut hörsnäckor, eftersom akustiken är så dålig.

Museet ska lokaliseras ut på flera ställen under tiden. En fast punkt blir Konstakademien på Fredsgatan intill Rosenbad. På andra platser i Stockholm och utomlands kommer man också att visa sina samlingar. Man har så mycket att ta fram ur sin egen rika fatabur. Den aktuella utställningen visar så gott som uteslutande egna konstverk - målningar, teckningar, skulpturer, prydnadsföremål -men också några filmsnuttar av bröderna Lumière.

Inför och under renoveringen passar Nationalmuseum på att prova nya sätt att hänga konst, och man inbjuder publiken till utvärderingar. En fråga är om det blir för plottrigt att visa så mycket som man gör i Det moderna livet, där också varje tavla och föremål får sin egen berättande text. Och förstår man vilken tavla som texten hänför sig till?

En annan sak är ljuset. LED-ljuset provas ut. I en av de mindre salarna slås LED-ljus respektive halogenljus av och på med en minuts mellanrum. Så kan åskådaren avgöra vad som känns bäst. Jag tycker att det blir något ljusare med LED men ändå behagligt.

Hela Det moderna livet läggs ut på webben i mitten av maj. Men om ni väntar på det missar ni guidens engagerade lektion på 45 minuter. Jag har varit mycket i Paris, och jag uppskattar enhetligheten med de sexvåningars 1800-talshusen. Det är mycket de som skapar bilden av staden.
                       

Ändå har jag inte funderat så mycket över den genomgripande förvandling som skedde i mitten av 1800-talet. Jag har mest hört att stadsplaneraren Haussmann härjade vilt, rev det medeltida Paris och byggde breda boulevarder, där det skulle vara lätt att slå ned uppror. Men det fanns en positiv sida. Smutsiga gränder, där koleran härjade försvann. Kloaksystemet moderniserades. Det är det som vi ser i dag när vi besöker Paris och ser vattnet spola rännstenen. Eugène Poubelle gjorde också en viktig insats. Han har fått ge soptunnan sitt namn. Det var han som beslutade att varje hus skulle ha en sådan att samla avfallet i. Det visste jag inte! Mycket hände i Paris under 1800-talet. Operahuset Garnier byggdes och Eiffeltornet. År 1900 öppnades métron.

Alexandre Falguières målning Husjungfrun visar en ung kvinna som putsar kopparkärl. Man kan tänka sig att hon var en av de många som kom till storstaden för att söka arbete. Tavlan representerar realismen som skildrade även de lägre klasserna. Kanske bodde hon i ett chambre de bonnes sex trappor upp. De små rummen för hembiträden finns kvar än i dag och erbjuds studenter och andra mer eller mindre tilfälligt boende.

Nationalmusem har inte så många bilder från folkliv i parker och boulevarder, mer av porträtt. Edouard Manets Parisiska visar en kvinna iförd en klädedräkt med hårt åtsnörd midja. Denna klänning hade följt på modet med enormt utstående kjolar som krävde stålställning runt midjan. Kvinnorna som gled fram med dem skapade ett skrikande ljud som var obehagligt. Kanske kommer uttrycket "sista skriket" därifrån? Det modet var man tvungen att ändra på. Senare mot förra sekelskiftet var Ellen Key med och introducerade den så kallade reformklänningen eller reformdräkten. I den kunde kvinnorna bli friare än i klänningen på tavlan.

De två unga kvinnorna på den ljusare och mer uppsluppna bilden verkar ha det sista skriket. Det nådde också de mindre bemedlade. Stålställningen gjorde att det inte gick åt så många meter tyg. De läser om vad som lockar på det populära nöjesetablissemanget Bal Mabille.


Foto:Erik Cornelius/Nationalmuseum



Affischen. Konstnär: Johan Fredrik Höckert
Svensk, född 1826 död 1866
                        

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar