Jag, Anna som gick upp på bio nyligen har fått både etta och fyra av recensenterna. Så den filmen var jag tvungen att se. Och jag ångrade mig inte.
Vi är i ett mörkt London med hotfulla skyskrapor. Charlotte Ramplings Anna är en ensam mogen kvinna. Hon snabbdejtar. Det får ödesdigra följder.
Gabriel Byrne spelar polis i samma ålder som efter en separation bor på hotell och käkar sömnpiller. Deras vägar korsas.
Anna har mycket på sitt samvete, men hur mycket och vad av det som framställs är oklart. Den mystiken accepterar jag. För filmen hittar den rätta tonen med de rätta bilderna, och det är välspelat.
Däremot blir jag lite irriterande konfunderad över varför Anna ringer från en telefonkiosk. Det är hem till sig själv och sin egen telefonsvarare. Konstigt nog - fast det har en psykologisk förklaring. Men varför inte från en mobil? Hon har inte en mobil! Och detta utspelas i nutid och inte i början av 90-talet som i den bok jag skrev om i går.
Charlotte Rampling är i alla fall nyansernas mästare. Hennes ansikte etsar sig fast på näthinnan. Byrne är ganska stadigt dyster men sympatisk. Terapeutens empatiska hållning från In treatment känns igen.
Vi fortsätter att följa dig i spåren - nu har vi också sett "Jag, Anna".
SvaraRaderaMen vi blev ganska besvikna. Välspelat är det förvisso. Men vi tyckte att regissören slängde bort en bra berättelse med onödiga mystifikationer.
Mina tankar på bloggen här.