Högalids utomhuskyrka

På sommaren brukar det inte vara mer än 20 personer på gudstjänsterna i Högalidskyrkan. Nu är den under renovering, och jag saknar kyrkorummet. Kyrksalen i Församlingshemmet kan aldrig bli samma sak som den stora katedralliknande kyrkan. Men så har Högalid en stor tillgång: utomhuskyrkan som ligger i trädgården för helande och växt. 

I dag samlades mer än 20 personer för mässa ute. Och när det blir fullt på de bänkar som finns blir det en helt annan känsla än i en närapå tom kyrka. Jag tror inte att trädgården och utomhuskyrkan har så mycket att göra med renoveringen. Den platsen i naturen kommer säkert att användas även efter att kyrkan blivit klar nästa sommar.

Jag har glädjen att bo på gatan nedanför kyrkan. Det finns flera trappor upp dit. Den väg jag tog i dag leder fram mot den mur som finns bakom dopfunten på bilden. Jag tänkte som jag gjort förut gå på muren och sen ta mig nerför en annan trappa. Men en skylt varnade. Muren är ett altare nu! Och det fanns nya trappsteg att använda.

När gudstjänsten skulle börja hördes lite svagt Maria Magdalenas klockringning. I stället för att vi skulle ha en egen ringning rådde prästen oss till tystnad och att lyssna på ljuden omkring oss. Jag hörde vindens sus i träden och, som utlovat, ett Brommaflygplan. En fågel kvittrade norrut, och trafiken på gatorna nedanför hördes en aning. Strax innan vi började skuttade en ekorre iväg på altarmuren.

Det blev en fin mässa i Högalidsparken. Dagens tema var också viktigt: att inte döma. Den berömda texten handlar om att Jesus säger att den som är utan skuld ska kasta första stenen. Man har ställt en äktenskapsbryterska framför honom. Då lomar fariséerna och de övriga bort. Och själv dömer inte Jesus. Han säger åt kvinnan att gå och att inte synda mer. Predikan inledde Joakim Kohls med att säga att han var bra på att döma. Han dömde hela tiden! 

Om teologisk dekonstruktion

Daniel Braw har översatt A J Swoboda, "Bortom tvivlet". Swoboda, som är amerikan, är pastor och professor i teologi. Han är, med sina egna ord, teologiskt konservativ och karismatisk kristen. Jag tillhör själv Svenska kyrkan, men den har ingen motsvarighet i USA. Swobodas trostillhörighet överför jag till de svenska frikyrkorna. 

Han skriver att många i hans generation präglats av de  renhetskulturer som rådde inom kyrkan på 1990-talet och det tidiga 2000-talet. Det gällde bland annat sex som skulle sparas till äktenskapet. Kunde man inte motsvara det kravet eller andra uppstod skuldkänslor. Det kunde leda till att man formulerade om sin tro så den inte skulle bli så krävande. Swoboda tar upp att många ungdomar som kom till universitetet började ifrågasätta det de hade med sig hemifrån. 

Författaren använder begreppet dekonstruktion på många ställen. Själv är jag allergisk emot det sedan jag var tvungen att bekanta mig med de postmoderna teorierna inom litteraturvetenskapen. Teologisk dekonstruktion är att ta isär tidigare accepterade trossatser. Men alla kristna trosuppfattningar är inte lika viktiga. Dock ska vare sig uppståndelsen, jungfrufödseln, Treenigheten eller Bibelns centrala ställning omformas av varje ny generation. Vi ska heller aldrig glömma att det är Jesus som är centrum. Att utveckla en ny tro som stämmer överens med våra begär i dag kallar Swoboda och hans kyrka för heresi. Som synonym till kätteri låter det hårt i mina öron. Men villolära kan det också betyda. 

Kanske vi måste gå igenom en dekonstruktion, men vi får inte stanna kvar där för länge. Då kan vi bli cyniska och bittra och helt förlora tron, varnar Swoboda. Unga som hamnar i troskris behöver ha äldre, stabila personer som lyssnar på dem och ger dem odelad uppmärksamhet. De behöver någon som följer dem i deras utveckling. 

Martin Luthers protestantism var en dekonstruktion. Jesus själv dekonstruerade i Bergspredikan religiösa tolkningar som dominerade under hans tid. Men för att hjälpa oss att inte hamna för långt från sanningen lär Swoboda oss att urskilja den. Där ligger han tryggt nära Bibeln. 

Om konspirationsteorier

 

Redan när jag fick Folkuniversitetets program i höstas anmälde jag mig till en föreläsning om konspirationsteorier som skulle hållas den 14 juni. Igår var det dags. Mitt intresse uppstod under pandemin och särskilt när det handlade om vaccinet. Jag tyckte att det var en plikt både mot samhället och en själv att ta de sprutor som erbjöds. Därför reagerade jag om någon var skeptisk och till exempel sa att det var läkemedelsindustrin som hade skumma avsikter.

Leg. psykolog Agnes Mellstrand tog upp hur man skulle bemöta sådana personer. Man skulle inte bara säga emot utan vara lyhörd och försöka förstå vilken funktion konspirationsteorin hade för den människan. Hon menade att rädsla och oro spelade roll. Men jag insköt att ilska nog också var en viktig komponent, och det höll hon med om. Någon som blivit illa behandlad och känt sig utsatt eller utanför hade nog lättare att välja ett alternativt synsätt. 

Föreläsarens utgångspunkt var den kliniska, det vill säga hennes möten med människor som led av psykisk ohälsa eller grupper som hade svårt att samarbeta. Hon var alltså inte forskare. 

Konspirationsteorier ökar i kris, och psykologiska faktorer kan spela in för dem som ansluter sig. Man kan ha ett speciellt sätt att uppfatta sin omvärld, lösa problem och ta in information. Det kan också handla om olika personligheter. Vissa har paranoida drag. Annat är tankesystem eller trosformer som man omfattar. Att vara skeptisk mot vetenskap är centralt. 

Vad gäller trosformer så nämndes sekter, till exempel den i Knutby. Men om någon hade påstått att kristendomen var en konspirationsteori skulle jag slagit bakut. En vän till mig tycker att marxismen är en konspirationsteori. Det kan jag inte heller hålla med om.

Agnes Hellstrand refererade till politiken i länder som Ungern och Polen samt till Rysslands krig i Ukraina. Där ställde jag mig frågande. Handlar inte det om ideologier? Putin har under pandemin isolerat sig och formulerat tankar om att Ryssland är hotat av det dekadenta väst. Ryssland måste helt enkelt kämpa mot Antikrist. Tillsammans med uppfattningen att Ukraina blivit nazistiskt skulle man kanske kunna säga att det är en konspirationsteori. Men en del menar också att Putin har en ideologi. Den skulle då bestå av något slags nationalism, en storrysk imperiedröm. Men avgränsningen av konspirationsteorier mot religion, ideologier och andra tankesystem hörde egentligen inte till föreläsarens uppgift.

För tips på litteratur och lyssning, zooma in bilden ovan!

Vad betyder korset? (Joseph Sverker, Undrar om Gud)

 

Teologen Joseph Sverker har skrivit boken "Undrar om Gud - en bok för nyfikna". Främst riktar han sig till barn och ungdomar i åldern 10-15 år. I mycket utgår han just från frågor som är ställda av den åldersgruppen. De sammanfaller ändå rätt naturligt med det som alla undrar över. Vad betyder det att Jesus dog på korset? Hur hänger evolutionsläran ihop med Guds skapande? Är allt i Bibeln sant? Jag trodde att i en bok till en sådan målgrupp skulle allt bli enkelt och avskalat. Men där hade jag för stora förhoppningar.

Genast reagerar jag på layouten. Den är plottrig. Titel och kapitelrubriker har tagit plats i tankemoln. Skriften är av olika färg, blå, röd och grön förutom den vanliga svarta texten. Barnens frågor är i röd skrivstil. Bibelord och författarens egna berättelser läser vi mot bakgrund av färgade rutor. Joseph Sverker använder precis som Jesus liknelser som pedagogiska hjälpmedel. Han kan ta till dålig mobiltäckning, uppdrag i dataspel eller Harry Potter för att belysa teologiska problem. 

Förutom detta förekommer diverse illustrationer och linjerade sidor att skriva egna funderingar på. Kanske gör det boken mer inbjudande och interaktiv. Det blir en övningsbok, och det är väl inget fel på det. Men jag tänker att måhända även barnen vill ha det enklare, klarare och mindre ordrikt.

Ett sista kort kapitel har rubriken "Fördjupning". Det stämmer illa med innehållet som är saker som behandlats utförligt tidigare, som varför Jesus dog eller hur vetenskapen och Bibeln hör ihop.

Joseph Sverker går dock helhjärtat in för att svara på de frågor som ställs. "Finns Gud?" Den frågan är mer lik frågan "Vill du vara med?" skriver han. Där känner jag igen mig. Varför tacka nej till ett så fint erbjudande? Om vi vill tro får vi försöka lära känna Gud, och det enklaste är genom Jesus och Bibeln. Jesus är den bästa människan och den som har perfekt kontakt med Gud. Att umgås med kristna är också viktigt. Det har jag saknat under pandemin. Den gemenskapen vill jag återuppta.

Nu bär jag varje dag mitt konfirmationskors runt halsen. Under många år låg det i en låda. För mig betyder korset pånyttfödelse. Jag ropade till Gud och han gav mig ett nytt liv, där jag blev mer mig själv. Till hjälp tog han en läkare. Joseph Sverker skriver att man både kan förklara saker med vetenskap och med Gud. Den heliga Anden låter oss veta när Gud gör något även när det kan förklaras på ett naturligt sätt.

Så korset och pånyttfödelsen i livet är för mig något känt. Svårare har jag att helt ta in varför Jesus dog för oss. Ändå är det den viktigaste händelsen för kristna. Joseph Sverker skriver att nästan alla kristna är överens om att Jesus död "lagade kontakten mellan Gud och människan". Jesus tog på sig synden som det innebär att vara skild från Gud. Och det gjorde han av kärlek. 

Författaren skriver emellertid också att man har försökt svara på frågan om Jesus död och uppståndelse i tvåtusen år. Jag som trodde att det var klart för alla kristna utom mig!

Nu ser ni, trots de inledande invändningarna, att jag som vuxen blivit engagerad av en bok som skrivits för barn och unga. Jag skulle kunna tillfoga frågor till en ny bok för äldre som ännu inte är fullt upplysta.

Ernst Barlach och kriget

Ernst Barlach är en av mina favoritskulptörer. För några år sedan besökte jag, tillsammans med tyska vänner, hans museum i Güstrow, där han varit verksam. Jag blev tagen av Barlachs antikrigsverk och fina statyer av Jesus och hans lärjungar.

När jag och maken hamnade i Güstrow igen på väg hem från Luxemburg hann vi precis in i domen innan den stängde. Katedralen själv är av fin tysk tegelstensgotik men där hänger också en märklig staty av Barlach, Der Schwebende, Den svävande. Den har en speciell historia.

Barlach hade samröre med expressionismen och blev av nazisterna ansedd som utövare av "Entartete Kunst", urartad konst. Der Schwebende togs ned och förstördes. Efter kriget har den gjutits på nytt efter originalformen och återfått sin ursprungliga plats i domen. Barlach var som många andra en entusiastisk patriot i inledningen av första världskriget men kom ut ur det som pacifist. På en sten under Der Schwebende finns inristade krigets årtal. Barlach har uttryckt hur han under kriget upplevde tiden stillastående. Den kunde inte kopplas ihop med något jordiskt. Den svävade.

Der Schwebende bär Käthe Kollwitz ansiktsdrag. Hon var en samtida konstnär och vän till Ernst Barlach. I Käthe-Kollwitz-Museum i Berlin finns starka antikrigsstatyer med mor och barn-motiv. 

Putin och Gud

Sedan Vladimir Putin tillträdde som president har han varit den rysk-ortodoxa kyrkans man i Kreml. Han står nära Kirill, patriarken i Moskva. Putins mor lät döpa honom hemligt under kommunisttiden, men det är svårt att säga något om hans personliga förhållande till Gud. Däremot förefaller det orättfärdiga och brutala kriget i Ukraina ingå i en religiös plan. Det heliga Ryssland kämpar mot Antikrist i gestalt av västvärldens dekadens. Det är sådana tankar som omfattas av den ryska eliten.

Gud, hjälp det ukrainska folket! Jag vill ropa, men det är inte lätt att be nu. Ondskan verkar tydligt, och då infinner sig det eviga teodicéproblemet. Hur kan Gud vara både fullkomligt god och allsmäktig när det finns ondska och lidande? Ibland besvaras frågan med den fria vilja som människan fått.

En vinkling finns hos den nederländska författaren och mystikern Etty Hillesum som dog i Auschwitz. Dagböcker av hennes hand finns bevarade. Hon levde redan före lägret i visshet om att hennes folk, judarna, var utsatta för utplåning. "De är ute efter att krossa oss fullständigt." Förintelsen har sin särställning, men de orden skulle kunna uttalas av Ukrainas folk i dag. 

Hillesum talar till Gud och säger att "ingen är i deras klor som är i din famn". "Men en sak har blivit alltmer klar för mig: att Du inte kan hjälpa oss, att vi måste hjälpa Dig för att hjälpa oss, att vi måste hjälpa Dig för att hjälpa oss själva. Och att det är det enda vi klarar av dessa dagar och att det är det enda som egentligen betyder något: att vi bevarar en liten bit av Dig, Gud, i oss själva."

Jag såg ett tv-inslag om en mor som flytt från Ukraina med sina barn. Deras första bostad i Sverige var en husvagn. Där hade hon ställt upp en ikon. Hon hade förtröstan.

Från Livets Ord till Katolska kyrkan

Den 9 mars 2014 konverterade Ulf Ekman och hans hustru Birgitta till katolicismen efter många år av ledande positioner i den pingstkarismatiska församlingen Livets Ord i Uppsala. Det väckte stor uppmärksamhet både inom kyrkliga kretsar och i medierna. I "Den stora upptäckten, Vår väg till Katolska kyrkan" berättar de båda om vad som ledde dem till det avgörande beslutet.

I första delen av boken vimlar det av människor. Paret gör många resor och slår sig ned på olika platser. I Jerusalem bor de i tre år och får kontakt med många olika trosriktningar. De nämner ett stort antal personer som varit viktiga för deras utveckling. 

De läser mycket båda två, teologisk litteratur och hagiografier. Birgitta blir fascinerad av sin namne Heliga Birgitta. 

I mitten av "Den stora upptäckten" finns ett centralt kapitel av Ulf, där han utkristalliserar viktiga linjer för sin vidare upptäcktsfärd. Han och Birgitta kom sommaren 2005 tillbaka till Uppsala och Livets Ord efter tiden i Jerusalem. På Livets Ord började Ulf undervisa om den kristna trons historia och utveckling. Förutom att han ville fördjupa sin personliga tro ville han nå en djupare förståelse av dogmerna. Han inriktade sig på tre begrepp: historicitet, autenticitet och auktoritet.

Väckelsekristendomen distanserar sig från äldre kyrkor. Ulf såg inte längre den vägen framkomlig. Den ledde bara till mer elitism och sekterism. Där saknas också en förståelse av sakramenten och liturgin som man ser som mekaniska formaliteter. Ulf ökade antalet nattvardsgångar på Livets Ord och skapade en mer ordnad form kring nattvarden. Den skulle accentuera betydelsen av Kristus verkliga närvaro i brödet och vinet. Han kände att han måste bejaka denna historiska tro för att vara trovärdig som kristen. Han kunde inte bara gå förbi Matteus 26:26-28, där Jesus själv säger att nattvardens bröd och vin är hans kropp och blod. 

Mot det autentiska i den katolska tron, sundheten, äktheten, enkelheten och noggrannheten, ställer Ulf diverse manifestationer i den moderna kristna världen. "Enskilda predikanter äkte runt eller framträdde på kristen tv med de mest otroliga anspråk. En del av dem verkade kommersialisera synen på väckelse och andligt liv."

När det gäller auktoritet funderar Ulf kring vad som är en äkta herdetjänst. "Kunde verkligen vem som helst träda fram och bara med hänvisning till att ´Gud talat till honom´ göra anspråk på att vara en ledare, pastor, evangelist eller profet?" Katolska kyrkans syn på läroämbetet blev för honom en sund motvikt mot en individualistisk och godtycklig bibeltolkning. 

Livets Ord bedrev en omfattande mission, bland annat i före detta Sovjetunionen. Där startades ett stort antal små, oberoende församlingar. Dessa växte snabbt på grund av den karismatiska förkunnelsen och det andliga liv som förmedlades. Efter några år uppstod dock problem. Vem avgjorde vilka som skulle få bli pastorer? Vem bestämde läroinnehållet? Vem hade rätt att handha disciplinärenden?

Ju mer Ulf reflekterade över dessa frågor desto mer insåg han att Katolska kyrkan hade genomtänkta svar och inte bara det. Den var svaret, skriver han. Han kände sig mer och mer manad att närma sig "Moderkyrkan".

Jag fortsätter att läsa med intresse.