Frågor

I går hade bibelgruppen sitt första möte för terminen. Vi fortsatte med Lukas, läste om den tolvårige Jesus i templet, om Johannes döparen och om Jesu dop. Vi var bara fem förutom samtalsledaren. Han delgav oss, som han brukar, sin stora kunskap om den judiska traditionen. Han berättade också om hur dop kan förrättas när det inte finns vatten. Man kan döpa i sand. Barn i kuvös hade han döpt med bara en droppe vatten på huvudet.

Efteråt var en av mina kamrater ivrig att prata med mig om sin förvirring inför gudsbegreppet. Han försökte reda ut det på vita tavlan. Vi ska vid tillfälle återuppta det samtal vi hade med en annan präst i höstas. Vi har efter det bland annat läst Marcus J. Borg, "Kristendomens hjärta" som jag skrivit om här på bloggen. Vi ska försöka förbereda några frågor.

Det här kommer mina att kretsa kring::

Marcus J. Borgs tankar om inkarnationen och förhållandet till panteismen. Gud fanns väl före sin skapelse?  Och inkarnationen och den personliga guden: Om Gud är i allt, kan han då ingripa utifrån?  Borg tror inte det, men han ber ändå. Om Gud är ett universellt väsen, kan han då vara personlig? I våra böner lever vi med den personliga guden. Bönen är central i det kristna livet, och för min egen del är inkarnationen i Kristus till stor hjälp för att förstå Gud. Immanens och transcendens är väl också klassiska begrepp för att förklara Gud som är i allt men större än allt?

Utvecklingen. Stinissen: "Det enda målet för hela skapelsen är att allting skall sammanfattas i Kristus för att han slutligen skall lägga det inför Faderns fötter och Gud får bli allt i alla. Meningen med detta jordelivet är att låta Gud, mitt i allt som livet medför, få fullborda sina avsikter. Detta kan han göra när människan ger honom sitt ovillkorliga ja".  1 Kor 15:28: "Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt".  Är det alltså människan som medskapare som driver utvecklingen mot målet?

Vad betyder det att Jesus har dött för våra synder? Jag har aldrig riktigt förstått det. Borg menar att Jesus själv inte levde med den bestämmelsen. Det är en efterkonstruktion. Men det tillhör väl kärnan i den kristna tron? Vad händer om den delen omtolkas?

Jag tror inte att jag har så stora egna problem med gudsbegreppet - möjligen med undantag för det sista med synden. Men det är intressant ändå att samtala kring dessa saker.

Livets källa

Jag har kommit hem från högmässa i Högalidskyrkan. I dag var ingen speciell dag, så det var inte  mycket folk där. I en så stor kyrka - den förra kyrkoherden kallade den för en katedral - sprids folk ut. Det ser kanske ut att vara färre än det är. Nu för tiden går i alla fall många fram i nattvardens gemenskap. När jag har tagit brödet och doppat det i vinet känns det som om jag blivit renad inifrån. Inte renad från synd - mitt syndamedvetande är inte så starkt - utan genomsköljd på något vis, som ett motionspass men ändå inte.

Det var en för mig ny kyrkvärd som läste dagens texter. Hennes röst gjorde texten ny. Det handlade om Livets källa. Jesus träffar en samarisk kvinna vid Jakobs brunn. Att han talar med samarier är stort bara det. Det var ett föraktat folk. Det börjar med att han ber om vatten att dricka. Sedan utvecklar det sig till en lång dialog om vattnets symboliska betydelse. Det är en av Bibelns storheter för mig: dialogerna. En dialog är något mer jämlikt än en monolog. I litteraturvetenskapen har den ryske forskaren Michail Bachtin visat hur dialogiskt Dostojevskijs författarskap är. Rösterna i det blir likvärdiga.

I predikan nämnde prästen alla de olika drycker som vi intar för att bli frimodiga eller smärtfria. De har alla sina biverkningar, såväl öl som Treo. Men vad är det egentligen vi människor törstar efter? Jo, kärlek och bekräftelse. Endast det kan fylla vårt tomrum.

Tomhet talas det mycket om när det gäller psykisk och själslig hälsa. Jag har aldrig känt igen mig i det ordet. Fast jag har haft två allvarliga depressioner med svår ångest och kroppslig smärta. Det beror nog på att jag fått villkorslös kärlek från mina föräldrar. Men jag har också haft Livet i mig från början genom dopet. Jag tror man kan ha det utan att vara döpt, men det var så jag såg det när jag satt i kyrkan i dag.

Att bli älskad är fundamentalt för oss, men ännu större är att älska. Att få nya människor att älska, som barnbarn, är något mycket stort. Kärleken blir inte mindre för att den ges till fler. Min syster har fem barn, min mormors mor hade tolv. Kärleken blir större när den når fler. Och det gäller förstås inte bara familjeförhållanden.

God Jul och Gott Nytt År 2016!

Nu är det dags att önska mina läsare God Jul! Jag har precis kommit tillbaka från ett jympapass, det första på en månad. Det gick bra. Nu verkar den långvariga dagisförkylningen ha gett med sig. Det är något som man får ta när man är mormor. Allt annat är bara fantastiskt roligt.

Lille D har börjat prata, och han har gett mig ett nytt namn: Bibbi. Jag tror att det är för att jag lekt med honom vid pianot och sagt pipip vid de höga tonerna. Det är som när man frågar ett barn: Vad säger hunden? Jo, vovov. Mormor säger bibbi. I morgon ska han fira sin andra jul. Han blir säkert glad över Brio-rälsen. Han älskar att leka med tågbanan som finns i Polarn och Pyret-butiken.

När som helst ska jag bli farmor också! Vi väntar besked från Luxemburg. Må Gud och mänskliga krafter stå förstföderskan bi i hennes hårda arbete och vaka över barnet!

Här på bloggen har jag följt bibelgruppens arbete i år. Särskilt uppskattade jag när vi målade våra egna Iota-kors. Det var en mycket värdefull meditation för mig. Korset sitter inramat på väggen här hemma i mitt bibliotek. Där har jag lagt in och lämnat mina smärtor och tillkortakommanden.

Några filmer har jag skrivit om, också om en utställning och en resa. Mot slutet av året har jag kommit att ägna mig åt lite teologiskt läsande och tänkande. Jag har börjat intressera mig för ett mer lättbegripligt och moderniserat gudsbegrepp som ändå behåller kristendomens kärna. Det kommer jag nog att fortsätta med in på det nya året, vid sidan av den mer traditionella läsningen i bibelgruppen.

Jag önskar er fina och festliga helgdagar med en fartig låt från jympan: All my people med Sasha Lopez.

Vad gör vi i bibelgruppen?

Bibelgruppen fick inte smaka de här lussekatterna igår. Jag är förkyld och kunde inte sköta mitt åtagande med fikat. Det kanske blir i januari i stället som jag tar fram dem ur frysen.

Jag har varit borta tre gånger den här terminen på grund egen eller annans sjukdom. Vår samtalsledare har också ställt in någon gång. Dessutom har gruppen krympt. Ett par stycken kan visst inte komma på grund av allvarlig sjukdom. Det har tittat in nya ibland, men de har inte kommit tillbaka. Som flest var vi femton vid en sammankomst för något år sedan. Nu sist var vi åtta.

Vi har läst Bibeln kors och tvärs. Att vår präst är så bra på judarnas tro och historia har varit en stor tillgång, speciellt när vi läst Gamla testamentet. Vi har också fått höra mycket om kopterna i Egypten som Högalidskyrkan har nära kontakt med. Ett inslag som avbröt vårt bibelläsande var när vi målade koptiska Iotakors. Det var mycket värdefullt för mig. När jag tänker på något som inte har gått så bra i mitt liv har jag tröst i att jag lagt in det i Iotakorset. Korset får bära det. Det hänger inramat på väggen här bredvid mig.

En deltagare har fört fram önskemål om mer personliga samtal i gruppen. Vad är det att vara kristen? Hur ska jag leva som kristen? Det är något jag själv har stött, men det verkar inte ha slagit an hos de övriga.

Man kan också läsa Bibeln mer personligt, mer ignatianskt som jag skrivit om här på bloggen. Man kan fråga sig: Hur talar detta textställe till mig?

Min kamrat i gruppen tampas med sitt gudsbegrepp. Han är uppväxt i frikyrklig miljö men har lämnat barndomens tro bakom sig. Han är naturvetenskapligt lagd och vill ha bevis. Men det kan man ju inte få. Han har berättat för mig att han har fått flera bönesvar. Då tycker jag att han inte ska ifrågasätta sina egna upplevelser utan införliva dem och låta dem stärka hans gudstro. Och du måste ta språnget som Kierkegaard talade om! sade jag till honom.

Det är nästan lite komiskt. Har jag blivit själasörjare som själv ofta upplever min tro som ljummen? Men då är jag väl i samma läge som min vän. Jag förminskar mina egna upplevelser och ställningstaganden.

Vår samtalsledare är stark i tron. Han älskar Gud mycket. Det är fint, han är en förebild. Men vid våra bibelgruppsträffar stannar det han ger oss i uttolkningen av textställena. Ett viktigt undantag var då vi målade Iotakorsen och talade om vad vi lade in i dem. Då berättade han om egna svårigheter och sin hållning till dem.

För att dryfta det teologiska och existentiella har jag och min kamrat i bibelläsningen inlett ett samtal med en annan präst i församlingen, vilket jag har återgett här på bloggen. Vi ska träffas igen i januari. Det har kommit att handla om det så kallade nya kristna paradigmet, om hur vår moderna världsbild kan få ett genomslag i tron. Det gör den inte sämre, bara mer lättillgänglig, mer i samklang med förnuftet. Men mysteriet och det stora språnget ut i det okända kvarstår.

Lukas, störst i Nya testamentet (Bibelgruppen)

Mosaik från Sankt Paulsklostret utanför Hurghada

I går kväll var det bibelgrupp. Vår samtalsledare Gunnar Lind berättade om sin senaste Egypten-resa då han besökte 15 kloster! Han delade ut en bild av en fin mosaik som visar hur två tempeltjänare svingar sina rökelsekar.

Motivet har anknytning till det som vi läser om i början av Lukasevangeliet. När det är prästen Sakarias tur att tända rökelseoffret visar sig Herrens ängel för honom. Han blir förskräckt men får veta att hans till åren komna hustru Elisabet äntligen ska föda ett barn, en son. Denne kommer att heta Johannes, och han ska bli stor inför Herren. Han ska få många i Israel att vända tillbaka till sin Gud.

Själv tänker jag förstås på min egen son Sakarias och hans hustru som ska få en son vid jultid. Det är också något stort, som alla barnafödslar.

Det är ett halvår mellan Johannes och Jesus. Johannes är den äldre, och han börjar sin gärning först. Det är ju han som döper Jesus.

I Lukas första kapitel finns också berättelsen om Marie bebådelse. Den finns bara i det evangeliet! Det visste jag inte. Gunnar tycker att det finns för få bilder av Maria och Bibelns kvinnor i vår protestantiska kyrka. En ikon visar Maria vid en slända när hon får beskedet av ängeln. Man tänker sig att hon väver en mycket tunn förlåt till templet som ska symbolisera den tunna hinna som finns mellan oss och Gud.

Maria tar även stor plats i Apostlagärningarna som är skrivna av Lukas och är en direkt fortsättning av hans evangelium. Lukas andel av Nya testamentet är så stor som en fjärdedel. Lukasevangeliet skrevs troligen på 80-talet. Det bygger bland annat på det tidigare Markusevangeliet och en samling Jesusord.

Jag hade missuppfattat vår "läxa" och börjat läsa Markus. Jag kom till sjunde kapitlet och kunde konstatera att Jesus som helare spelar en stor roll i det evangeliet. Gunnar sade att en tredjedel av evangelierna består av under, en tredjedel av Jesus undervisning och en tredjedel av passionshistorien, Jesus lidande och död.

Evangelietexten från Matteus är densamma palmsöndagen inför påsken som första advent. Jesus rider in i Jerusalem på en åsna och blir hyllad. Detta segertåg vänds till sin motsats under påsken, medan vi i adventstiden har den heliga natten att se fram emot.

Nästa bibelgrupp är den 2 december. Det blir den sista för i år.

Det nya kristna paradigmet (Marcus J. Borg, Kristendomens hjärta)

Nu står jag här vid datorn och ska försöka bena ut vad jag har läst. Den nyligen avlidne amerikanske teologen Marcus J. Borg har i sin bok "Kristendomens hjärta" tecknat ett nytt kristet paradigm som är på väg att utvecklas. Det vill inte säga lite. Men han vill inte helt gå i clinch med det gamla. De båda synsätten har beröringspunkter.

Vi ska inte bli rädda. Det nya är annorlunda men inte sämre, enligt KG Hammar som har skrivit förordet och själv anknyter till Borg i "Släpp fången loss!".

Borg har en lovande underrubrik: "Att återupptäcka den kristna tron och leva ett helhjärtat liv". Han menar att dagens människa, med en radikalt annorlunda världsbild än den som fanns då Bibeln skrevs, behöver andra bilder för att kunna skapa ett meningsfullt gudsbegrepp. Vi lever i ett universum och inte på en jord med en himmel som tak. Gud är inte däruppe och vi därnere. Vi lever i Gud som omfattar allt. Han är verklighetens grund.

Varför vara kristen? Den frågan ställer Borg i det sista kapitlet. Han argumenterar för att vi inte ska betrakta den kristna tron som den enda rätta. Varje religion uppkommer inom en speciell kulturlingvistisk tradition. Alla de stora religionerna innefattar något som är större och heligt, bejakar en livsväg, tillhandahåller olika former av praxis (bön, gudstjänst med mera), framhäver medkänsla och omsorg och förvaltar rika samlingar av läror och trossatser. Den kristna betoningen av nåden är bara den en anledning att avvisa en kristen exklusivitet. Det kan inte finnas ett krav på att vara kristen om vår relation till Gud grundar sig i nåden. Men för oss kristna är Jesus Vägen. Att kristendomen urskiljer Guds primära uppenbarelse i en person gör den annorlunda.

En kristen sökare frågade Dalai Lama om hon borde bli buddhist. Nej, svarade han, bli mer djupt kristen i stället, fördjupa dig i din egen tradition! Om man tar avstamp i ett sammanhang, en tradition, där man redan är någorlunda hemma behöver man inte börja om från noll. Det är en viktig del av svaret på varför Borg var kristen. Han tillägger: "Så som jag ser det förmedlar den kristna traditionen godhet, sanning och skönhet och genom allt detta förmedlas helighet. Den är för mig ett sakrament för det heliga. Den kristna traditionen är min hemvist."

Vad är då det nya framväxande paradigmet? I det tidigare ses Bibeln som en gudomlig produkt. Bibeln läses bokstavligt, som om allt som skildras verkligen har ägt rum. Livet efter detta betonas och vad man behöver tro på för att bli frälst. I det nya ses Bibelns berättelser som en mänsklig respons på erfarenheter av Gud. Den är folkets vittnesbörd om Gud. Bibeln läses historiskt och också metaforiskt. Bibelns förmåga att förmedla det heliga betonas. Den är tillsammans med den kristna traditionen en enorm metafor för Gud. Genom den ser vi Gud.

Det handlar emellertid inte om vilken förståelse som är rätt utan om huruvida ett paradigm fungerar eller står i vägen för människor. En bokstavlig läsning kan stå i vägen för det heliga om man frågar sig om något verkligen hände. Paradigmen har ett antal grundläggande övertygelser gemensamma. De bejakar båda Guds verklighet, Bibelns grundläggande ställning, Jesus centrala roll, vikten av en levande relation med Gud samt vårt behov av transformation. Men det relationella och förvandlingsinriktade har en ännu större betydelse i det framväxande paradigmet. Bibeln är både personlig och politisk, framhåller Borg. I det Nya testamentet är det dåvarande samhällets djupa sociala klyftor upphävda "i Kristus". Det uttrycket är också nära kopplat till begreppet pånyttfödelse.Talet om jagets död tar emellertid Borg avstånd från. Det kan leda till missförstånd som innebär blind lydnad och att man förblir i förtryck.

För Paulus kännetecknas det nya livet "i Kristus" av frihet, glädje, frid och kärlek. Borg ansluter och menar att vi genom andlig praxis kan dö från de dåliga mönster vi socialiserats in i och födas på nytt i en fördjupad relation till Gud.

Vem var Jesus? Under sin livstid var han en judisk mystiker, en helare, en visdomslärare, en samhällsprofet och grundare av en rörelse. Han bröt mot rådande sociala gränser och åt tillsammans med de marginaliserade och utstötta. Borg ser det som en efterhandskonstruktion att han dog på korset för våra synder. Han tror inte att Jesus uppfattade sin kallelse så. Jesus avrättades på grund av sitt engagemang för Guds rättvisa. Borg ser på korset som en avslöjare av de orättfärdiga maktstrukturernas ondska, som ett blottläggande av deras moraliska sammanbrott.

Vad är synd? Författaren tar avstånd från kravet att vi ska tro på att Jesus dog för våra synder. Här hettar det till! Enligt honom var den ursprungliga utsagan "Jesus är offret för synden", och den var subversiv. Det är en metafor som handlar om oändlig nåd, om att vi har tillgång till Gud utan templet och dess offersystem. Synden är ett begrepp som ofta ställer sig emellan människorna och den kristna tron. Jag har själv svårt för begreppets eviga upprepande i gudstjänsten. Borg skriver också att många inte upplever synden som en central existentiell fråga. Syndabegreppet blir rikare och mer relevant om vi översätter det med Bibelns bilder: Vi är blinda, lever i exil, är fångna, våra hjärtan är stängda, vi hungrar och törstar, vi har gått vilse.

När man talar om synden anförs förlåtelsen som en lösning, skriver Borg, och den passar inte de ovan nämnda tillstånden. Men Vägen gör det!  Den leder hem, den återanknyter, den befriar, återställer vår syn och öppnar upp våra hjärtan. Det är en väg hem där vi blir funna. Om vi fokuserar på den individuella synden dämpas Bibelns och Jesus politiska patos.

Vad är frälsning? Är det att komma till himlen? Frälsningen är ett centralt bibliskt tema, men att komma till himlen efter döden är inte det, enligt Borg. Jesus budskap handlade inte främst om hur man kommer till himlen. Det handlade om förvandling i den här världen och om Guds rike på jorden. Fast han tycks själv ha trott på ett liv efter detta. Frälsning i detta liv kan handla om helande eller om en ny personlig eller social verklighet. Borg har ofta fått frågor om livet efter detta. Han visste förstås inte vad som skulle hända när han dog. Men han delger oss en tanke som kan vara till tröst: "Vi finns till i Gud. Och när vi dör, så dör vi inte in i tomma intet; vi dör in i Gud".

Hur ska vi praktisera vår tro? Trons praxis är både att uppmärksamma Gud och få andlig näring och tillväxt. Det handlar om att praktisera medkänsla och verka för rättvisa, om att älska det Gud älskar. Vi rör oss framåt i en process. "Det handlar inte om att tro på Gud och att vara en god människa; det handlar om hur man blir en god människa genom att praktisera kärlek till Gud."

Borg menar att det mest betydelsefulla i sammanhanget är att tillhöra en församling. En andlig hemvist kan både nära och fördjupa vår kristna resa.

Hjälper bön? Författaren ber om saker och för andra. Han kan inte förklara hur bön verkar men slutar inte för det. Han tror dock inte att Gud är en ingripande makt! Här igen blir det skarpt läge i Borgs tankar. Eftersom hans bild är att Gud är en omslutande Ande faller tanken på intervention bort. Gud måste vara "där ute" för att kunna ingripa. Gud är närvarande i vårt vardagsliv, men han är inte den direkta orsaken till händelser. Med detta synsätt undkommer han teodicéproblemet och frågan om alla böner som inte blir hörda. Är det för enkelt?

Personligen blir jag inte störd av Borgs tankar och det nya paradigmet. Jag tycker vissa partier är befriande, kanske det om synden framförallt. Det har varit ett på en gång abstrakt och tvingande begrepp: Vad har du nu gjort för ont den här veckan som du söker förlåtelse för? Jag har nästan alltid svårt att komma på något! Jag har heller aldrig förstått vad det betyder att Jesus dog för våra synder! Kanske har det att göra med mitt dåliga syndamedvetande som jag nu inte behöver skämmas så mycket för.

Men hur var det med livet efter detta? Nästa söndag är domsöndagen. Var inte Jesus lära apokalyptisk?

Lite undrar jag också över förhållandet till panteismen. Borg skriver att det är viktigt att inte likställa Gud med universum. Han är Större. Så mycket tydligare avgränsar han sig inte, vad jag kan se.

Men sista ordet är väl inte sagt i det teologiska samtalet.

Teologiskt samtal om gudsbegreppet, inkarnationen och bönen (utanför bibelgruppen)

Jag kunde inte vara med på bibelgruppens sammankomst i onsdags men hade möjlighet att förra veckan ha ett teologiskt samtal med en präst i församlingen. Det var en bekant som hade varit i kontakt med dennes tankar som han tyckte var mycket spännande. Min vän hade svårt att få ihop gudsbegreppet. Barnatron hade han lämnat bakom sig för länge sedan.

Det blev ett intressant men något famlande samtal om var Gud finns. Han är både i världen och utanför den, menade vår präst. Gud är både immanent och transcendent. Han måste ju vara större än sin egen skapelse.

Gud är inkarnerad i Kristus som inte är främmande i världen. Vår värld är gudomlig med så att säga en potential för Jesus. Vår präst är öppen för att se inkarnationen som en process i takt med evolutionen. Inkarnationen skulle då inte krocka med den vetenskapliga utvecklingen. Han hade skrivit en uppsats om ett sådant möjligt gudsbegrepp men ville inte avlägsna sig från den kristna trons kärna, inkarnationen i Kristus. Han rådde oss att läsa en nyligen avliden amerikansk teolog, Marcus J. Borg, och hans Kristendomens hjärta. Den finns nu på svenska, och vad jag förstår är Borg inne på liknande tankar om utvecklingen och det gudomliga.

Vi fick fler lästips. Den belgisk-svenske munken Wilfrid Stinissen rekommenderades. Jag har redan i min ägo hans I dag är Guds dag, en bok med en sida fylld med tankar för varje dag på året. Hans Kristen djupmeditation ska också vara läsvärd. Stinissen visar hur vi är indragna i Gud. Katolska mystiker som Stinissen och den långt tidigare Mäster Eckhart från 1200-talet menar att Du är ett med Gud. Människans hjärta flyter in i Gud. Det är upp till oss att inse det och avtäcka det.

Jag inflikade att det är svårt att be till den gränslösa, universella guden. Bön är väl ett personligt tilltal? Jo, det höll vår präst med om. Men man kan med tillit be alla slags böner. Man kan vara helt tyst och stilla inför Gud. Vår själ är ett med Gud, en union mystica. Han vill locka oss närmare honom, och det kan ske genom att vi går djupare in i bönen.

Jag upplever att jag fått bönesvar i två mycket viktiga fall. I det första fick jag dock ropa länge. Visst är det jag som tolkar in Guds medverkan. Jag väljer att göra det. Min tacksamhet är så stor att jag vill vända den till något större än människor, fast människor haft del i de lyckliga sluten. Något övernaturligt har det inte varit. Sådana gudsbevis är det inte alla förunnat att få. Men det gör inget. Också det vanliga livet har med Gud att göra.

Min kamrat i bibelläsningen berättade att han varje kväll när han lagt sig helt enkelt gick igenom med Gud vad som hänt under dagen. Det låter ju fantastiskt, tycker jag. Och det liknar tydligen ett ignatianskt förhållningssätt. Jesuitordens grundare, Ignatius av Loyola, som levde på 1500-talet har skrivit om att vi ska ha överblick över dagen. När var den livgivande? När tappade vi liv och hopp? När växte tron? Vi ska tacka och be om hjälp. Andlig vägledning i ignatiansk anda är en modern bok i Ignatius efterföljd med introduktion av hans tankar och praktiska modeller för bön och retreat med mera.

Vår präst gav ett tips. Man läser ett berättande avsnitt ur evangelierna högt flera gånger för varandra i en grupp. Så tar man in hur Gud tilltalar en i den texten och delger det för de andra. Om man läser Bibeln enskilt och långsamt, mediterar över texten samt avbryter för bön brukar det kallas lectio divina, gudomlig läsning. En sådan läsart brukas bland annat i kloster.

Det finns många ställen där man kan ägna sig åt kristen meditation. Min bibelkamrat trodde emellertid inte att det var något för honom att ägna dagar åt tystnad. Han ville utbyta funderingar och läsningar med andra. Jag tycker också det är intressant och roligt. Men kanske man skulle pröva någon gång ...