Några av prästens ord bär jag med mig särskilt i dag. Han talade om hur människosynen förändrats sedan kristendomen slog igenom brett. I romarriket var de kristna en liten minoritet, och där var de dödliga gladiatorspelen populär underhållning. Sedan dess har de barmhärtiga kristna värderingarna spritt sig över världen. Ett bärande hopp är att en liknande syn på naturen ska göra sig gällande. En mångfald av växter och djur behövs för att vår jord ska leva vidare.
Nu för tiden är det en stor del av gudstjänstbesökarna som tar nattvarden. Men det är alltid några som stannar kvar i bänkarna. Tänker de att de inte är värdiga att ta emot bröd och vin? Eller ska de bli mer säkra på sin tro? Kanske de inte alls tror utan har tagit sig in av pur nyfikenhet?
Alla är värdiga. Prästen ger alla förlåtelsen före nattvarden. Det ingår i gudstjänsten. Man behöver inte heller ha allt klart i hjärta och huvud för att gå fram. Jag läste någonstans att om man vill bli kristen ska man agera som de kristna. Nattvarden kan vara ett sådant steg. För mig är det ett tecken på att jag är kristen. Jag har svårt att bekänna och formulera min tro ute i samhället. Att sprida evangeliet är inte min starka sida. Men jag delar gemenskapen vid nattvardsbordet.
