En kärlekshistoria i sin fulla rätt (En kongelig affære)

I går var jag på en riktig kvalitetsfilm. Det var premiär för En kongelig affære (eng. A royal affair). Samma intressanta utsnitt av Danmarks historia skildras i P O Enquists Livläkarens besök. En 15-årig brittisk prinsessa gifts bort med Christian VII (Mikkel Følsgaard). Caroline Mathilde spelas av Alicia Vikander. Chocken blir stor när hon får erfara att hennes man är en labil person som behandlar henne utan empati och slänger ur sig vad som helst vid hovets middagar. Som stöd för den psykiskt sjuke kungen anställs läkaren Johann Struensee (Mads Mikkelsen).

Caroline och Johann finner varandra i det hemliga intresset för upplysningens tänkare och idéer. Till det nya hemlandet har hon med sig böcker som är censurerade i Danmark. Struensee författar själv förbjudna skrifter. Denna själarnas gemenskap leder över till en farlig passion. Men det är ingen kärlekshistoria som enkom förts in för att skapa romantik. Den är en integrerad del av den politiska situationen. Dessutom är den sann.

Europa är kring 1770 på väg mot den franska revolutionen. Med drottningens goda minne får Struensee ett starkt inflytande över kungen. Från att ha varit helt passiv vid konseljens sammanträden inför Christian sufflerad av sin läkare den ena reformen efter den andra. Till slut ikläder sig denne själv, efter att ha tillskansat sig fullmakt av kungen,  rollen som upplyst envåldshärskare. Men det får inte fortgå länge.

Enquist har misstänkt regissören Nikolaj Arcel och det danska Zentropa för att ha plagierat hans roman. De hade tidigare hört sig för om rättigheterna som då redan var sålda på annat håll. Nu ska utgångspunkten vara romanen Prinsesse af blodet av danskan Bodil Steensen-Leth. Men en författare kan ändå inte ha upphovsrätt till ett historiskt skeende. Det räcker inte att han eller hon har gjort grundlig research för sin bok. Däremot får man inte kopiera språkliga uttryck eller en särskild struktur hos en berättelse.

Det är en film som håller mig fången från början till slut. Skådespelarnas insatser är berömvärda, kanske särskilt Følsgaards. Det kan inte vara lätt att spela psykiskt störd med alla humörskriftningar, från de grövsta till de knappt förnimbara, som återspeglas i ett naket ansikte.