Ondska utan nåd (Karin Fossum, Jag kan se i mörkret)

Jag läser Karin Fossum, Jag kan se i mörkret och vet att det är en deckare, men ändå. En ondskefull människa har vi att göra med. Det framgår redan av första sidan. Icke desto mindre har en tredjedel av boken gått innan han blir mördare. Eller var det tidigare? Det finns gråzoner där vi kan känna igen oss själva, ställen där vi hade kunnat hamna av en olycklig slump.

Det är ett medvetande vi får stiga in i, tankarna hos en ensam illvillig man som föraktar svaghet. I sitt omvårdande yrke har han tillfällen att plåga totalt utlämnade människor. Det dröjer innan arbetskamraterna anar vem han är. Som hos Gogol är djävulen klädd i överrock.

Hur kan vi vilja följa en sådan människa? Vi är nyfikna förstås på hur det ska gå. Författaren leder oss framåt med sitt trots innehållet njutbara och klara språk.

Berättelsen har också ett genialt enkelt upplägg som återspeglar Riktors (!) inrutade tillvaro som kommer att brytas upp i ett absurt och nyckfullt spel. Fossum introducerar här mordutredaren Randers. Hans och huvudpersonens samtal har drag av den maktkamp som utspelas mellan Raskolnikov och förhörsledaren i Brott och straff. I likhet med hos Dostojevskij vet vi också vem förövaren är. Det är en analys av motivet som återstår.

Men hos Fossum finns ingen nåd. När handlingen har lett mig till att önska till och med Riktor ett bättre liv slår ödet till. Slutet är överraskande som sig bör. Det är en deckare trots allt.