I en tv-inspelning av Fröken Julie från 1969 är det midsommarafton på Löfstad slott. En dogma-liknande kameraföring sveper i Keve Hjelms regi över kökets kopparkastruller och vedspisen där Kristin gör en dekokt åt frökens hund, grevens stövlar som får betjänten Jean att kröka rygg och skiftningarna i de medverkandes ansikten. Bibi Andersson och Thommy Berggren är suveräna i sina rappa repliker. Kerstin Tidelius spelar köksan med beslutsamhet.
Som i ett klassiskt drama får tjänarna inviga oss i händelserna. Fröken Julie är galen, säger Jean till Kristin. Hon beblandar sig med folket, och befaller honom att bjuda upp henne. Att hennes hund behöver medicin efter att ha umgåtts med grindstugans mops är ett förebud om det tragiska slutet.
Jean dricker vin. Han fantiserar om att öppna hotell i Schweiz. Fröken dricker öl. Hon gör sig gemen. Han har en dröm om natten att han ligger under ett träd och vill stiga upp till toppen. Bara han når den första grenen ska det gå. Hon vill sjunka i sin dröm, djupare och djupare ned genom jorden. Där blir symboliken övertydlig.
Fröken Julie stiger inte ned. Hon faller. När de legat med varandra förändras maktkampen. Med grevens pengar ska hon bli ett medel för honom att genomföra sina drömmar.
Nu föraktar de varandra. Första grenen var rutten, säger Jean. Segern var för lätt vunnen. Julies historia ger en kondenserad bild av Strindbergs kvinnosyn. Hon har blivit uppfostrad till halvt kvinna halvt man. Julies mor hade jämlikhetsidéer och var tillika en bedragerska gentemot sin man. Det handlar om klasskamp men också om könskamp, raffinerad och vulgär på samma gång.
Genom de tre enheterna, handlingens, tidens och rummets, prövar Strindberg naturalismens hypoteser om arv och miljö. Jean är en folkets son, oförstörd, kraftfull medan fröken Julie kommer från en depraverad överklass. Kristin vet sin plats. Hon har fötterna på jorden och står fast i sin kristna tro. Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga ån för en rik att komma till himmelriket, säger hon. Men nu hör fröken till de yttersta, och då kan också hon få nåden.
Strindberg var inspirerad av mesmerismens idéer om magnetisk överföring mellan människor av tankar och känslor. Han låter Julie bli hypnotiserad i slutscenen. Jean lägger sin rakkniv i hennes hand.
Denna uppsättning som nu har ett antal år på nacken är den mest övertygande jag sett. Fröken Julie ska från överklassens blonda kyla falla ned genom lidelsen, inte som Lena Ohlin vara mörk och sinnlig från början. Inte heller uppskattade jag till fullo Thommy Berggrens egen regi när pjäsen sattes upp senast på Dramaten med Mikael Persbrandt och Maria Bonnevie. Den slog över i det vulgära.
Så passa på om ni missade påskaftonens föreställning att se reprisen på SVT24 den 15 april!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar