Nu har jag sett två filmer om solidaritet på kort tid, och det skadar väl inte. I Kaurismäkis Mannen från Le Havre gick människor ihop för att hjälpa en flyktingpojke mot myndigheternas ingripande. I Robert Guédiguians Snön på Kilimanjaro som utspelar sig i Marseille finns inte denna sammanhållning. Snarare handlar det om personligt civilkurage. Det är nog en del av budskapet.
Klyftan mellan generationerna är en annan aspekt. När äldre arbetare får lämna sin plats på en verkstad i hamnen i Marseille får de avgångsvederlag och en hygglig pension. Unga står utan skyddsnät.
Den fackliga ledaren Michel drar lott om vilka som får gå, men han är sjyst nog att lägga sitt eget namn bland de andra lapparna. Han har en villa med havsutsikt, sin fru Marie-Claire som han älskar och barn och barnbarn. Visst blir det lite tomt utan jobb, men det är svårt att tycka synd om honom där han sitter på sin terrass med en pastis eller när han och frun omgiven av familj och vänner firar bröllopsdag.
Så ställs allt på sin spets i en våldsam scen. Jag blir förvånad över mina egna sympatier, men jag har väl blivit styrd av regissören att vända upp och ned på mina moralbegrepp.
I Snön i Kilimanjaro ställs inte klass mot klass. Där finns avgrunderna i samma klass.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar