Skildringar av lantarbetare. Vad tänker ni på då? Kanske på Ivar Lo-Johanssons sörmländska statare eller John Steinbecks kaliforniska fruktplockare. Jag tror inte att jag har stött på någon som är författad efter 1930-talet.
Nu har jag läst Katarina Fägerskiölds debutroman Åsen (Bonniers) som handlar om en kvinnlig hjälpreda på en gård i Västergötland. Tidsmarkörerna är inte så många, men det finns EU-bidrag och hennes mobil är tung i fickan. Då har vi nog att göra med mitten eller slutet av 1990-talet.
Det är en ganska så ingående beskrivning vi får av de olika sysslorna. Huvudpersonen planterar vitlök, sätter upp stängsel, kör rundbalspress och slaktar kor. Det är inte varje dag vi får läsa om sådant. Sofi har hamnat på gården som en arbetsmarknadsåtgärd och blivit kvar.
Det råder en vemodig stämning i berättelsen. Allt får vi genom Sofis medvetande, och hon står liksom vid sidan av sig själv. Hon drömmer att något ska komma till henne. Efter några år är hon som fastrotad på platsen och i familjen som hon arbetar åt: "Det var ett system och hon var en del av det."
På omslaget skriver förlaget att det handlar om att slösa bort sitt liv. Jag tycker att det är att ta i lite. Sofi är ung, och vet inte vart hon ska ta vägen. Det är en vanlig åkomma i tjugoårsåldern. Men hon lär sig nya saker och lever tätt inpå naturen. Hennes iakttagelser växer ut till prosalyriska passager som lyckligtvis förtar en del av det depressiva anslaget.
Slutet är oväntat. Dåligt psykologiskt underbyggt, skulle man också kunna säga. Men det är befriande, och boken är på det stora hela fint sammanhållen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar