Regissören Bille August har fått kritik för att han inte uppmärksammar Marie Krøyers begåvning i filmen om hennes och makens, Skagenmålaren P. S. Krøyers, liv. I Svenska Dagbladet den 30 oktober säger August i en intervju att hon inte var en bra målare. "Hon hade inte nödvändigheten, den fanns inte i henne". Andra ifrågasätter den psykologiska idén om nödvändigheten som förutsättning för ett konstnärsskap eller menar att hon var en bred konstnär och att man inte kan säga något om hur hon kunde ha utvecklats. Marie slutade måla när makens psykiska sjukdom förvärrades. Hon hade inte kraften kvar. Dessutom var hon väldigt självkritisk.
Skagens museum visar nu verk av Marie Krøyer. Bille August var där men tittade inte på hennes tavlor, enligt egen utsago. Konstigt.
Värre är dock att det inte är någon vidare bra film. Men det beror nog inte på att Marie Krøyers gärning förminskas. För det handlar i mycket liten omfattning om konst över huvud taget. Makens verk utgör också de mest en bakgrund mot vilken de personliga ödena avtecknar sig. I filmen visas i upprörande scener hur illa han behandlar sin lilla dotter. Bland annat låter han henne stå på alla fyra i timmar för en tavla där hon avbildas som hund! Huruvida det överensstämmer med verkligheten eller inte har jag ingen aning om. Men otäckt är det.
Det som berättas är historien om en ung kvinna som gift sig med en äldre och dessutom psykiskt sjuk konstnär som blivit stor och berömd. Hon är olycklig förstås. På semester i Marstrand med sin dotter och en väninna träffar hon den uppåtgående unge kompositören Hugo Alfvén. (I verkligheten var det på Sicilien.) De blir blixtförälskade. Hon lämnar man och dotter för Sverige och blir gravid. Det oroar först tonsättaren som visar sig vara förlovad på annat håll. Marie lämnar honom, men han kommer ångerköpt tillbaka.
Vid skilsmässan får hon offra sin dotter med Krøyer. En förmyndare som Marie gett fullmakt låter dottern välja själv. Lilla Vibeke vill bo kvar hos tant Henny.
Det låter väl inte så bra det här. Det är inte meningen heller. Jag tycker att det är slöseri med tid att se filmen. Replikerna är banala också. Och Sverrir Gudnasons (Hugo Alfvén) diktion är alltför teatral. Det låter som om han stod på Dramatens scen. Men det skulle nog inte bli bra där heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar