Filmen Amour öppnar med en stark scen. Sedan får vi en tillbakablick på ett par i 80-årsåldern och deras sista tid tillsammans.
Georges och Anne (Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva) går på pianokonsert och talar initierat om det de lyssnat på. För de har varit musiker. De lever ett lugnt men isolerat liv i sin Paris-våning. Dottern som är ute på turnéer hälsar sällan på. Men fast de är gamla har de historier kvar att berätta för varandra.
Vid frukosten en morgon försvinner Anne bort. Hennes blick är i fjärran, och under några minuter är hon inte kontaktbar. Hon har fått en stroke. En operation misslyckas, och hon kommer hem i rullstol förlamad i ena sidan. Anne avkräver ett löfte av Georges att han inte ska lämna henne till någon vårdinrättning.
Det är ett tungt uppdrag Georges har. Grannar städar och handlar mot en slant - kanske är det portvaktsparet. En sköterska kommer tre gånger i veckan. Den övriga tiden klär han av och på, hjälper till vid toalettbesök och tvättning, lagar mat och när hon blir sämre matar. Anne får svårt att svälja och svårt att prata efter en ny stroke.
Dottern, som spelas av Isabelle Huppert, framstår först som ett monster. Hon pratar investeringar och räntor vid moderns sjukbädd. Men hon gestaltar också en konflikt som kanske har med generationer att göra. Finns det inget mer effektivt sätt att ta hand om en sjuk gammal människa? undrar hon. Det leder till att fadern försöker undanhålla sanningen.
Något liknande var jag med om med mina föräldrar. Mamma motsatte sig demensutredning av pappa. När han blev sämre och var döende - vi fick aldrig veta av vad egentligen - undvek hon att svara i telefon. Hon skulle ha honom för sig själv. Han skulle inte lämnas över till främmande människor. Om det och om mammas egen svåra sjukdomstid efter en stroke har jag skrivit i Det enda nödvändiga.
Emmanuel Riva gör en enorm rollprestation. Det är en realistisk och nära sjukdomsskildring. Jag menar att det är det som kärleken i titeln syftar på: mannens omsorg. Det finns inga inslag från deras tidigare liv annat än att en framgångsrik pianoelev kommer på besök.
Men trots delvis stark igenkänning när det gäller förloppet griper filmen inte riktigt tag i mig. Så hårdhudad är jag. Om jag satte in mig själv i huvudpersonens belägenhet kanske det skulle vara annorlunda. Ur publiken hörde jag en röst om att så blir det ju inte för alla. Kanske håller jag det ifrån mig på samma sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar